Peter Pettersson i Hellvi:
Av alla länder i hela världen
vem kan staka ut den politiska färden
och bestämma över andras allianser
in i framtidens avlägsna distanser?
Vad gäller: Folkrätten eller Svärden?
Det sitter en man i Lammhult,
fast i en gammal ideologisk kult
som ivrigt rättade allt han tyckte var fel
i ett återkommande ceremoniel
Men så var hans kineseri också en aning ockult.
Den kommunistiska kapitalismen i Kina
är för maoisterna också i Sverige en pina
De tusen blommorna är döda
på komposten ligger de med Maos lilla Röda
Men deras fiender gör dem likväl till vänner sina.
På den politiska parnassen i Uppsala
satt en man som kunde skriva och tala
med ett undantag av en särskilt sort
som inget tycktes kunna ändra eller ta bort
Att ”Ryssland ut ur Ukraina” en enda gång uttala.
Det finns en särskilt sort på lindelof.nu
som recenserar misshagliga åsikter med BU!
I debatterna tager de vad man haver
också om fakta på sanningen skaver
men vad spelar det för roll därborta i Katmandu?
Det sitter en man på 8 dagar
som skriver vad helst han behagar
Gårdagens ideologiska krumbukter
har glömts för ryska politiska lukter
men så har nöden också sina egna lagar.
När fredsrörelsen i vårt land
demonstrerar nån gång ibland
”Nej till Nato”, då hörs
men inte alla av ryska kriget störs
protestera, får dom andra göra på egen hand.
143 miljoner bodde därborta i Ryssland
Många har nu sökt sig bort på egen hand
medan tusenden andra för evigt borta är
Hur sant att mänskan glömmer vad den lär
men ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, ibland.
Redaktörens svar:
En fårfarmargubbe på Gotland
Ritar streckade gubbar på frihand
Skäller lindelof ut
Tror att Putin är slut
Trots att freden är långt bortom synrand
Samma fårfarmagubbe som ritar
Även elaka aktstycken plitar
på sin hatade favorit
kastar han nu mest bara skit
och sina käpphästar ständigt fastnitar
Vår fårfarmare bor uti Hellvi
Där tänker han ändå, skall vi?
Men så tackar han nej
Och det stör inte mej
För jag tror nog vi klarar oss därvi´
Peter Petterson igen:
Yttrandefrihetshöjden på lindelof.nu?
lagd på marken räcker den ända till Baku!
Men för att över tröskeln kunna stiga in
beror det på redaktörens politiska sinn’
Ingredienserna väljer han själv till sin politiska Ragu.
Vid köksbordet i ett annat land
sitter en man med sitt radband
Han undrar över vad som är rätt och fel
Kan sanningen vara både halv och hel?
Vid andra köksbord struntar man i det ibland.
Redaktörens slutreplik:
En Natokandidat uti Norden
tror på mer krig runt hela jorden
så att demokratin skola räddas
och vi alla i dollarvärlden inbäddas
Men vem fan vågar ta dem på orden?
Jag ber att få tacka så väldigt mycket för denna uppmärksamhet. Det stärker mig i mitt tänkande. För närvarande håller jag på med mitt tredje debattinlägg om Kina på steigan.no. I materialsamlandet till detta inlägg har jag just fått tag i Col. Lawrence Wilkerson on US China Relations: We Are Creating Our Own Worst Nightmare – YouTube
Det kom för ett år sedan. Om Natomotståndaren Patrik Pettersson möjligen är intresserad av hur tankarna om Kina förändrats i en gammal ”maoist” under de senaste årtiondena, så finns de här, och här.
Tack igen för uppmärksamheten Patrik P och herr redaktör!
Under det kalla krigets dagar efter 1948 och tjugo år framåt fanns det trots allt fler ståndpunkter än en. Först fanns den starka officiella antikommunistiska linjen. Sedan fanns det även den av kommunisterna (cirka 4 procent av valmanskåren) förordade sovjetiska linjen. Men det fanns även en ”tredje ståndpunkt” som förfäktades av Karl Vennberg, Folke Isaksson, Artur Lundkvist m fl.
I det medietäta 2020-talet finns nästan bara den officiella Nato-rösten. Märkligt, kan man tycka. Till och med under Vietnamrörelsens första USA-präglade år i Sverige (1965–1967) fanns det flera röster än det finns nu.
Men vi har ju lindelof.nu. Tack för den.
Bertil förefaller bättre informerad. Jag tänker i andra banor:
Många är för och emot Nato i vårt land
Några vill inte sätta vår framtid i brand.
Andra fruktar på goda grunder mycket mer
vad med röda och blå politiker oavsett sker.
Svaret på den frågan är skriven med spett i sand.
När jag läser limerickarna ovan kommer jag att tänka på boken ”Pillerier” av Gösta Frick, med illustrationer av Helga Henschen. I den finns en limerick som de idag hårt av wokeism ansatta inte kan gilla. Boken kom ut 1960, alltså något år innan jag började studera i Lund. Eftersom jag studerade naturvetenskaper där, och Gösta Frick var docent i biokemi i Uppsala, fann jag flera av hans ”Pillerier” intressanta på mer än ett sätt. För att bättre kolla mitt minne av docentens namn gick jag till nätet. Där hittade jag följande på riksarkivet:
Biografi
Frick, rikt förgrenad släkt, enligt traditionen av tyskt ursprung; borgare med namnet Hans F fanns i Lubeck på 1400- och 1500-talen, men det eventuella genealogiska sambandet har ej säkert kunnat utredas. Den sv släktens äldste kände stamfar, skräddaren Nils Matsson (levde 1654) i Kristianstad, hade sonen (dombok 3 aug 1660) Hans Nilsson (d 1709), skräddarmästare i Kristianstad från 1662 och ålderman där från 1677, vilken åtminstone från 1695 ibland kallas F. Hans son Andreas Hansson F (d 1751), vilken bär släktnamnet redan vid sin antagning som lärodräng i Kristianstads skräddarskrå 1688 och till sist även han avancerade till ålderman, blev far till bl a kyrkoherden i Röke (Krist) Andreas F (1708–66). Dennes äldste son, bruksinspektören vid Tabergs bruk (Jönk) Carl Petter F (1750–1804), blev farfar till den i Brasilien bl a som im-migrantvärvare verksamme ingenjören Axel Rudolf F (f 1839, d i början av 1900-talet). Av Carl Petter F:s bröder var varvskommissarien i Karlskrona Andreas Gilius F (1752–1820) tillfällighetspoet och känd som sin stads största »kvickhuvud». Dennes äldste son Anders Håkan F (1794–1877) var borgmästare i Kalmar 1852–76 och riksdagsman 1853—54 samt 1856–58. Den sistnämndes brorson kaptenlöjtnanten Carl Gilius F (1827–89) var landstingsman 1873–88, ordförande i Karlskrona stadsfullmäktige 1875–88 och riksdagsman i AK 1886–88. Dennes brorson, rådmannen i Gbg Ernst Otto Manfred F (1872–1948), blev far till docenten i biokemi i Uppsala Gösta F (1919–63).
Vilken intressant historia: ”……varvskommissarien i Karlskrona Andreas Gilius F (1752–1820) tillfällighetspoet och känd som sin stads största »kvickhuvud».”
Egenskapen ”tillfällighetspoet” var antagligen ärftlig, men om den genen är dominant eller recessiv (vikande) vet jag inte.
Av biografin ser vi att Frickarna hade stor anknytning till Skåne, och det är just poängen med den limerick som jag får ta ur skallen, eftersom jag inte har kvar boken:
Det var en neger från Massachusetts,
Som fråga ”Har massa Joe setts?”
Till allas förvåning
han kved som en skåning:
”Han har jou nöjlen som e dassahousets”
Den svarte studenten, med lokala kunskaper i svenska, studerade alltså genetik i Lund, och mycket av forskningsarbetet bedrevs på fälten i Alnarp tillsammans med skånska lantarbetare.
Råd till diktarna:
1. Tre versfötter i raderna 1, 2, och 5; två versfötter i raderna 3 och 4.
2. Versfötterna skall helst vara anapester eller amfibracker, ibland jamber eller peoner.
3. Det går bra att förlänga anakruserna, så länge schemat med 3–3–2–2–3 betonade stavelser ej bryts.
Skribenterna på lindelöf
hur ivrigt de än binde löf
av mult’polarism
för sin nakna fascism
– allt yre bort som höstvindelöf.
Vår språkvetarvän i Australien
ställer alla inför tribunal(i)en
Men ju mer man tar in
man blir stoppad och stinn
för att ganska snart vara smal igen
Utmärkt herr redaktör! Till form och innehåll. Att mina texter gåve förstoppning, men saknade näringsvärde, var välfunnet.
Jan Arvid Götesson!
Du brukar hitta och kritisera det väsentliga i texternas här på lindelof.nu. Men nu har du själv gjort ett stort fel i en kommentar ovan. Ett fel som måste påpekas.
”1. Tre versfötter i raderna 1, 2, och 5; två versfötter i raderna 3 och 4.”
Efter tvåan i meningen ska det inte vara ett kommatecken. Det är beklagligt att sådan fadäser får förekomma.
Nu hoppas jag att vi kan få en lång och meningsfull debatt om detta kommatecken.
Mitt ”mästerverk” i Limerickvärlden skrev jag under en fjällvandring 1977 i Råstojaure.
Det regnade massor. Vi satt i mitt pyramidtält och drack te. Men bondsonen Hugo hade glömt sin kåsa i det andra tältet. Men kreativ som han var tillverkade han en kåsa av en ölburk i plast (Rigello). När han hällde det heta tevattnet i burken smälte plasten omedelbart och blev till en liten platt plastbit och allt te rann över oss alla:
En bondson ifrån Juhonpieti
Hällde vid kvällsfikat teet i
Burken Rigello
Som började svällo
Och rann över på kreti och pleti
Vid sidan av satiren
Författare okänd
En, typ da Vinci från Pisa
som sin skicklighet ville bevisa
gjorde en köksapparat
som kan laga mat
och dessutom rapa och fisa
Magnus Berg!
Den huvudregel som lärs ut är att ett semikolon i skriven standardsvenska skall kunna ersättas av en punkt. Regeln innebär att det som står före och efter ett semikolon skall bli två självständiga meningar, vilket är samma sak som två huvudsatser, om man sätter en punkt emellan dem. Exempel:
”De flesta känner inte till reglerna för semikolon; en minoritet kan reglerna.”
Vi ersätter semikolon med punkt:
”De flesta känner inte till reglerna för semikolon. En minoritet kan reglerna.”
Semikolon kan också ersättas av en konjunktion, eftersom en konjunktion åtskiljer huvudsatser:
”De flesta känner inte till reglerna för semikolon, MEN en minoritet kan reglerna.”
(Förut – när många av de ärade läsarna gick i skolan – sade man att det fanns ”samordnande konjunktioner” och ”underordnande konjunktioner”, men nu kallas de senare ”subjunktioner”, och samordnande konjunktioner kallas kort och gott ”konjunktioner”.)
Den enkla regeln – att semikolon skall kunna ersättas med punkt – är ofta den enda regel som lärs ut. Myndigheternas skrivregler säger bara detta:
[Citat] Semikolon kan användas mellan två meningar [märk väl: ”meningar” inte ”satser”, min anmärkning] där man önskar ett tecken som är svagare än punkt men starkare än komma:
[Skrivreglernas exempel:] Kanslispråket låter gärna den handlande personen träda i bakgrunden; särskilt undviks första personen med hjälp av allehanda omskrivningar. [slut citat]
Dessutom nämner Myndigheternas skrivregler semikolon i uppräkningar, vilket är oviktigt för oss nu.
Jag har läst, men inte lagt på minnet var jag läste det, att nyare skrivregler säger att satsen efter semikolon inte behöver vara en huvudsats. Det bortser vi ifrån.
Min semikolonsbiografi är som följer. Som ung läste jag utan att tänka på semikolonen. Sedan lärde jag mig regeln, och observerade att den ofta följdes. Jag märkte också att många icke yrkesmässiga skribenter använde semikolon i stället för kolon. Sedan började jag läsa uppmärksamt. Jag märkte då att de bästa författarna bryter mot läroboksregeln. Jan Myrdal skrev så här:
”Men antisemitismen är alltså i grund inte olik serbhatet. De nationella haten är irrationella men så länge de bestämmer medvetanden utgör de en verklig samhällelig kraft; möjliggör folkmord. Därför är kampen om medvetandet viktig. En kamp som vi av bitter historisk erfarenhet bör veta inte kan föras med censur och poliser. Insikt och förnuft alltså; inte förträngning och idealitik.”
Jag har inte sett sett något försök att formulera en regel för dylika skrivsätt hos goda skriftställare som Jan M och Sven Fagerberg. Min egen formulering skulle vara denna: ”Semikolon kan användas så att en mening som enligt läroboksregeln blir felaktig, om meningen kan suppleras med ett fåtal ord, så att en eller flera korrekta meningar uppkommer”. Annan formulering: ”Meningsfragment kan sammanbindas med andra fragment, eller med satser, medelst semikolon.” Vi supplerar JM:s passus så att alla meningar blir fullständiga:
”Men antisemitismen är alltså i grund inte olik serbhatet. De nationella haten är irrationella men så länge de bestämmer medvetanden utgör de en verklig samhällelig kraft OCH möjliggör folkmord. Därför är kampen om medvetandet viktig. DET ÄR en kamp som vi av bitter historisk erfarenhet bör veta inte kan föras med censur och poliser. Insikt och förnuft BEHÖVS alltså, inte förträngning och idealitik.”
Där jag har ändrat till ”en verklig samhällelig kraft OCH möjliggör folkmord” motsvarar JM:s semikolon av en konjunktion. Men de verblösa fragmenten som lyder ”Insikt och förnuft alltså; inte förträngning och idealitik.” – de fragmenten sammanbinds av ett semikolon, och vi måste supplera med minst ett ord som inte är en konjunktion för att få en fullständig mening. JM:s originalmening bryter tydligt mot läroboksregeln om semikolon.
Vad tycker jag själv om detta? Jag tycker att läroboksregeln vore bra, om den vore sann. Skickliga författare följer inte den. Därför kan den inte sägas vara en riktig regel.
Jag har blivit påverkad av dem som ofta bryter mot regeln. Mina tre punkter om limericken ovan är dels två riktiga meningar, och en punkt som inte har något predikatsverb. Men den punkten skulle kunna skrivas så här:
”1. DÄR SKALL VARA tre versfötter i raderna 1, 2, och 5, och två versfötter i raderna 3 och 4.”
eller
”1. DÄR SKALL VARA tre versfötter i raderna 1, 2, och 5. DÄR SKALL VARA två versfötter i raderna 3 och 4.”
Jag har skrivit enligt min på observation grundade regel utan att tänka på det; jag har sammanbundit två fragment med semikolon.
Det är möjligt att du är ironisk när du önskar ”en lång och meningsfull debatt om detta kommatecken”. Men jag tycker som Karl Kraus:
”Kompositören Ernst Krenek beskrev ett samtal med Karl Kraus 1932: ’Då, när man allmänt upprördes över japanernas bombardemang av Shanghai, mötte jag Karl Kraus försjunken i ett av hans berömda kommateringsproblem. Han sade ungefär: ’Jag vet att allt är fåfängt när huset brinner. Men jag måste göra detta, så länge det alls är möjligt; ty hade de, vars plikt det är att hålla rätt på kommata, städse aktat på att sätta kommata på rätt ställen, brunne icke Shanghai.’”
Eftersom vi letar fel i skiljetecken måste jag anmäla att redigeringen av citattecken gjordes av redaktören, inte av mig.
Ojoj, blev det nå´t fel nu igen? ;-(
Jan Arvid Götesson!
Du behöver inte försöka trötta ut dina läsare med långa utläggningar. Ännu mindre behöver du trötta ut oss om semikolon. Det var ju inte semikolonet utan kommat efter tvåan jag anmärkte mot, ingenting annat.
Tack för Era spänstiga versövningar, jag hade roligt! Min morbror Fritz var en riktig rimsmidare; han lärde mig för många år sedan följande.
1. En limerick skrivs med nio stavelser i de två första raderna vilka ska rimma. Därefter två rader med sex stavelser med annat rim. Sista raden åter med nio stavelser som ska rimma på de två första.
2. Det finns tre typer av limerickar, en när damer är närvarande, en när präster är närvarande och sist LIMERICKAR. D v s med bara karlfolk i rummet.
Ursprunget för denna typ av folkliga verser kommer troligen från Limerick County på Irland på 1700-talet. Sedan länge utvecklad till en egen litterär genre, särskilt på Den Gröna Ön och i Skottland. Har suttit på pubar i Edinburgh där det anordnades ”Limerick Contests”. En variant av Poetry Slam. Enormt kul, publiken garvade ofta läppen av sig, särskilt damerna.
Här en limerick från Australien jag lärde nig på Nya Zealand 2004. Observera att den bör reciteras med ”An Aussie Accent”.
”A young man from Australia
painted his ass like a dahlia
the colour vas fine
likewise the design
bur the smell – ah what a failia!”
En svensk klassiker i samma genre är så klart Hasse Alfredssons om flickan från Gränna som så sin stjärt kunde spänna…och så vidare.
Strindberg använde ofta semikolon, ömsom korrekt ömsom formellt fel. Något han troligen gjorde en konst i. Då Strix förnyade vårt litterära skriftspråk befriade han även oss efterkommande från några av de där grammatiska tvångströjorna, mig inkluderad. Något ett antal skrivande generationer under 1900-talet bör vara tacksamma för; i likhet med Olaus Petri gav han – möjligen omedveten därom – oss ett nytt normerande skriftspråk. Inte illa pinkat, sa han som lät sitt vatten i lä!
Magnus Berg, jag slarvläste din kommentar! Ursäkta mig. Jag tog för givet att det var semikolonet du invände mot, eftersom det är det svåraste skiljetecknet. Jag slarvläste som om du hade skrivit ”Efter femman i meningen ska det inte vara ett semikolon utan ett kommatecken.”
Du har rätt om kommat. Mitt komma är en anglicism. Efter 29 år utomlands skriver jag, i första utkast, sådant här: ”in detta exemple”. Sedan måste jag ta bort anglicismerna innan jag publicerar. Inte alla av dem markeras av stavningskontrollens röda understrykning, och grammatik- och skiljeteckenskontroll saknas ofta.
Felaktiga kommata före ”och” i slutet av uppräkningar är alltså en annan av mina anglicismer, som jag behöver bekämpa. Gott att veta. (”Kommata” är inget skrivfel; de roliga och vackra svenska pluralformerna är kommata, schemata, temata.)
Jag hade nytta av att tänka igenom och formulera en ny regel för hur våra mest kompetenta skriftställare använder semikolon. Den vanliga skrivregelsrekommendationen är otillräcklig! De tre användningar för semikolon som nämns i nuvarande gängse regler (semikolon i stället för punkt och semikolon i två slags listor) måste kompletteras med en fjärde användning. Jag skall publicera det; kanske att jag skickar in det till SvD eller DN.
Jag hade dubbel nytta och glädje av ditt påpekande; både av min slarvläsning därav, och av det du skrev.
Hans M G!
Du har en hög tanke om det skriftspråk som utvecklats längs linjen från Olaus Petri över August Strindberg till 1900-talets folklästa författare. Men detta språk var på gott och ont, och det onda vann!
Att vi har ett ”normerande skriftspråk” betyder att vi inte har några svenska språkliga varieteter kvar. Ditt älskade språk skulle ha begränsats till att kommunicera med utsocknes och utlänningar på. Men nu har det blivit allas enda modersmål, nästan. Vi svenskar är kulturella folkmordsoffer och självfolkmordsoffer. Det är förnedrande att tala och skriva utan maskulinum och femininum. Det är förnedrande att tala med sj-ljud på Gotland, och utan kasus i Ovansiljan, och utan person- och numerusböjning på verb i Sydvästsverige, och att utmärka ägande med ändelsen -s. Man säger ”Olla bil” och ”Karoline bil”, inte ”Olles bil, Karolinas bil”.
Det räcker inte att begränsa de riktiga svenska språkliga varieteternas domän till ett inslag av ”dialekt” i PO Enquists böcker. Om vi vill ha svensk kultur behöver vi återtaga våra tungomål. Ett första steg, som är tillämpbart i alla landsändar, är att lära sig utantill min artikel ”Lista över feminina ord i svenska språkliga varieteter”, och sedan säga ”hon” om alla däruti nämnda ord och ordgrupper. Det skulle göra stor skillnad, även om man i övrigt fortsätter att tala som Ivar Lo-Johansson, tills vidare.
Hans M G!
Jag skrev ovan att man kan tala August Strindbergsvenska med utsocknes. Bäst vore förstås om vi vande oss vid att passivt förstå återupplivade folkmål från alla landsändar.
Förtydligande: med ”utlänningar” menade jag i Sverige nyss bosatta, som man kan tala tydlig standardsvenska med det första året de bor här. Sedan kan de börja vänja sig vid riktiga svenska (och gotländska) tungomål.
Jan Arvid!
Ibland kanske förståelsen av dina krior skulle öka om du använda lite annorlunda uttrycksmedel, som t ex med en liten limerick. Försök!
I denna lärda språkpolisdiskussion förvånar det mig att ingen reagerat mot redaktörens slutreplik: ”så att demokratin skola räddas”. Jag minns en huvudrubrik på förstasidan av GNISTAN: ”Vad vilja socialdemokratin?” Pinsamt, tyckte jag då. Verbens pluralformer har jag nött in i barn och barnbarn genom högläsning av Selma Lagerlöf, Strindberg och andra i originalversion.
Bäste Jan Arvid G,
Din strävan att upprätthålla våra svenska folkspråk är värd stor beundran. Här på Gotland har vi Gutamålsgillet, tyvärr med en åldrande kader. Med bidrag från Länsstyrelse och andra åstadkom de dock ett storverk: ”Lexikon över Laumålet” (Lau är en socken på sydöstra Gotland.) Två feta volymer på ca 500 sidor vardera, finns att beställa från Wessman & Pettersson Bokhandel i Visby. Tog bortåt 20 år att sammanställa.
En fråga som länge skavt i mig är varför vare sig Gutamål eller Älvdalsmål ej erkänts som egna språkliga entiteter av våra regeringar. Detta i motsats till de fem erkända minoritetsspråken (finska, mienkäli, romani chib, jiddisch och samiska).
Sedan länge har internationella språkforskare krävt att åtminstone Älvdalsmålet ska erkännas som minoritetsspråk. Delar av ordbruk, grammatik, syntax och uttal går längre tillbaka än forn-nordiskan. F n finns ca 1.500 aktiva ordbrukare, även en del yngre. (Minns med glädje hur språkvet–aren Fredrik Lindström för sådär 10 år sedan träffade ungdomar vid korvmojen i Älvdalen – han hade noll koll på deras talspråk!)
För övrigt är jag överens med Dennis Z. Försök kompilera en limerick eller två på äldre tungomål, det skulle vara intressant. Formen bör gå att använda i olika språk. Själv försöker jag mig på slika skaldestycken vid födelsedagar och julfirande. Med växlande framgång, så klart. Lycka till!
Christer L!
Jo, ”demokratin skola räddas” sågo väl många läsare, men de funno det onödigt, att påpeka felet. Språkforskare hafva skrifvit om, att pluralisformerna i dag uppfattas som prestigevarianter af singularisformerna. IKEA lär hafva skrifvit ”Tomten voro här” i reklam.
Pluralisformerna funnos på två sätt: dels funnos de i det skriftspråkliga systemet hos Selma Lagerlöf med flere, dels funnos de i genuina folkmål i stora områden, bland annat i Sydvästsverige. Många af de genuina folkmålen hade litet annorlunda former, bland annat motsvarades fornsvenska -o af -e i utljud i många socknar: ”dai aute” = ”de åto”. Men folkmålens likheter med skriftspråket voro så stora, att invändningar restes, när folket påtvingades singularisformerna.
Det, som du skrifver om klassiska rikssvenskskrifvande författare, leder till en intressant slutsats:
1) Ett standardspråk består dels af det talade och skrifna språksystemet, dels af den tillhörande litteraturen.
2) Författare födda på 1800-talet ingå i den nusvenska litteraturen, som hvarje lärjunge undervisas om i skolan. Till skillnad från smakprof ur medeltida landskapslagar presenteras de senaste seklernas (riks)svenska litteratur utan öfversättning eller ingående förklaringar i undervisningen. Dessutom ingår i allmänbildningen, att läsa hundratals böcker skrifna på det svenska riksspråket från 1500-talet till 1800-talet, så att man kan bota skadan, om man utsatts för dåliga upplagor af äldre författare i skolan (bland annat är ”Nationalupplagan” af August Strindberg felstafvad).
3) Slutsats: därför är man icke kunnig i svenska, om man icke i skrift kan använda numerusböjning och personböjning af verb, samt konjunktiv och optativ, samt äldre stafning med hv, fv, f och dt (man behöfver dessutom vara bekant med äldre saker som ”thet”, ”derför” och ”sjelf”).
Jan Myrdal tyckte, att det var fel af Kalle Hägglund, att utgifva den gamla öfversättningen af ”Jakob fatalisten” med ändradt språk, så JM skref i förordet till boken, att han öfvervägde att öfvergå till pluralisformer på verb i sitt skriftställeri. Hvilket förutsätter, att JM behärskade formerna på ett modersmålsliknande sätt, fastän han rimligen vuxit upp med former som ”dom ska” för skriftspråkets ”de skola”. Hvilket bevisar min tes, att om man icke kan byta till pluralisformer när som helst, då är man icke svenskkunnig.
Låt mig citera ur ”Gudsfreden” af Selma Lagerlöf: ”När husbonden inte tog det värre än så, blef pigan modig och svarade, att hon nog skulle binda viskor, som höllo, om man bara gåfve henne vidjor att binda med.”
Förstår man icke, hvarför där står ”höllo” och ”gåfve”, och kan man icke formulera meningar med sådana former, då behärskar man icke svenska.
Hans M G!
Tjwau däko som vue illavuana
had’ sjauot o fau te at me luana
Doi sae, ”kontena fo traung,
o meen fo laung,
nä, gingen o perren mä fruana!
Jag putsade på grammatiken:
Tjwau däko som voe illavuana
had’ sjauot o fau te at me luana
Doi sae, ”kontena fo traung, o
meen ai fo laungo,
nä, gingen o perren mä fruana!
Bra försök, Jan Arvid!
Nu blev allt mycket klarare.
Tjwau däko som voe illavuana
had’ sjauot o fau te at me luana
Doi sae, ”kontena fo traung, o
meen ai fo laungo,
nä, gauen o perren mä fruana!
Varmt tack Jan Arvid G för Dina skaldestycken! Dock gerar ja ei bi att sätt hailt yvar, men goe haplighaiter jer dei!
Märkligt och sorgligt att läsning och skrivning av äldre svenska så grundligt tvättats bort ur våra skolor. Från senare delen av mellanstadiet t o m gymnasiet (1962-69) var det en självklarhet att även bekanta oss elever med Strindberg, Almkvist, Tegnér, Stiernhielm, Bremer, Lucidor med flera i original. Även 1644 års Bondepraktika för övrigt, den var kul att läsa! Minns inte något gnöl, även om somliga klasskamrater nog fick slita med texterna. Själv hade jag tur då äldre släktingar skrev – och även talade – ”gammelsvenska”, vilken gick in i bakhuvudet utan stor ansträngning.
Det nordångermanländska folkspråket fanns hela tiden runt oss. Vi var i någon mening ”tvespråkiga”; normalsvenska i klassrummet, folkspråk på skolgården. ”Va tröllet du jär!” ”Du gett he hop de!” o s v.
I högstadiet och gymnasiet drillades vi även att läsa och förstå norska (både bokmål och nynorsk) och danska (även om räkneorden var svåra). Plus en del folkmål. Glömmer aldrig hur förvånad svenskläraren blev när han testade Fårömål på oss och jag tog det inspelade ordstävet ”Ei gistn bat jer verre än ei illak källing” på direkten. (Talaren var Erik Hammarström, en skyttelegend. Han blev 100 år.)
Jan Arvid G, Du har rätt i att Sverige sedan ett sekel begått ett gradvis språkmord vilket gjort befolkningen urarv. Jag tillhör en generation som trots allt hade tur. Med litet ansträngning kan jag fortfarande knåpa ihop en text med äldre verb- och adjektivformer. Men. Den skulle vara näst intill obegriplig för dagens skolelever…
Intressanta diskussioner om språk. Jag tror det finns likheter mellan folkspråken i Sverige och folkmusiken. Den folkmusikaliska variationsrikedomen är mycket stor i Dalarna. Boda och Bingsjö ligger på bara dryga tre mils avstånd. Men försök stampa takten till Pekkos Pers storpolska (Bingsjö) och man upptäcker att det inte är helt lätt. En Boda-polska, däremot, klarar foten av helt på egen hand, krävs inga signaler från hjärnan. En Bingsjö-polska är som att rulla en boll, Boda som att rulla ett ägg.
Hur kunde Orsa-musiken bli så enastående, medan musiken från Mora, mindre än två mil bort är tämligen anonym och ointressant?
Musiken i Västerdalarna präglas naturligtvis av närheten till Norge, mycket rik på trioler (och därmed lättspelad). Älvdalens isolering går igen i musiken (och språket, naturligtvis!). Var Ekor Anders någonsin ens till Siljan?
Situationen i Jämtland är annorlunda. Lapp-Nils, samepojken som blev Jämtlands stora spelman, dog 1870, så han är varken nedtecknad eller inspelad, men lever kvar genom sina elever. Lapp-Nils musik dominerar helt i Jämtland.
Ett problem med ryska språket är var man ska lägga betoningen. Under förra sommarens bussresor i Roslagen, ett lika billigt (SL-kortet) som njutbart nöje, lyssnade min hustru till en uppläsning av Dostojevskijs ”Idioten”. Fördelen, menade hon, var att man fick med betoningen, något som går förlorat om man läser boken. Dostojevskij dog 1881.
Den som sett TV-serien ”Zhukov” kanske minns episoden när den notoriske Ivan Serov besöker Vasilij Tjujkov, hjälten från Stalingrad och två gånger Sovjetunionens hjälte. Serov, som märkligt nog överlevt avrättningarna av sina tidigare chefer Berija och Abakumov, är som vanligt på jakt efter Zjukov. Men Tjukov är i dåligt skick, han har fyllfrossa och hela bordet är fullt med vodkaflaskor. Serov kommer ingen vart med Tjujkov, som ogillar men respekterar Zjukov. När Serov går säger Tjujkov ”adjö Serov” (med betoning på ”e”). Serov vänder sig irriterat om och korrigerar: ”Serov”, med betoning på ”o”.