Eftersom inga misstag begicks och inga slumpfaktorer tillstötte utsågs Stefan Löfven åter till statsminister. Tillsammans med sin spretiga koalition (MP+C och i viss mån V) har de fortfarande 1 futtigt mandats övervikt. Den regering han kommer att presentera idag blir ännu svagare än den som föll för ett par veckor sedan.
Visst skulle man kunna se det som naturligt att ledare för partier som ser sig som ”vänster/mitten” (S+MP+C) försöker tränga ut en konservativ höger-koalition (M+KD+SD). Problemet är bara att vad som i realiteten är höger och vänster blivit ännu mer oklart. Förra Löfven-regeringen (S+C+MP) regerade på ett program (januariavtalet) fullspäckat med marknadsliberala skattesänkarförslag (traditionellt borgerligt – höger) och föll på att den inte fick genomföra marknadshyror (högerförslag). För, det enda man i detta ”vänster/mitten”-block var överens om var att man inte vill tala/förhandla med 20-30 procent av riksdagen. Det är inte mycket att bygga politik på.
Men Annie Lööf (C) koketterar vidare med sina ogenomträngliga staket mot det hon anser vara fascism och kommunism (”V krokar arm med SD”) enligt ett för länge sedan passerat politiskt tankemönster. Och hon pressar Löfven (S) framför sig, som inte har något val, för då förlorar han statsministerposten. Och även Löfven (S) är kvar i Lööfs antikverade tankemönster. Året fram till ordinarie val 2022 kommer att bli mycket rörigt.
Allt talar för att opinionsutvecklingen kommer att fortsätta enligt samma trender som de senaste åtta åren. S och C kommer att minska ytterligare. MP riskerar hamna under 4 procent. L kanske – obs! kanske – klarar sig över 4 procent, tack vare att de tagit sig ur det där gamla politiska tankemönstret, men det kan också visa sig vara för sent. V kommer att öka ytterligare och bli större än C, tack vare att Nooshi Dagostar visat civilkurage och förmått bryta med det gamla politiska tankemönstret. Så, ett fullt tänkbart resultat efter valet 2022 är att M eller SD blir största parti. I alla fall kommer M+KD+SD att utgöra ett regeringsunderlag med över 50 procent i riksdagen (med eller utan L).
Det vore ett historiskt skifte i svensk politik. För första gången sedan 1917 kan det bli så att S inte längre är Sveriges ledande politiska kraft (största parti). Det skulle i sin tur innebära att ett gammalt fördemokratiskt samhället stiger fram ur dimmorna, ett samhälle där allmogen ser upp till överheten med mössan i hand och vädjar till dem om en smula bättre levnadsförhållanden. Ett sådant samhälle kommer att bli minst lika orättvis med minst lika stora skillnader mellan fattiga och rika (klassklyftor) som då och kommer knappast att ens kunna kallas demokratiskt.
Hur ett sådant Sverige kommer att orientera sig mot EU, Nato och andra storheter i världen är förstås oklart. Men att ett slags patriotiskt nationstänkande, som även finns i många andra EU-länder, kommer att ge sig till känna. Troligt är att denna tendens bland Europas stater till slut kommer att bringa unionen i upplösning. I detta skede kommer varje land att kunna orientera sig fritt i förhållande till ett sönderfallande USA, ett starkare Ryssland och ett allt mer ekonomiskt världsdominerande Kina.
”Mänskliga rättigheter”; invandrarfrågor, HBTQ-frågor, identitetspolitiska frågor, jämställdhetsfrågor, barnrättsfrågor, yttrandefrihetsfrågor och många andra frågor kommer åter att bli inrikespolitiska. Kampen för demokrati kommer åter att bli en nationell fråga, vilket i grunden vore en god sak.
Men nu har jag surrat iväg för långt bort i en mycket oviss framtid. Det enda vi egentligen vet är att någon socialdemokratisk renässans knappast kommer och att därmed stora omvälvningar väntar.
Davosgänget har investerat i Annie Lööf. Bryssels politik är att hålla såna som Åkesson borta från taburetterna. Denna ”kamp” mot nazister och fascister döljer den verkliga fascismen som kommer som resultat av en alltmer globaliserad och odemokratiskt politik. Löfven har som bekant också varit i Davos och fått instruktioner. Bilderbergfolket jobbar långsiktigt.
Knut L!
Vad du skriver om Kina håller jag med om, att USA är ”sönderfallande” tycks mig något överdrivet men ok.
Däremot kan jag inte hålla med om ”ett starkare Ryssland”. Min bedömning baseras främst på diskussioner med ryssar, även ryssar som faktiskt bor i Ryssland (jodå, man kan resa till Sverige även under en pandemi).
För att ta ett exempel: Ryssland var först med att ta fram ett vaccin, men trots detta har man haft stora svårigheter och en förbluffande låg andel av befolkningen är vaccinerad.
Ett annat exempel: hur kunde det komma sig att Armenien, utrustat med ryska vapen, blev totalt utskåpat av turkiskt utrustade Azerbajdzjan?
Jag kan ge fler exempel, men att Ryssland är ett land i stagnation och utan tydligt ledarskap tycks
mig helt klart.
Efter regnet kommer solsken eller kanske ingenting mer? Löfven har hittills regerat med orden ”allt ljus på mig” – medan de nästan bortglömda i utanförskapets Sverige fortsätter leva i mörker.
Tåget med klassresenärer går vidare, men vart är vi på väg? Kanske en tragisk urspårning eller i bästa fall ett evigt dunkel av ovisshet.
Sedan socialdemokratins tillkomst, har både svångrems- och hängselpolitik passerat bäst före datum. Visst har mycket gällande välfärden förbättrats under flertalet S-regeringar genom åren. Men sedan EU-inträdet syns stora varningstecken att Sverige eventuellt bör titta på Englands sorti (Brexit) och göra ett slags Swexit? Men politikerna skall förstås noga överväga, om vilken väg som är bäst ur allas synvinkel.
Knut L!
Du skriver med anledning av ett förmodat valresultat 2022: ”I alla fall kommer M+KD+SD att utgöra ett regeringsunderlag med över 50 procent i riksdagen (med eller utan L).”
Detta är inget orealistiskt scenario. Däremot är innebörden av nästa mening tveksam: ”Det vore ett historiskt skifte i svensk politik. För första gången sedan 1917 kan det bli så att S inte längre är Sveriges ledande politiska kraft (största parti).”
Om S inte längre är Sveriges ”största parti” är detta utan tvekan en förändring värd att notera, men detta har i så fall inget att göra med de verkliga förändringarna i Sverige under de senaste decennierna. Nyliberalismens seger bekräftades med Reinfeldts alliansregering under åren 2006 till 2014. Därefter har de olika S-regeringarna fortsatt den nyliberala politiken.
Om vi efter valet 2022 får en regering baserad på M+KD+SD och med eventuellt stöd av L tror du: ”Det skulle i sin tur innebära att ett gammalt fördemokratiskt samhället stiger fram ur dimmorna, ett samhälle där allmogen ser upp till överheten med mössan i hand och vädjar till dem om en smula bättre levnadsförhållanden.”
Vi är redan där. Skillnaden mellan en nyliberal S-regering och M+KD+SD-regering är hårfin.
Mats L!
Mitt omdöme om Ryssland är mycket ytligt. Bygger inte på någon djupare kunskap om landet. Jag tänker endast på att landet är stort, rikt på naturtillgångar, har en välutbildad befolkning och kommer att kunna dra nytta av EU:s och USA:s nedgång (tillsammans med Kina). Det finns säkerligen även mängder av komplikationer för Ryssland framöver på olika plan.
Jag måste hålla med Leif S. Det är dåligt av t ex Gunnar Wiklund i Proletären att tala om just SD som fascister. Jag är dessutom säker på att detta sätt att använda ordet idag är ungefär som att skrika åt någon att hen är ”en djävla idiot”. Ingen blir mer upplyst av det.
Samma tidnings ledare, som behandlar samma ämne, fann jag dock mycket läsvärd. Ledaren börjar. ”Nooshi Dagostar pratar om den svenska modellen och folkhemmet. V vill bli det nya S – men systemkritiken saknas”. Jag minns hur Jan Guillou för många år sedan på TV intervjuade Lars Ohly. Denne blev rasande när JG framförde synpunkten att Vpk (som det då hette) numer (dvs då) mer blivit som ett socialdemokratiskt parti. När jag diskuterade detta med hustrun i förmiddags påpekade hon att hon tyckte det var flera som försökte uppträda som landsfader, och att Jimmie Åkesson vid något tillfälle nyligen, precis som Nooshi Dagostar citerat Per-Albin Hansson.
Men det är i Sverige som i resten av EU, ja i hela Västvärlden. Vi hänger dåligt med i att saker hänt, vi tycks fortfarande tro att det är här som världens händelsecentrum ligger. Visst är det sorgligt av vi tittar så mycket bakåt medan framför allt länderna i det som nu ofta kallas Det Globala Syd, samt Kina/Ryssland, tydligt ser framåt.
(Denna blogg är full av bakåttittande, och emellanåt tycker jag det blir lite väl mycket.)
Bertil C!
Men denna bloggpost var framför allt just framåtblickande…
Jo Knut så är det. Och om man läser steigan.no så får vi mer framåtblick. Där skrivs om hur norska Rødt blivit blockerade på Facebook. Bland annat för en artikel om strandskydd. Rødt vill att stränder inte skall privatiseras utan anser att «Strandsonen er for alle». Är inte vårt svenska strandskydd något som C starkt vill begränsa? Vad händer då om svenskar på Facebook diskuterar detta? Varför skulle Sverige inte utsättas för samma censur som Norge?
F ö är t ex förfallet inom det USAska försvaret väl dokumenterat. Bland annat har man enorma problem med att få tag i både verkstadsarbetare och ingenjörer. Samtidigt ser vi hur kraftigt det ryska försvaret utvecklats sedan sovjettiden. Det gäller både teknik och organisation. Det skriver även USAsk militär om.
Det skall bli intressant att se vad det blir av Biden/Harris-administrationens B3 (Build Back Better) som bland annat skall ta itu med de kraftigt nedgångna kommunikationerna i landet. Ingen nationell ledningsplan för detta välbehövliga projekt. Det finns gott om videofilmer om förfallet, som bland annat togs upp då Colonial Pipelines ledningar skulle föra gas och bensin från Texas till Östkusten i samband med ett dataintrång.
När Biden träffade sina allierade i Europa senast lade man fram en plan kallad B3W (Build Back Better World), vilken skall vara en konkurrent till det kinesiska BRI. Flera experter på kommunikationsfrågor i USA påpekade då A) Hur får vi igenom det i parlamentet? B) Hur skall vi som har så förfallna kommunikationer kunna hjälpa andra? Ett av tecknen på förfall i USA är just att stats- och ofta också delstatsledningarna lever i problemförnekelse. Denna bloggs läsare får inte lida av samma åkomma!
Knut L!
Jag frågade därför att jag undrade om du satt inne med några insikter om Ryssland som jag missat.
Påminner mig om en minibussresa för ganska exakt fem år sedan från flygplatsen i Novosibirsk till den akademiska staden (som ligger utanför själva staden Novosibisk). En svensk kollega var med i bussen och tänkte högt: ”varför är inte Ryssland världens rikaste land?”
Ämnet Ryssland är extremt polariserat. Antingen ”allt är Rysslands fel” eller ”Ryssland kan inte göra någonting fel”. Jag har dock aldrig träffat någon ryss som omfattar den senare ståndpunkten. Snarare tvärtom: alla ryssar med insikt vet att FSB försökte mörda Skripal och att det är Ryssland som är ansvarigt för nedskjutningen av MH17.
Att tro på att den upplevda världen – är den värsta möjliga rent generellt övertygande dålig och tenderar att bli värre; som ondskans eventuella triumf över godheten, samt den existerande optimism och att saker generellt blir bättre istället för sämre – måste framhävas mer!
Mats Larsson!
Jag har aldrig träffat någon svensk eller läst någon svensk som säger/skriver “allt är Rysslands fel”, och inte heller någon som säger/skriver “Ryssland kan inte göra någonting fel”, har du? Skulle du kunna namnge någon mer betydande svensk i vardera kategorin? Däremot talar MSM ständigt om Ryssland som ett hot, det är väldokumenterat.
Jag har en svåger som hävdar att det som produceras i Ryssland mest är skräp. Han brukade förr hänvisa till bland annat bilmärket Lada. Numer är det ingen kraft kvar i talet om ryskt skräp. Det beror antingen på att han är gammal (81 år), eller kanske på att han läst sig till en del nya fakta.
Bertil C!
Jag överdrev naturligtvis, vilket jag tror att du mycket väl förstod. Delvis en yrkesskada, som fysiker är man alltid intresserad av att flytta gränser. Hur noggrant kan man mäta något? Hur snabba processer kan man studera? För två år sedan pensionerades ”Le Grande K”, efter mer än hundra års tjänstgöring som kilogramprototyp. Om ca fem år kommer sekundstandarden att ändras, från de trogna cesium-klockorna till mycket noggrannare optiska klockor. Gränserna flyttas, ofta genom fundamentala och prisbelönade genombrott i fysik.
Men för att svara på din fråga. Om vi bortser från kommentarer, kan jag inte dra mig till minnes att Ryssland någonsin kritiserats på Global Politics eller Moon of Alabama. Som Svante Svensson övertygande visat, så var skribenter beredda att frångå naturlagarna för att bevisa att MH17 inte sköts ned av ryssarna.
Den motsatta kategorin är väl närmast MSM. Lyssna gärna på min frus favorit, Vladimir Pozner. Han ställer frågan: när skrev man någonsin något positivt om Ryssland? (Pozner ges stort utrymme i rysk TV, men är inte på något sätt språkrör för Kreml.)
Jag är helt övertygad om att 8dagar skulle hålla med mig i bedömningen av Pozner.
Så jag tror nog att, mina överdrifter till trots, inställningen till Ryssland är mycket polariserad.
Mats L!
Mitt tips är att USA (och svansviftaren Sverige) snart kommer att lämna Ryssland i fred trots stora ideologiska motsättningar, som man gör med många andra länder, i takt med att man riktar in kanonerna mot Kina. Eller vad tror du?
USA riskerar gå en mörk framtid till mötes, eftersom landets krigsäventyr utarmar ekonomin!
Har USA haft någon egentlig fred, med upprepade försök att kolonisera stora delar av världen historiskt?
Den amerikanska drömmen kan bli en global mardröm. Kina och Ryssland är två spelare på marknaden som aldrig kan räknas bort. Tvärtom förmodas dessa två länder dominera världsmarknaden framöver.
Mats L!
Du skriver ”Så jag tror nog att, mina överdrifter till trots, inställningen till Ryssland är mycket polariserad.” Det stämmer helt Mats. Och det ligger just i naturen på den kamp som förs på det globala planet. Ena sidan, med USA-imperialisterna i spetsen, vill behålla den unipolära världsordning som man styrt över sedan årtionden. Andra sidan, med framför allt Kina och Ryssland i spetsen, vill rasera denna för jordens länder och folk så ojämlika världsordning. I den kampen finns inget mellanläge.
Eftersom nu Sverige i denna globala kampuppställning uppträder som vasall åt den reaktionära sidan, så är det självklart att ”inställningen till Ryssland är mycket polariserad.” Antingen ställer man sig i allt väsentligt i dessa globala frågor på Rysslands sida eller på USA-imperialismens. Hur Ryssland sköter sin inrikespolitik har inte med detta att göra, och det är det som många, som i Sverige vill kalla sig vänster eller åtminstone på något sätt anser sig vara progressiva, inte förstår. Inget av våra riksdagspartier förstår detta. Därför kommer den svenska utrikespolitiken att fortsätta att i stort sett vara reaktionär, oavsett vilket/vilka partier som bildar regering. Men naturligtvis kommer trycket från den pågående världspolitiska utvecklingen (vilket många politiker och politiska kommentatorer kallar hot), att påverka även oss.
Då du har god kännedom om den politik som förs i en del länder i Östeuropa Mats, så har du naturligtvis sett hur det gått för Vitryssland som tills ganska nyligen försökt inta en mellanposition. Nu har det landet, i huvudsak genom Västs politik, drivits än mer över till Rysslands sida. Turkiet och Indien är två andra länder som också fortsätter att försöka sig på en liknande balanspolitik.
I denna artikel kan man något läsa om Turkiets försök att sitta på två stolar.
Knut L!
Jag instämmer med din bedömning att USA kommer nedprioritera Ryssland och lägga fokus på Kina.
Allting har en början och ett slut som det brukar heta! Tanken med EU:s skapelse bestod mycket i att värna om bevarandet Europas fred och demokrati med en öppenhet, där människor skulle få full insyn i det politiska livet… var det förmodligen tänkt!?
Istället tycks det tvärtemot de löften om öppenhet samt kunna resa fritt och handla billigare som EU-medborgare – med känslan att också tillhöra någonting nytt spännande i våra liv och äntligen en framtidstro på riktigt.
Sanningen är att länder som Sverige bland andra blivit givarland till misskötta länders ekonomier, med frikostiga astronomiska långsiktiga lån.
Kontentan av EU-medlemskapet håller på att förvandla Sverige till en B-nation på världskartan. Frågan är nu; hur förvandlingen av det tidigare rika och välmående Sverige blir? Alternativet Kina och Ryssland känns inte främmande eller skrämmande när jag summerar.
Bertil C!
Utan Rysslands krigföring i Donbass så skulle kriget varit över redan 2014. Om det sedan föregicks av en statskupp kan man diskutera, men det är en intern ukrainsk fråga. Ryssland har genom annekteringen av Krim och kriget i Donbass visat, att de säkerhetsgarantier man gav (tillsammans med USA och UK) Ukraina mot att landet avvecklade sina kärnvapen inte värda någonting.
Det finns en folkvilja i Vitryssland, precis som i Ukraina. Jag var på Majdan i december 2013 tillsammans med Kievbor och såg demonstrationerna. Av naturliga skäl har jag inte kunnat åka till Vitryssland sedan pandemin började. Lukasjenko har gått balansgång i åratal mellan EU och Ryssland, men nu har han inget alternativ, på den punkten är vi överens. Om det i framtiden kommer att innebär att Vitryssland uppgår i Ryssland vet vi inte. Jag har i alla fall aldrig träffat några vitryssar som framfört att det vore bra om Vitryssland blev en del av Ryssland.