På lindelof.nu tar vi då och då del av minnen och erfarenheter från den rörelse som drog fram under slutet av 1960- och fortsatte en bra bit in på 1970-talet. Rörelsen växte, den delade sig och så småningom försvann den. I alla fall Rörelsen med stort R. Rörelsen försvann, men rörelser består – inte minst här på lindelof.nu.
Under påskhelgen drog jag fram PO Enquists bok Lewis resa ur bokhyllan. Den handlar också om en väckelse. Hösten 2001 recenserade jag boken i några tidningar i Norrbotten och nu återger jag min recension (med två nutida kommentarer i slutet) här på lindelof.nu. Den kan ha viss anknytning till våra samtida diskussioner. Här min recension av boken, Piteå, 2001
En bok om pingströrelsen
Visst kan man säga att Per Olov Enquist har skrivit en bok om pingströrelsen. Men hur kul låter det? Och är det det han gjort? Eller är det något mer? Med PO Enquist är det ju alltid så, att skriver han om bok om exempelvis pingströrelsen så är det också något mer, det är fler berättelser i samma bok – och ofta är det riktigt kul också. Men själva huvudberättelsen handlar om pingstväckelsen, så långt är det sant. Den historien är känd sedan tidigare, men likafullt är den märkvärdig och spännande, väl värd att återberättas.
Väckelsen och Lewi
Väckelsegnistan tändes 1906 i Los Angeles av den ”låghalte, enögde negern Seymor” (PO). Han är andedöpt i Texas, men på grund av raslagar är han förbjuden att predika där. Därför börjar väckelsen i Los Angeles. I Sverige finns arbetaren och fackföreningsmannen, västgötaknallen, Johansson, med förnamnen Lewi Pethrus. Han drömmar om att skriva den stora proletärromanen, men det gör han inte. Han tänds i stället av Seymors gnista och bestämmer sig för att utkämpa sin livsstrid inom väckelsen. ”Kulstötare blev han inte. Ingen kroppssbyggare. Men en byggare.”
Lewi ”kommer igenom”, blir utesluten ur baptistförsamlingen och startar Pingströrelsen i Sverige.
Väckelsen och Sven
På en helt annan planet – planet är författarens metafor – befinner sig den excentriske poeten Sven Lidman, en överklasspojke från krigarsläkt, en syndare som söker sin publik. Deras planetbanor är till att börja med långt ifrån varandra och PO Enquist använder nästintill kriminalromanens dramaturgi när läsaren steg för steg får följa hur planetbanorna närmar sig varandra. ”Detta år befinner sig Lewi och Sven i samma stad.” Spänning uppstår. När skall de mötas.
Radarparet
Slutligen möts de och rörelsen har nu fått både sin förkunnare i poeten Lidman och sin organisatör i Lewi Pethrus. Mötet blir storartat. De bägge männen älskar verkligen varandra och rörelsen tar fart. Det blir en stor väckelse; andedop och tungomålstalande; ”babblara och fallara”; sår och blod; Nyhem och Husbondliden; himmel och jord må brinna och löftena kunna ej svika.
Väckelsen är stor och svårtydd
PO Enquists kvinnoperspektiv på pingströrelsen leder till eftertanke. Det stora ”kvinnohavet” eller ”gumhavet” på mötena blir faktiskt Sveriges största rörelse för ensamstående yrkesarbetande kvinnor.
Ja, det blir också på många andra sätt en väckelse som förvirrar alla dem som står utanför. Psykiatrin slår till. Statskyrkan fördömer. De två (!) kommunistpartierna förstår att något stort är på gång eftersom Lewi samlar deras folk. Men de förstår inte vad det är. De kommer i luven på varandra även i pingströrelsefrågan. Den gryende fascismen (Böök) vädrar något i allt tal om blodet. Men rörelsen låter sig inte infångas. Den är på en och samma gång både framåtblickande modern och extremt icke-rationell. Den kan ena stunden hylla de kommunistiske sångaren Paul Robeson och i nästa förhålla sig välvillig till quislingen Petain i det ockuperade Frankrike.
Fladdrande tältdukar
Den kan ena stunden tala om sig själv som en nomad, en rörelse i fladdrande tältdukar och samtidigt bygga gigantiska mötesplatser, starta radiostationer och en dagstidning, skapa stiftelser, utveckla missionsverksamhet och planera för ett politiskt parti.
Just så laddad och mångfacetterad är rörelsen, enligt PO Enquist. Den är sig själv, och det imponerande hur den växer från ingenting till något som snart samlar hundratusentals svenskar och en miljonhövdad skara på det internationella planet. Växandet imponerar men skapar också den växtvärk där profeten Lidman och organisatören Pethrus till slut går skilda vägar.
Västerbotten
Denna historia känner vi till men författaren återberättar den på ett fascinerande sätt. Men som sagt, det vore inte PO Enquist om han endast berättar en (1) historia. Och här kommer, menar jag, författarens snilledrag. Han låter läsaren följa historien om pingstväckelsen ur ett Bureå-perspektiv! Hur är det möjligt? Jo, i bokens inledning deltar författaren vid begravningen av en Efraim Markström. Begravningen äger rum 1986 i Christiansfeld i södra Jylland, nära den tyska gränsen. Efraim Markström – det hörs ju redan på namnet att berättelsen kommer att ha en västerbottnisk ton – är den person som i början av 1970-talet gav PO Enquist berättelsen om Nicanor och morbror Aron, två av huvudpersonerna i Musikanternas uttåg (1978). Ni minns kanske morbror Aron som spettar sig genom isen för att sänka sig ned i havsens djup.
Denne Efraim Markström blev sedermera en viktig men grå eminens i Pingströrelsens ledarskikt, nära både Lewi och Sven, och precis som Sven, sedermera utesluten.
Vid begravningen i Danmark får PO Enquist Efraim Markströms Lebenslauf (ett slags självbiografi) och det är ur denna Efraims Lebenslauf som Enquist sedan kan skriva fram inte bara berättelsen om pingströrelsen utan om väckelse i ett bredare perspektiv. Här spelar författarens egna erfarenheter från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) stor roll, och inte minst bilderna av modern ”vars namn var Maria men som kallades Maja”. PO Enquist säger ofta att han är ”klar med Västerbotten” men likafullt återvänder han hela tiden till Maja och Bureå socken. Det tackar vi för. Denna gång fortsätter han att utforska folkliga, ibland marginaliserade, rörelser såsom pingstväckelsen, EFS och den herrnhutiska traditionen. Han är alltjämt intresserad av den ”stora viskande kören av röster från människor som var ringa men gjorde sitt bästa”.
Parallellerna till Musikanternas uttåg – som jag fortfarande håller för Enquists främsta roman – är mycket givande. Möjligen är det en fördel om man läste den boken? Men kanske spelar det ingen roll?
Paganini
Detta att låta alla tidigare böcker återkomma i nästa bok är för övrigt adelsmärket hos PO Enquist, som ibland brukar kallas Upprepningarnas Paganini. Nemos bibliotek, ishinnan, morbror Arons hädanfärd, uttåget till Brasilien och inte minst den förra boken om Struensee i Livläkarens besök återfinns förstås i Lewis resa. Struensee spelar även en viktig roll vad beträffar Efraim Markströms gravplats på Gudsåkern i Danmark där PO:s roman om Lewi tar sin början.
Ja, allt hänger ihop. Allt går igen och återkommer. Det finns många bottnar i Enquists böcker.
Lewis resa är en mycket läsvärd bok, stundom rolig och stundom en djuping. Det är en roman med många faktainslag. En bok för den som vill förstå vad en människa är och vad människor tillsammans kan åstadkomma. Det är också ett stycke nutidshistoria, denna gång om pingströrelsen.
Kuriosa år 2023
Sven Frostenson
Vintern 1968 deltog jag på Vänsterns ungdomsförbunds nyårskonferens på Kungsgatan 84 i Stockholm. Anders Carlberg och andra namnkunniga från vårens kårhusockupation var ofta uppe och talade. En annan person som också gärna ställde sig mitt framför oss och talade rakt ut (på samma Stockholmsdialekt som Carlberg) var Sven Frostenson. Han var spenslig och ganska kort, men hans språk var mycket rappt och fyllt av stor självsäkerhet. Några år senare möttes vi igen, då i KFml-sammanhang, och han var en lika god talare där.
Denne Sven var dotterson till en annan Sven, nämligen Sven Lidman; den kände talaren, profeten, poeten inom pingströrelsen. Sven Lidman viftade alltid med Bibeln när han talade. Det gjorde inte Sven Frostenson.
Lars Gustafsson
PO Enquists studentkompis i Uppsala, Lars Gustafsson, fick en gång frågan vad han ansåg om PO:s författarskap: ”Nja”, svarade Lars med sitt typiska västmanländska bräkande, ”Nja, det är fan så ojämnt, men han är en jävel på att hitta bra historier och länka dem till varandra.”
I Lewis resa ”hittar” PO Enquist Efraim Markströms biografiska anteckningar (Lebenslauf), och kan därmed länka pingstväckelsen till mamma Maja och mycket annat som han skrivit.
