Förre medarbetaren här på bloggen Mats Parner har skrivit på sin facebooksida om Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer, som nådde de flesta prenumeranter idag. Så här skriver han bland annat:
”Innehållet är av hög klass. Bland annat märks två artiklar om framlidne författaren Per Olov Enquist (1934-2020). En intervju med DN:s tidigare kulturredaktör Arne Ruth förtjänar även den att nämnas. Christer Lundgren uppmärksammar sjuksköterskan Hilda Bjerstedt, som nyligen gett ut boken ”På väg: en vårdroman”. ”Indien: världens största demokrati … men hur länge till?” heter ett annat stycke läsvärd text. Själv anmäler jag Åsa Bergenheims ”Den liderliga häxan” (Carlssons förlag).
Men numret domineras av IB-affären, betraktad på närmare femtio års distans – ”De interna tvisterna, Guillou och golarna”. Det handlar om en kartläggning på elva helsidor, en kartläggning som med stor sakkunskap och politisk ackuratess genomförs av Knut Lindelöf. Jag noterar att det här är riktigt bra – så bra att alltihop i vanlig ordning kommer att förbigås med tystnad.
Under årens lopp har jag rätt så ofta tänkt på IB-affären. Den borde ju ha fått långt större följdverkningar och medfört ett annat rättsligt efterspel än vad fallet blev. Avslöjarna hamnade bakom galler och skurkarna gick fria. Sant är att Folket i Bild/K begick misstag. Knut L nämner dem i klartext. De var jämförelsevis harmlösa – allting är i och för sig relativt… – men dessa misstag gjorde det tyvärr möjligt för Olof Palme att delvis vända opinionen. IB-avslöjarna – Guillou och Peter Bratt (som båda intervjuas i reportaget) – fick veta att de ”förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. I ett senare skede karakteriserades Bratt som ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”. Man kan säga att Olof Palme blåljög med betoningen på ”blå”. Skamlöst och helt medvetet. På kuppen miste han lejonparten av de intellektuella i riket och förtjänade heller inte bättre.
Som sagt: en exemplarisk genomgång av hela affären på elva sidor – allt genomfört med stor integritet.
Sådana recensioner får man sällan. Tack för den. IB-reportaget går att läsa också på hemsidan fib.se, men om du inte prenumererar så teckna en startprenumeration för 100 kr – oförskämt billigt!
Instämmer i omdömet om FiB:s sommarnummer och inte minst IB-reportaget!
Vi måste räkna med att FiB/K utsattes för en provokation. En osynlig provokatör förde genom mellanhänder – medvetna eller omedvetna – vald information, eller desinformation, in i FiB/K för att något skulle hända där.
Provokatören kan ha varit IB själv, eller annan gruppering inom Socialdemokraterna, militär och storfinans. Det gick som de hade planerat. Delar av IB-avslöjandet såg inte trovärdiga ut, och vilka var informationskällorna? Frågetecken restes alltså, och provokatören lyckades hindra FiB/K från att få en fast rot hos allmänheten.
Liknande måste vi se upp med i dag. Stora saker pågår:
– mer och mer anpassning till EU och Nato;
– kontrollsamhälle där 5G-teknik är en hörnsten.
Och mera. Det möter opposition, och det ohållbara samhällsbygget knakar i fogarna.
Varning alltså för dolda provokatörer och deras mellanhänder när de går in i folkliga rörelser. IB-affären och FiB/K kan ha varit ett exempel.
Ett minne från 70-talet dyker upp när jag läser om de onödiga IB-avslöjanderna hösten 1973. På Hyregästföreningens årsmöte i Norrköping kring 1977 riktades hård kritik emot en av lokalföreningarna. När den låg som mest illa till kom en ledande SKP:are upp i talarstolen och förklarade att det var lika illa ställt i de flesta andra föreningarna i stan. Resten av mötet gick åt till att företrädare för dessa föreningar gick upp och försvarade sin förening emot löst grundade eller orättvisa anklagelser. Den ursprungliga måltavlan, den verkligt korrumperade föreningen, slapp undan. Jag var redan dessförinnan misstänksam mot denne SKP:are. Hans agerande på årsmötet förstärkte min misstänksamhet.
Det är väldigt vad många 70-plussare det är som tycker om att älta gamla kamper. Jag undrar hur intresserade kommande och aktiv generation är av IB-skriverierna? I övrigt var det mycket som jag fann läsvärt. Och estetiskt? Ahhh!
Men då jag emellanåt är alltför empatisk, eller vad det är, måste jag erkänna att jag inte kommer att läsa artikeln ”Livet på sopberget”. Bara en flukt på bilderna fick mig att raskt bläddra vidare. Det är för vidrigt.