Eftersom tonen mot Ryssland är så uppskruvad i Sverige uppfattas vad Lavrov säger i DN-intervjun som ryskt hot och vapenskrammel. Toppolitiker framträder på rad, Annie Lööf (C) tycker det är ”häpnadsväckande” och att ”vår utrikes- och säkerhetspolitik bestäms av Sverige, inte av ryska hot”, Peter Hultqvist (S) kallar det ”helt oacceptabelt och omotiverat”. Förra försvarsministern Karin Enström (M) säger: ”Det här väcker många frågor, så därför tycker jag att det är viktigt att UD nu kallar upp den ryske ambassadören för att förklara vad Ryssland och den ryske utrikesministern menar med det här.” Moderatledaren Anna Kinberg Batra har upprepat samma sak som Enström. Utrikesminister Margot Wallström (S) skrev på Twitter att ”Sveriges säkerhetspolitik bestäms av Sverige, ingen annan. Den militära alliansfriheten tjänar oss väl, och ligger fast.”
Men, mest anmärkningsvärt är ändå att statsminister Stefan Löfvén förmodligen inte riktigt vet vad han säger. Jag citerar Löfvén (enligt SVT Nyheter): ”Jag tycker att det var väldigt onödigt och opåtalat…”
Självklart var det en felsägning (upprepat två gånger och av medier ett otal gånger), han menade säkert opåkallat som betyder: onödigt, omotiverat, obefogat, obehövligt. Opåtalat (opåtald) däremot betyder: okritiserad, oanmärkt, oklandrad, ostraffad, vilket gör uttalandet obegripligt, i alla fall svårtolkat i diplomatkretsar. Felsägningar av statsministrar ökar inte trovärdigheten för landets säkerhetspolitik.
Några sansade röster trots allt
Nå, alla är dock inte lika alarmistiska i sina reaktioner. Gudrun Persson, Rysslandsforskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut förklarar att Lavrovs uttalande om ett eventuellt svenskt Natomedlemskap är ”en standardformulering”, som påminner om retoriken inför de baltiska staternas Natointräde 2004. De ”militärtekniska åtgärderna” handlar förmodligen om att Ryssland skulle placera robotsystemet Iskander i den ryska enklaven Kaliningrad. Men det kommer att ske ändå, om det inte redan skett, säger hon.
Och Carl Bildt skriver på sin blogg: ”Hemma ser jag att det är viss upphetsning över vad Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov sagt i en intervju om ett möjligt svenskt och finskt medlemskap i Nato. Men jag tyckte nog att hans kommentarer, icke minst med hans mått mätt, var relativt försiktiga. Att Moskva inte skulle tycka om ett sådant steg förvånar väl knappast. Och att den ryska militären möjligen skulle göra vissa ändrade dispositioner är heller knappast sensationellt.”
Reflektion
Min blygsamma reflektion i sammanhanget är att vad alarmisterna reagerar på är precis vad man själv sysslar med. Uttryckt på Lavrovs vis: Om Sverige beslutar bidra till att ”militär infrastruktur” flyttas närmare Rysslands gränser (värdlandsavtal och Natomendlemskap), borde man förstå att Ryssland ”givetvis vidtar nödvändiga militärtekniska åtgärder”. Larmandet från svenska politiker (utom Carl Bildt i det här fallet) framstår närmast som ett sandlådegräl. Den som började retas larmar; ”Det var inte jag som började!”, när den retade parten till slut börjar försvara sig.
PS. Här kan Lavrovintervjun läsas på engelska på ryska utrikesdepartementets hemsida, där endast frågor och svar återges rakt upp och ner – utan mellanstick av lotsande åsikter som i DN.
Då jag läste artikeln i DN på webben tog det ett tag innan jag insåg att i direkt anslutning till vad Lavrov sade följde en kommenterande text av DN:s reporter. Så initialt var det inte helt klart att se vad Lavrov hade sagt och vad DN tyckte.
Husbondens Röst-mediet Dagens Nyheter har aldrig varit ”oberoende”. De gynnar dem som gynnar familjen Bonnier, på ett eller annat sätt.
DN visar ganska lågt förtroende för sina läsare. Tur de parafraserade och fyllde i vad läsaren skulle tycka om Lavrovs svar, annars hade det kunnat gå hur som helst.
Politiker är rädda om det narrativ (berättelse) de baserar sin politik på, därför de stödde DN:s med tämligen innehållslösa fraser.
Det är svaghet vi ser, ett narrativ som kräver mer och mer energi för livsuppehållande åtgärder. Man kan önska att narrativet hade skrivit på en ”Do not recussitate” (återuppliva inte). För det håller på att utvecklas till ett zombienarrativ.
Calle Bildts reaktion är mycket intressant och signifikant. Han har dessutom just kommit tillbaka från Moskva.
Det mest intressanta med Carl Bildts svar var inte svaret utan att det var Bildt som för en gångs skull sa något riktigt bra. Självklart är det inte något att uppröras över att Lavrov uttrycker missnöje med Sveriges allt närmare anslutning till Nato. Alla spelar maktspelet, bara med den skillnaden att Ryssland gör det ur en ”underdog”-situation. Se bara hur Nato-baser och värdlandsavtal med stater kryllar runt de ryska gränserna. Inte att förglömma u-båtar som mycket väl kan vara bestyckade med kärnvapen.
Vi som arbetar emot värdlandsavtalet kan notera att i Lavrovs yttrande finns ett stöd för vår uppfattning att ett ytterligare närmande till Nato ökar rustningsspiralen genom att Rysslands oro ökar. Detta som ett viktigt svar till dem som tror att vi redan är med så mycket i Nato att värdlandsavtalet inte spelar någon roll – och kanske inte ens medlemskap.
Att sedan vår statsminister och svenska toppolitiker reagerar på Lavrovs uttalande med att kräva ”förklaringar” och tala om ”oacceptabelt och opåkallat” (fastän uppenbarligen med felsägning) är spel för gallerierna. Är det bara jag som blir trött och utled av sådant, eller gäller det andra, mindre politiskt engagerade än jag? OM det är en vanlig reaktion kan det späda på politikerföraktet. DET är i så fall allvarligt. För vi får inte ge upp.