Jag sitter i en sardinburk, en av SJ:s trånga tvådäckare (hjälper inte att kosta på sig 1:a klassbiljett) som naturligtvis inte är anpassad efter storväxta svenskar som undertecknad, och ser håglöst ut genom fönstret.
Tage Danielssons Linköping, som jag lämnade i häftigt regn, kommer allt längre bort. Norr om Upsala börjar de mörka skogarna. Jag lider av svår skogsnoja. Det är som om träden böjer sig hotfullt över mig.
Farsans friluftsmentalitet, han älskade att ströva omkring i skog och mark, aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet, har jag sannerligen inte ärvt.
Minns en biltur norr om Sundsvall, vi sökte två byar med märkliga namn vi hört intressanta saker om och som vi ville utforska. Djupare och djupare försvann vi in bland höga, svarta trädstammar.
Det kändes som att vi körde och körde i vår gamla Audi, utan att någonsin lyckas komma ut ur skogen.
Jag satt alltmer som på nålar, pannan kallsvettig, på väg att hyperventilera.
Varför i hela friden bor jag i detta dystra skogslandskap, ägnar jag mig åt självplågeri? Jag som föredrar öppna, platta landskap. Därför älskar jag Danmark och särskilt Nordjylland.
Längtar heden, i september blir det av, utanför det hus vi varje år hyr i Tversted, drygt tre mil sydväst om Skagen. Hjortar strosar omkring, frestas av knopparna på nyponbusken vid stugknuten. Sover om natten nära huset. Avtryck av kropparna i gräset om morgonen.
Samma gräs som under dagen vajar långsamt i vinden, Guds andetag enligt judisk tro. (Fann den vackra symboliken hos Leif Zern i hans bok Kaddish på motorcykel.)
I skyn, under vita molnformationer, cirklar örnar. Pastoral är bilden. I oron och krigens tid.
Jag tillstår att jag flyr, vänder världen och samtiden ryggen. I fjärran Vesterhavet som skänker ett själen lugnande evighetsperspektiv. Kanske förbereder jag mig för döden?
Någon av de skarpsynta fransmännen, kan det ha varit Jean Baudrillard, skrev en bok om öknen som fenomen. Jag tilltalades starkt av den, någonstans i mina hyllor gömmer den sig, utan att närmare kunna återge vad den handlade om.
Men jag tror att det var just det horisontella hos öknen som Baudrillard betonade. Och det gränslösa. Blicken kan fritt fara iväg, landa vart den vill, utan att krocka med ett träd.
När jag föreläste vid Suez Canal University i det utpräglat muslimska Ismailia färdades vi i en inte alltför bekväm buss genom Sinaiöknen ned till badorten Sharm-el-Sheikh. (Resan tog över sju timmar.) Plötsligt en virvlande sandstorm. En mäktig upplevelse.
Förminskade oss skrämda betraktare. Samtidigt som stormen väckte respekt och ödmjukhet inför den vilda natur som människan inte behärskar.
Drömmen jag haft om att rida på kamel genom Sahara, den kommer aldrig att bli verklighet. Gubben är för skröplig.
Men kamel har jag ridit på! På kanten till Röda havet. Till skillnad från Bill Burroughs, en av mina favoriter bland författare, gillar jag kameler. Tror att han blev biten av ett av öknens skepp. Därav aversionen mot de stackars oskyldiga djuren.
Om Guds andetag och vinden som sveper över vattnet.
I den förra bibelöversättningen, den från 1917, var det ”Guds Ande” (med versaler) som svepte över vattnet i Första Mosebok, Skapelseberättelsen.
I den nya heter det: ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.”
Det har förekommit en del kritik mot denna lite mer profana ”vind” men som havspaddlare gillar jag att gudsvinden sveper över vattnet. När det blåser upp brukar jag säga så till mina kajakkompisar. Då tittar de förvånat på mig. Ännu mer förvånade tror jag de skulle bli om jag sa att det var den Guds Ande som kom från nordvästan.
Tack för en liten fin och tankeväckande berättelse om djur och natur.
Men visst uppkommer det en speciellt känsloupplevelse när ögat inte når någon egentlig fästpunkt bort mot horisonten.
Kan så vara över ett vidsträckt gulnande sädesfält på ön Bornholm eller när havsbandet sammanfaller med ett alldeles klarblått himlavalv.
Stunder att reflektera över om något större än vad som finns på vår jordskorpa.
Och då lånar jag en versrad av Dan Andersson:
”Det är något bakom stjärnor, bakom hela hjärtat mitt”
Lasse E, de flesta öppna landskap är resultat av beklaglig skövling. Slutna landskap har fördelen att man kan leva på svampen som växer där. Igår fann jag många Imleria badia [kursivera vetenskapliga artnamnet], trivialnamn ”brunsopp”, som jag stekte och åt på Fazer rubrö. Sedan vedeldad bastu och nakenbad. Vore landskapet öppet, då kunde jag icke nederstiga i ån utan kläder, enär min lekamen vore synlig ända bort till pensionatet.
En märklig upplevelse norr om det Linköping, som Lasse E lämnade i häftigt regn. Jag och hustrun tillbringade två dagar och en natt (Vildmarkshotellet) med barn och barnbarn på Kolmården.
Andra dagen tog vi den mycket bekväma bussen från hotellet till Norrköping, där resecentrum ligger vägg i vägg med tågstationen, en station jag passerat otaliga gånger men nog aldrig sett på nära håll. Utanför stationen löper Norra Promenaden, med en mycket fin fyrradig lindallé med spårvagn i mitten. Vi hade ett par timmar innan ett tåg av samma typ som Lasse E beskriver skulle ta oss till Stockholm.
Vi tänkte oss en sen lunch nära tågstationen, men gatorna på båda sidor av lindallén är monumentalt tråkiga. Inte en restaurang, inte ens en korvkiosk. En stängd bowlinghall och ett garage var väl det mest upphetsande vi kunde hitta. Jag har förstått att Norrköping satsat på ett vackert industrilandskap, men det ena utesluter ju inte det andra.