Bokviktor i sitt antikvariat på Drottninggatan i Uppsala. (Foto: Rolf Nodén. Hämtad från en almanacka från 2003)
Skulle jag drista mig till att fråga en av dagens studenter på Carolina Rediviva om densamma vet vad en ”överliggare” är, ger jag mig sjutton på att jag skulle mötas av en tom blick. Överliggaren kan tyckas död och begraven. En historisk relik.
Men förblir levande för den som i likhet med undertecknad sturskt påstår att det var bättre förr. Åtminstone om vi håller oss till universitetet.
I vagabonden Frank Hellers tillbakablickar på den lyckliga tiden i Lund, i boken På detta tidens smala näs (1940), dyker han upp och hyllas som sig bör: den klassiska överliggaren. I Sam Asks (1878–1937) legendariska och med trivselvikt utrustade gestalt, 135 kilo tung.
Ingen fast bostad, kinesade hos kamrater eller där ett övernattande blev möjligt, om det så krävdes en telefonbox. En professionell levnadskonstnär med kompromisslös smak för livets goda.
Möjligt genom det omfattande växelrytteri som förekom bland studenterna.
Utmärkande för den klassiska överliggaren vid universiteten i Lund (tillkom 1666) och Upsala (grundat 1477) var en stor och gedigen bildning men ingen fullbordad examen. Raka motsatsen till armbågsvass karriärplanering och en instrumentell kunskapssyn.
Flyktiga begrepp som ”nytta” och ”användbarhet” portförbjudna hos lärdomens fredade tempel.
I Upsala fanns ”Bokviktor”, professorssonen Viktor Persson (1918–2000). Mannen som påstods i sin tentamensbok kunna stoltsera med ett anmärkningsvärt antal ”ettor” (motsvarande dagens A-nivå), som det hette på den tiden, i diverse ämnen och på olika fakulteter.
Men inte han heller hade, som sig bör, någon examen.
På Drottninggatan hans antikvariat Fenix. Till synes en salig blandning böcker, huller om buller, svajande högar likt det lutande tornet i Pisa. Men var man ute efter en speciell bok, och annars välsorterade Lundeq inte kunde vara behjälplig, visste han genast exakt var den fanns.
Jag minns när jag, på den institution där stora elefanter som Sven Delblanc dansade, med adress Villavägen, inrymd i ett hus med anor och atmosfär, studerade litteraturhistoria (som det naturligtvis skall heta, inte ”litteraturvetenskap”) sporde om ett mindre känt verk av Tegnér.
Inget problem, Vicke plockade bums fram dyrgripen från ett svårt belamrat hörn.
Han brukade heja högljutt och glatt på mig på Upsalas gator. Det smickrade mig, den blyge sandviksgrabben från Bruket med ett akademiskt mindervärdeskomplex i bagaget.
Han dök en afton upp i sal X på universitetet när befrielserörelsen Frelimo reste runt i Sverige för att samla stöd och pengar. Vid frågestunden från Vicke: ”Finns det björkar i Moçambique?” Gerillakämparna visste inte om han drev med dem. Men det gjorde han förstås inte.
En annan överliggare, ”Nordan”, cyklade en dag nedför den branta Carolinabacken vid vars ände det låg ett konditori med allsköns läckerheter. Bromsarna tog inte, han for rakt in genom skyltfönstret.
Oroligt från tillskyndande konditor: ”Men hur gick det? Är ni svårt skadad?” Nordan, artigt och oberört med benen intrasslade i cykeln: ”Ursäkta, har ni färska wienerbröd?”
Överliggarna, dessa original och fria själar med bekymmerslösheten som adelsmärke, utgjorde ett naturligt inslag i en levande universitetsmiljö som stack Palme och hans politruker i ögonen.
Så det blev UKAS och PUKAS, och allt vad påfunden hette, som syftade till fasta studiegångar. Och det på begränsad tid med stupstock utlagd. Inget ”liggande” termin efter termin vid universitetet för att förkovra sig, odla den humanistiska anden och personligheten.
Alla in – alla snabbt ut. Stämplade med G som i Godkända. Löpande bandet som ideal, ingen tid för kritisk reflektion. Korvstoppning och CSN-koppel, färdigpaketerade utbildningsprogram. Glöm fria studier efter nöje och behag. Det lustfyllda i studerandet.
Och eländet stoppades dessvärre inte av studentrevolter och annat storebror staten störande. Förfallet kunde börja.
De regionala högskolorna startades, kemiskt fria från överliggare. ”Avnämaranpassning” och arbetsmarknadsanpassning ledstjärnor, framförallt skulle ”anställningsbarhet”, definitivt inte bildning, gagnas.
På Freie Universität i Berlin kan jag än idag på campus observera gråskäggiga djupingar, i säckiga kläder och med välanvända ryggsäckar, vissa pratar högt för sig själva, som universitetsledningen inte lyckats avhysa.
Inte uteslutet att de var med på den gamla, röda tiden. Åtminstone personifierar de den. Bättre förr! Bränn alla cv:n, det är rätt att livslångt studera!
Hell er ni två på de odödligas parnass, Sam och Viktor!
FOTNOT. Texten skriven i Malmö, som 2018 begåvades med ett av de ”nya” universiteten. Inte betraktat med blida ögon från Lund. Malmö universitet beskriver sig självt på hemsidan som ”nyskapande” och ”bidrar till samhällsutveckling”.
…som tog studenten 1968 på Skrapan. Jag spelade också i The Dimples.
Tack Lasse! Det var rolig och minnesvärd läsning. Har du någon kommentar om Stopet som i tvärrandig T-skjorta knallade runt i centrum. Själv var jag ett mods som en ”Sune” hotade kasta i Fyrisån.
Sam Ask är naturligtvis den klassiske överliggaren. Han gjorde en lång utlandsresa nämligen med tåg till Italien. Berömt är det kort han skickade hem med texten: ”nyss utklämd ur Simplontunneln utbreder jag mig över Po-slätten.”
Minns Uppsala från den tiden och undrar om det var den gången som Senegals poetiske president Senghor blev utbuad när någon från Afrikagrupperna tog ordet. Bombplanen över Guinea Bissau lyfte ju från senegalesisk mark.
Hans S!
Tack! Hoppas någon kan dyka upp med en minnesvärd anekdot om ”Stopet”. När jag sitter på Carolina, vilket sker från och till, saknar jag originalen. Det som förr var ”forskarsal”, jag hade ett bord där vid vilket jag aldrig satt, liknar numera, ja, jag vet inte vad, med mjuka soffor och hög samtalston.