Film är det visuellas konstform. Det visste Bo Widerberg som inte lät sig hejdas, utan gjorde av med hur många filmmeter som helst under en inspelning.
Sedan vidtog det mödosamma klippningsarbetet som alltid drog ut på tiden.
Widerberg blev aldrig nöjd, som den perfektionist han var, kunde driva filmbolaget till vansinne med sin ovilja att sätta punkt och ”släppa” filmen. Klippte in i det sista, trots att premiärdatum närmade sig med stormsteg.
Han sökte det unika ögonblicket. Det som inte stod inskrivet i manuset, utan bara inträffade, nästan som en akt av nåd.
Jag hörde honom entusiastiskt tala om sin Elvira Madigan och hur detta ögonblick plötsligt uppstod, när en salivdroppe hängde på Pia Degermark eller om det var Tommy Berggren. Jag kan minnas fel, vad gäller vad det var för droppe. Men det spelar mindre roll.
Widerberg älskade det oväntade, det regissören överraskande. Bortom kontroll och planering.
Liv till varje pris som Stefan Jarls dokumentär om Bo träffande hette.
Häromkvällen såg jag gratis på Cineasterna Aki Kaurismäkis senaste film, den av juryn i Cannes belönade Höstlöv som faller (2023).
Han har alltid tillhört mina favoriter. Och i nivå med europeiska storheter.
Ingen har som han på duken helt osentimentalt fångat den finska nationalkänslan, melankolin. Ännu en gång lyckas han.
Storyn är väl inte särskilt originell. Arbetarflicka möter arbetarpojke. Hon spelas av ett barnbarn till Lasse Pöysti.
Blir sparkad från jobbet när hon dristat sig till att ”stjäla” med sig en bit mat som ändå skall kasseras. Och upptäcks av en nitisk väktare.
Han, alkoholiserad och aldrig långt till fickpluntan, sparkas när han dricker på arbetstid.
De rör sig, som av en tillfällighet, mot varandra. Och de ”får varandra” som min mor skulle sagt.
Fåordighet och skygghet präglar relationen. Nästan tafatthet. De är inga passionerade Romeo och Julia. Kaurismäkis regi är försiktig, jag höll på att skriva ömsint.
Det som sker, det sker i de sinnrikt utformade sekvenserna. Konstverk i sig. Ett pärlband. Ibland tänker jag Roy Andersson och hans tablå-estetik.
En underbar scen är när hon bjuder honom på middag och förklarar vad en ”aperitif” är, samtidigt som de delar på en miniflaska bubbel.
Plötsligt upptäcker jag: allt utspelar sig mot en bakgrund av filmaffischer. Inga nutida filmer. Bara gamla ”godingar”, klassiker. Jag anar att vad vi bjuds på är en inblick i Kaurismäkis bildningsgång.
Han tillför filmen en meta-nivå, skulle väl de akademiska filmvetarna krysta ur sig. Jag anar snarare att han travesterar Calderon: livet är en film. En fantasi.
Men han ”glömmer” inte samtiden. Arbetslivets obarmhärtighet, den arbetande behandlas som en slit och släng-vara. Och hela tiden hör kvinnan smattrande radiorapporter från det meningslösa kriget i Ukraina. Nya döda, ständigt nya döda.
Parets förälskelse stänger inte ute världen. Den är en del av den. Liksom Kaurismäkis filmkonst.
Kaurismäki måste ses! Bo Widerbergs Kvarteret Korpen en annan av de filmer som aldrig lämnar mig.