Vad är det för fel på de gamla svenska politiska partiernas politik? Varför krymper de oavbrutet sedan 2010 till förmån för uppstickaren Sverigedemokraterna?
Denna fråga engagerar allt mer våra bildade och historiskt väl pålästa äktliberala skribenter, för de borde ju rimligen kunna förklara för menigheten varför uppstickaren Sverigedemokraterna med sitt tydligt antidemokratiska ursprung håller på att rycka undan mattan för alla de gamla partierna och erövra den mest centrala platsen på politikerscenen.
Andra liberala skribenter, de mer nyliberalt orienterade (och de värdekonservativa), söker däremot så smått andra vägar än fasciststämplingsvägen – den som ledde till decemberöverenskommelsen – för att försöka finna en väg att vända utvecklingen. På något sätt måste trots allt landets näst största – kanske snart det största – parti hanteras som alla andra partier. När till och med de gamla ”kommunisterna” (nuvarande Vänstern) blivit rumsrena och släppts in i alla utskott, borde man rimligen erkänna det faktum att ett nytt stort parti etablerat sig i riksdagen, även om det förstås helst ses som en gökunge i boet.
Dagens Industri med PM Nilsson tillhör de försiktiga omprövarna. En annan är Tove Lifvendahl, som i SvD 11 augusti försiktigt ansluter sig till opinionsinstitutet Isos slutsats efter deras senaste undersökning som visade att endast 10 procent av de tillfrågade i Sverige ansåg att integrationen i Sverige fungerar bra och(efter Ikeamorden);
De partier som uppfattas presentera en trovärdig och relevant politik för en invandring och integration som fungerar och stärker Sverige har goda förutsättningar att vinna stöd i opinionen.
Lifvendahl menar att denna slutsats är lika självklar som uppfordrande och att det är ”en förbannad skyldighet och plikt” för partierna att göra något åt detta.
Fronten inom borgerligheten mot SD (decemberöverenskommelsen) håller alltså i någon mån på att lösas upp, vilket förstås är det enda rimliga i en demokrati.
Detta steg är dock omöjligt att ta för äktliberalerna. Håkan Holmberg, politisk redaktör på UNT sätter kraftfullt klackarna i backen den 15 augusti och protesterar mot att göra kopplingen mellan ökat samhällsvåld (Ikea-morden t ex) och det ökande stödet för SD.
… kravet på ’politikerna’, har över huvud taget inget samband med premissen [en annan politik skulle kunna förhindra olika våldsdåd] – om man nu inte anser att våldsdåd alltid begås av invandrare eller asylsökande.
Jag undrar då: Menar Holmberg att Lifvendahl med sin artikel krattar manegen för fascismen? Han gör förmodligen det. Men så tystar Holmberg kanske inte Tove Lifvendahl, men säkerligen många andra. Och hur demokratiskt är det på en skala?
Ola Larsmo reagerar på liknande sätt i DN den 18 augusti med sin artikel ”Liberalers ökenvandring högerut”. Larsmo konstaterar att efter att hela borgerligheten de senaste 25 åren börjat kalla sig liberaler har den gamla högern blivit husvill. Det är de som nu manifesterar sig genom SD.
Det ligger en hel del i Larsmos analys här. När Nya Moderaterna fick sitt genombrott tystnade den gamla konservativa högern med rötter i militären och demokratimotstånd.
Men, jag delar icke Larsmos recept för att försöka bromsa SD:s frammarsch. Han menar att det huvudsakligen är en fråga om ”människosyn”, om ”liberalismens kärnvärden”. Han säger att med demokratin etablerades också ”en radikal människosyn som handlar om rättigheter och skyldigheter och om allas lika värde. Om medborgarskap, inte nationalitet.” Visst var det så, men att i dagens situation sätta fokus på detta reducerar problemet till ren ideologi; det onda mot det goda – SD mot alla andra – vilket i realiteten är vad decemberöverenskommelsen går ut på.
Det är dock en demokratiskt oframkomlig väg och skymmer bland annat klassperspektivet. Klasshat kan nämligen skymma mycket av förnuft och tolerans. Och klasshat gror idag med alla iögonenfallande orättvisor, segregationen, skyhög arbetslöshet, krackelerad välfärd etc.
De två konkurrerande liberala falangerna har en gemensam blind fläck, som jag tror kommer ur det ”russofoba antivänster-arvet”. Liberalerna förmår därför inte sätta in dagens svenska skeende, eller dagens europeiska, i ett vettigt perspektiv. De ser bara så långt deras näsa räcker.
Den amerikanske konservative skribenten och tidigare vice finansministern Paul Craig Roberts ser däremot saken klart. Han skriver i en kommentar till den europeiska flyktingkrisen följande:
Europeiska regeringar och deras ovetande befolkning bär själva ansvaret för flyktingproblemet. I 14 år har Europa stöttat Washingtons aggressiva militarism som har mördat och fördrivit miljoner människor som aldrig lyft ett finger mot Washington. Ödeläggelsen av hela länder som Irak, Libyen och Afghanistan – och nu Syrien och Jemen, och USA:s fortsatta slakt på pakistanier i nära samförstånd med en korrupt och förrädisk pakistansk regering, har skapat ett flyktingproblem som aningslösa européer har dragit på sig själv. (Min översättning)
Detta perspektiv saknas alltså helt hos våra svenska liberaler. Inte ens Vänsterpartiet har kunnat hålla sig konsekvent utanför Sveriges USA-genererade krigsäventyr i Afghanistan och Libyen t ex. Alltså, så länge Sverige (och övriga EU) inte förmår bryta med Washingtons aggressiva militarism kommer flyktingkrisen att förvärras (och SD att växa). I detta avseende är alla riksdagspartier lika usla.
Nödvändiga ord i rättan tid, Knut!
Ja, det är sorgligt att en gammal amerikansk högerman är mer klarsynt än de delar av vänstern som imiterar SD:s politik lika duktigt som ”liberalerna”. Vem hade f ö väntat sig något annat av den borgerliga högern. Men en vänster som antingen försvarar imperialismen eller i praktiken stödjer fascismen?
Den riktiga krisen har inget med detta att göra.
Det som är den riktiga krisen är de pågående klimatförändringarna bortom en generations horisont.
Ifall de värsta prognoserna slår in kan stora delar av Europa få utrymmas. Stora delar av England, Frankrike, Tyskland, Sverige och hela Polen, Holland, Nederländerna, Ukraina, Tjekien och Polen kommer att hamna under vattenytan. Berlin blir en hamnstad.
Där kan vi komma att tala om flyktingströmmar. Har Europa överhuvudtaget någon planering/beredskap att hantera detta?
Det var inte länge sedan, ca 8.000 år sedan, dagens Nordsjön var en omfattande landmassa som sträckte sig mellan Norge-Danmark och Frankrike-England. Då var havsytan ca 100 m lägre än vad den är idag.
Mycket tänkvärd analys av hur krig, flyktingar och SD:s tillväxt kan hänga ihop, Knut! Bara en sak, ta inte för givet att våldet i Sverige ökar. Som jag förstår det är det uppfattningen att våldet ökar, men inte våldet i sig. Staffan Landin har rett ut detta mycket bra.
Björn!
Tack för klargörande statistik om brottsutvecklingen i Sverige.
Det flyktingproblem som är mest synligt just nu, tiggarna på våra gator, har inte vållats av Washington utan av våra egna EU-byråkrater alldeles själva. De har insisterat på att den industri som inte kan konkurrera med Tysklands ska läggas ner. Därav flykten från Östeuropa.
Om detta skriver två forskare med bas i Tallinns universitet.
Och detta – frihandelsdoktrinen, tron på komparativa fördelar – är en liberal blind fläck likaså god som den med Washington.
Här en karta som visar vilka områden i Europa där det är omöjligt att försörja sig. Som synes figurerar Rumänien, men också den nyliberala succén Lettland påtagligt.
Jag har alltid haft svårt att orientera mig i debatten om invandringen. Inte så jag har haft svårt att ta ställning (för) utan debattens svenskt högst moraliska eller moralistiska karaktär. När jag sökte motivera min ståndpunkt med att Sverige krasst behöver mer folk bemöttes jag nästan som om jag varit SD:are: – Så kan man inte säga!
Men enligt gårdagens ledare i UNT kan man säga så i Tyskland och idag säger Gunvor Hildén samma sak.
I min klippbok hittar jag en insändare jag en gång skrev till Norrköpings Tidningar: Hyckleri om invandrare där det bl a heter:
Exakt datum saknas men insändaren publicerades i slutet av januari 1989.
Kanske hade jag inte helt rätt i denna kommentar. Stefan Lindgren gör i sin blogg en intressant demografisk jämförelse som visar att vad som möjligen är sant för Tyskland inte behöver vara det för Sverige, och absolut inte för Frankrike.