I dessa tider när alla är författare är det inte säkert, kanske inte ens troligt, att det finns en medveten idé bakom allt skrivande. Ännu mer sällsynt är det att denna eventuella idé beskrivs eller förklaras. Ett undantag är Lena Andersson. Hon vet vad hon vill – och hon ger ord för det hon vill.
I ett samtal, 24 september 2022, med teologen Björn Vikström formuleras hennes ambition:
Skönlitteraturen kan vara ett laboratorium som erbjuder läsaren olika möjliga världar där hon kan pröva olika hållningar. Skönlitteraturen och fiktionen är en kunskapsform som kompletterar andra kunskapsformer. Den underbyggs av sin trovärdighet. Är den giltig? Är den intressant?
Inom ramen för en sådan målsättning är det rimligt att hennes senaste bok får titeln Studie i mänskligt beteende. Titeln associerar därmed till en klassiskt akademisk avhandling (med storslagen målsättning) från en psykologisk eller filosofisk institution. Men i Lena Anderssons fall är det alltså inte en sådan studie. Det är en fiktiv berättelse, eller rättare, det är många fiktiva berättelser om att ”vara kropp inne i ett själsliv”. Det är en studie i ”vad som formar och präglar detta kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter”, heter det i bokens inledning.
Lena Andersson är en mästare på att skriva fram ”banala väsentligheter” och sätta dem i ett större idéhistoriskt sammanhang.
Caroline, Karolina, Märta, Amanda, Jenny och alla andra
Först möter vi Caroline, med ”C” och ”e”. (Mot slutet möter vi en Karolina med ”K” och ”a” som har en likartad ingång men en annan utgång.) Caroline är ”hopfogad av sådant som blivit över” och drömmer om att brevbäraren en dag ska komma med ett brev som skall förändra hennes liv. En dag när Caroline är vuxen och gift med en man från Afghanistan kommer det där brevet. Och, ja, brevet förändrar verkligen hennes (och makens) liv. Det är en ryslig historia. På tre korta sidor (det är både Edgar Allan Poe och Stephen King invävda i dessa rader) skriver Lena Andersson fram ett människoöde; ”en kropp inne i ett själsliv”.
Sedan får vi följa Märta som skulle åka till USA och utbilda sig, men ångrar sig och vänder åter till en möjlig fästman, Teodor Fridh. Detta Märtas val av tvåsamhet i stället för en egen karriär får konsekvenser inte minst för dottern Amanda som dyker upp dels i ett eget kapitel, dels i två andra kvinnors historier.
Boken är upplagd så. Den ena historien nästar sig fast i en annan. Ibland är det en oväntad koppling.
Matilda var en gång i sin ungdom kär i Emil, men det var inte han. Därför lever nu Matilda för sig själv och arbetar i en sybehörsaffär. En dag får ägaren Anki en idé att alla i personalen ska vid ett morgonmöte berätta om hur det blivit utsatta av män. Alla har något att berätta. Så även den unga pryon Hedda, vars pojkvän tagit henne på brösten när hon skalat lök. Alla berättar om olika övergrepp, utom Matilda: ”Ingen har nog varit så intresserad av min kropp.” Denna bekännelse från Matildas sida får mötet att ändra riktning: ”Vi kan hjälpas åt Matilda /…/ För att göra dig piffigare behövs inte mycket alls /…/ med en annan frisyr, markerade ögon, lite färg på läpparna skulle helt nya möjligheter öppna sig.”
Vi som följde Lena Anderssons problematisering av metoo-kampanjen kan än en gång läsa hur hon tar till orda i frågan. Denna gång spetsar hon till sin ståndpunkt. Kapitlet om Matilda och sybehörsbutiken är mycket innehållsrikt. Matilda dyker dessutom upp vid ett lunchsamtal med Liselotte på Tommys taverna. Liselotte, från ett kapitel om en bokcirkel, vill be Matilda om ursäkt. Den ursäkten förvandlas strax till ett sadistiskt angrepp på Matilda. Författarens beskrivning av hur detta går till är en genial studie i härskarteknik.
Sedan finns det en berättelse om en man (en av få) som heter Holger Kvist. Han är godismissbrukare och nu står han med skopan i hand och rör sig vant mellan behållarna som innehåller fyrtioåtta olika sorters godis. Han fyller påsen med ”punschknappar, fudgekuber, sega råttor, löständer, sursöta kastanjer, fruktkola, engelska kola.”
När han plockar på sig en dubbeljapp och en Magnum åker han dit. Butikskontrollanten Jenny tar honom på bar gärning och skriver rapport. Holger blir rädd och ångestfylld. Vad kommer att ske när rapporten når hans mamma?
I ett annat kapitel om en klassåterträff dyker bland andra Eva Grundberg ”född Grundberg” och Malin Loman ”numera Loman Lindman” upp. Jenny berättar om händelsen med snattaren och att hon faktiskt inte skickade rapporten vidare. Detta föranleder Eva och Malin att gå till angrepp och inleda ett långt resonemang om brott och straff.
Med på den klassåterträffen är även Rawia Khalil som också dyker upp då paret Sonesson ordnar med fest och berättar en konstig historia om Ruta från Litauen. Rawia som kände Ruta som barn känner inte igen den historia som berättas. Varför ger Ruta olika berättelser?
I kapitlet om den ryska läraren Olga, som gör allt för att förstå hur den svenska grammatiken är uppbyggd, får vi återigen möta Amanda Fridh (som var arg på sin mamma som inte stannade i USA). Amanda är numera rektor och tar som sin mission att rätta in den ryska Olga i ett kunskapsföraktande och politiskt korrekt led. Det kapitlet skulle haft en självklar plats i 1980-talets kamptidskrifter utgivna av Föreningen för kunskap i skolan. Samtalen mellan rektor och Olga är rent orwellska.
Ja, så dyker då Karolina (med K och a) upp, som också hon gift sig med en man från Afghanistan och som också hon får ett oväntat brev…
The Grand Budapest Hotel
Ja, så där hålls det på. Visst låter det spännande? Jo det är spännande (nästan) hela tiden. Det är precis som i filmen The Grand Budapest Hotell (2014) med allt sitt gytter av personer som visar sig ha med varandra och med ramberättelsen att göra. Lena Andersson bok är lika svindlande och spännande, nästan hela tiden! Bland alla kvinnor som Lena Andersson mejslar fram finns en fransk teaterduo. De har förstås också kopplingar till några av de andra kvinnorna i boken. Men det som händer i Frankrike lämnar mig ganska oberörd. Troligtvis förstår jag mig inte på dessa fransyskor, Annie och Simone. Jag utgår från att författaren inte stoppar in några figurer bara som utfyllnad, de har en mening (som jag inte förstår). Att i en bokcirkel få chans att diskutera dessa två vore önskvärt. För detta är verkligen en studie i mänskligt beteende och vem har sagt att det ska vara lätt att förstå mänskligt beteende.
Boken är en utmärkt bokcirkelbok.
Som helhet är det en fröjd att läsa Lena Anderssons studie. Dess seriösa titel och medvetna programförklaring hindrar verkligen inte att boken, bredvid huvuduppgiften – studie över mänskligt beteende – är full av humor, ironi och gliringar.
Det är höstens läsupplevelse!
Tack för en fin bokpresentation.
Låter intressant. Min enda bild av Lena Andersson är när jag lyssnat på henne vid någon intervju eller debattprogram. Inte sällan vardagliga frågor som väcker tankar om livet och hur vi reagerar olika som individer.
Sociala arv och medfödda bagage på gott och ont har betydelse när såväl små som stora val sker i livets olika skeende. Särskilt märkbart blir detta när samhället i än större utsträckning vilar på individens begränsade förmåga. I min värld innebär det att allt fler får lita på sin i grunden givna och ibland ytterst knappa möjligheter.
Och det får konsekvenser för det tilltänkt goda gemensamt uppbyggda värn. Tillsammans som om vi enbart följer ett större flöde var och en enskilt. Och då blir det privata livets intresse omgärdat av egen kraft och egna svar ty dom stora dragen vad händer omkring oss upplever vi som mer eller mindre färdiga och därmed svåra att påverka.
Det är där arbetarens gemensamma bildningsresa kommer in i bilden som numera enbart får betraktas som ett minne blott.
Kan vi skymta en möjlig rörelse med liknande mening infogat i ett annat sammanhang?