Liberalen Håkan Holmberg visar idag i UNT att han inte ser problemet med att betrakta krigarstaten USA som demokratins förkämpe nummer 1 i världen. Han nämner inte detta klokt nog. Men det är kontentan av det han skriver under rubriken Majoriteten är inte suverän. Artikeln är en kommenterar till debatten mellan Birgitta Ohlsson och Björn Söder (som jag kommenterade häromdagen) och han ställer sig odelat på Ohlssons sida.
Det hade han inte behövt göra. För han vet att frågan egentligen är mer komplicerad. Han lyfter fram den så kallade ”konstitutionella demokratisynen” och nedvärderar värdet av begreppet ”folk” och ”folkstyre”. Han tar därmed kategorisk ställning i en klassisk diskussion mellan Liberaler och marxister, vilket inte är förvånande i sig. Men man behöver inte vara marxist för att förstå att den ”konstitutionella demokratisynen” också har sina svagheter. När t ex det demokratiska politiska systemet förlorar folkets förtroende (populismens jordmån), vilket är vad vi ser överallt idag, slutar demokratin till slut att fungera.
Många exempel skulle kunna radas upp här. Men det räcker med det svenska exemplet där förtroendet för politiker – som alla bekänner sig till demokrati – förlorat i legitimitet. Orsakerna till det har diskuterats mycket och är numera även något som ledande politiker oroar sig för. Ett färskt symptom på denna oro är frekventa politikeruttalanden om att man plötsligt måste ”ta människors oro på allvar”.
Tendensen att ifrågasätta folkomröstningsresultat, eller se dem som ”folkets val av en odemokratisk väg” blir allt vanligare. Palestinierna valde Hamas (fel), Britterna valde brexit (fel), USA valde Trump (fel), Svenskarna sa nej till euron (fel), kanske Frankrike väljer Le Pen (fel), svenskarna skulle aldrig rösta för storregioner (fel) eller för att gå med i Nato (fel) etc. Nej, folkomröstningar och allmänna val är idag riskfyllda för etablissemanget. Därför nedvärderas begrepp som ”folket” och ”folkstyret” och ses som nästan liktydigt med populism. Att inte se riskerna med denna förskjutning av fokus i demokratibegreppet anser jag som trångsynt nyliberalism.
Tänk bara på Sovjets och de så kallade folkdemokratiernas välklingande konstitutioner, som till slut inte innebar ett uns av folkinflytande. Tänk på den välklingande amerikanska konstitutionen, som kan innebära krig och förödelse runt om i världen och medborgar-rätten att köpa skjutvapen etc etc. Vackra ord i en konstitutionstext är ingen garanti varken för mänskliga rättigheter eller folkinflytande.
Nej, det är folkets och folkens egna rörelser till försvar för sina rättigheter som är den yttersta (och enda) garantin mot överhetens övergrepp. Därför ska vi inte förfalla till förakt för t ex olika folkomröstningsresultat. De måste stämma överheten till eftertanke och rättelse.
Håkan Holmberg förvånar alltså med denna uppenbara enögdhet. Jag hade väntat mig en mer nyanserad kommentar från honom om det här.
Valdeltagandet i riksdagsvalet 2014 var över 80 procent. Vi är nog nästan bäst i klassen i Europa. Det höga deltagandet visar att förtroendet för vår demokrati är högt. Högst valdeltagande är det i borgerliga/ moderatdominerade kommuner. Där är klassmedvetenheten stark.
Det var länge sen som underklassen hade något större inflytande över politiken. Det vet den. Därför är den mindre benägen att gå och rösta.
Ungefär så ser det nog ut. Man kan förbanna faktum, men frågan är vad det egentligen betyder i det stora hela.
Knut!
Jag tycker att både du och Håkan Holmberg blandar ihop ”demokrati” med ”parlamentarisk demokrati”. Du blandar ihop parlamentsval, presidentval och folkomröstningar. HH blandar ihop parlamentsbeslut som inte rör grundlagsfrågor med sådana som gör det.
Polemik mot Knut: Hade vi haft en folkomröstning-II 1963 om högertrafik hade säkert en majoritet röstat nej. Var det därmed ”odemokratiskt” att riksdagen, emot ”folkets vilja”, samma år röstade igenom högertrafiken? Nej, ty parlamentarismen innebär att medborgarna i viss mån avhänder sig makt till de ”förtroendevalda”. Riksdagsmännens ansvar är att se varje fråga i ett större sammanhang, och sedan kunna avkrävas ansvar för besluten. Vem avkrävs ansvar för en folkomröstning?
Polemik emot Håkan H: Skulle X-partiet, eller en koalition av X-, Y- och Z-partiet, få majoritet i riksdagen är de i sin fulla rätt att besluta om fria bussresor för pensionärer (som i England) även om oppositionen är 100% emot det. XYZ-koalitionen är inte tvungna att ”av demokratiska skäl” begränsa sig till att t ex genomdriva fria resor endast på helgerna.
Men frågor som rör ”att förbjuda oppositionspartier, dra in deras tidningar eller beröva människor deras medborgarskap och rösträtt” (HH:s exempel i UNT) är reglerade i grundlagen. Jo, vi kan införa förhandscensur, men för det krävs en grundlagsändring vilken i sin tur kräver nyval.
F ö. hedrar det HH att han ger Polen en känga. Det är idag ett av de mer krigshetsande länderna i Europa. Men vill de avskaffa sin demokrati, så är det deras ensak. Exemplet från t ex Estland som hösten 1933 i en folkomröstning gick in för detta, manar dock inte till efterföljd.
Jag vet inte något särskilt om Håkan Holmberg, men varför skulle det vara ett problem för honom att ”betrakta krigarstaten USA som demokratins förkämpe nummer 1”?
Är det inte just i demokratins namn som USA numera utkämpar alla sina krig. Ja, är inte detta själva kärnan i det neokonservativa revolutionstänkande som idag omfattas av hela det amerikanska etablissemanget.
Med Berlinmurens fall 1989 fick många liberaler för sig att de ”vunnit”. Det hade, enligt dem, sedan 1917, pågått en match, eller tvekamp mellan ”kommunism” och ”liberalism”. Nu hade ”liberalismen” vunnit och skulle därefter bestämma allt.
Liksom kommunisterna hade liberalerna en vacker och logiskt enkel teori. Att den sedan inte alltid stämde med verkligheten berodde på ”desinformation”, ”bristande utbildning” etc. argument som man också hört från ”andra sidan”.
När sedan människor, i sin kamp emot något de inte ”begrep”, nämligen Liberalismen, vände sig omkring för att finna var organiserat motstånd erbjöd sig, i avsaknad av en vettig kommunistisk rörelse, istället både religiösa samfund så väl som höger-reaktionära ”populister”. Vi ser samma sak före ”marxismens” ankomst 1848, då småfolket sökte sig till frikyrkorna.
Därför ska vi inte se ner på den amerikanska kristna högern, den har sina rötter i dessa anti-establishment-rörelser.
Problemet är väl att de har en konstig definition av demokrati. För USA:s del uttrycktes det utmärkt av Joseph Stiglitz: ”Of the 1%, by the 1%, and for the 1%.” För Holmberg betyder det väl närmast ”makt för mig och mina likar”.
För att en representativ demokrati ska fungera, krävs att ”representanterna”, i USA:s fall presidenten, kongressen, högsta domstolen, är någorlunda upplysta, inte hävdar saker som är uppenbart falska och inte är alltför vidskepliga eller fattar absurda beslut. Åtminstone inte i årtionden.
Möjligen kan man förlåta Trump, eftersom det var innan han vann något val, som han hävdade att Obama var född utomlands eller att klimatförändringen var ett bedrägeri, ”hoax”. Särskilt under Obamas första period hävdade en stor del av de republikanska kongressledamöterna att Obama var
1) muslim
2) född utomlands och
3) att klimatförändringen var ett bedrägeri för att
a) införa fler regleringar,
b) för klimatvetarna att ökas sina anslag,
c) för ”the liberals” att höja skatterna,
d) osv.
Ja, 3) hävdar de ju fortfarande. En stor del av den ”politiska” diskussionen här (i USA) handlade om dessa frågor.
I en fungerande demokrati skulle medierna, folkliga organisationer, ansvarskännande politiker m fl ställa politiker, som trodde på detta i skamvrån och göra det omöjligt för dem att bli omvalda. Men så icke i USA. Titta på Trump och hans kabinett i vardande. Titta på den republikanska kongressen.
Eftersom motståndarna inte kunde anklaga Obama för att genomdriva de radikala reformer, som hans många entusiastiska anhängare hade väntat sig, måste de hitta på något annat. Därav försöken att göra honom till ”främling”, ovärdig och okvalificerad för sitt ämbete.
Exempel:
I samband med valet berättade en gammal vän (klasskamrat med min fru och pensionerad socialarbetare. Hon hade bl a ägnat sig åt att hjälpa aidssjuka och arbetslösa invandrare) följande: Vid Obamas senaste (?) statsbesök i Kina tillät inte kineserna honom att stiga av planet på vanligt sätt. (Stå och vinka högst upp på trappan, press, TV-kameror, hedersvakt i stram givakt etc). För att förödmjuka honom och visa världen vilken ovärdig och hopplös president han var, tvingade de honom att ta sig ut genom ”köksvägen”, bagageluckan eller dylikt. Vår väninna var inte säker på detaljerna. Men hon var fast övertygad om att historien var sann.
Förra veckan fick jag följande historia från en oförvitlig medborgare:
Republikens ”första dam” (presidentens fru) hade alltid en, säger en, personlig assistent, personligt avlönad. Men Hillary Clinton hade nio, avlönade direkt av skattebetalarna. Sedan kom Laura Bush, som åter hade en assistent. Men – håll i er nu – Michelle Obama har 23 personliga assistenter, och alla har de över 100000 dollar i årslön, betalda av landets skattebetalare!
Det var bara ett par exempel på aktuella problem som upprör amerikaner.
”Att vara liberal – det är att vara kluven” hette det när jag var ung kring 1960. Nu har ju liberalerna blivit nog så dogmatiska och tunnelseende. Men där finns också en kluvenhet:
1. Efter Brexitomröstningen hette det att ”folkomröstningar är skendemokrati”. Politiska beslut bör tas av politiker.
2. I en ”folkmröstning” i USA i november fick Hillary Clinton flest röster, men blir ändå inte USA:s president. Det blir Donald Trump utsedd av ett hundratal politiker, så kallade elektorer.
Mer liberal ”kluvenhet”:
Håkan Holmberg i UNT 20 december: ”Den nu väl belagda ryska inblandningen i valrörelsen gör att Donald Trump, när han utses, redan från början kommer att sakna något av den auktoritet som normalt följer med presidentämbetet.”
Janerik Larsson i SvD 20 december: ”Hela hysterin kring ryska ingripanden i valet är – som president Obama framhöll häromdagen – inte värda att tas på allvar.”