Lögner och våld – kärnan i den israeliska historien

Oavsett om man diskuterar den etniska rensningen av Palestina 1948, mordet på tusentals människor i Gaza sommaren 2014, eller rasismen och terrorn som palestinierna har utsatts för av Israel under sju decennier, så är israelerna beslutna att hävda att de har det moraliska övertaget. När den israeliska historien och den israeliska legitimiteten ifrågasätts, reagerar israelerna med panik eller våld eller bådadera. Från anklagelser om antisemitism och stöd för terrorism, till angrepp på ens personliga trovärdighet och till och med bombningarna och dödandet av tusentals i Gaza – det är det spektrum av reaktioner från israelerna inför möjligheten att den sionistiska historien är bristfällig, för att inte säga en flagrant lögn. Vissa kommer att säga att vi inte får generalisera, det är inte folket, det är ledarna som gör fel, men även detta är en lögn. Israels ledare valdes av folket och i fråga om Palestina finns ingen opposition.

De israeliska anspråken på legitimitet för sin existens och legitimitet för sin folkmordspolitik mot palestinierna, vilar på ostadig grund. Palestinierna dödas inte för att de utgör ett hot mot Israels säkerhet. Vem som helst med halva hjärnan i behåll kan se att de aldrig har utgjort ett hot mot Israel, inte på minsta sätt. Men palestinierna utgör ett allvarligt hot mot Israels legitimitet och detta innebär att det är mycket svårt att argumentera för Israel inför en kritisk publik utan att bli generad.

I en artikel i The Electronic Intifada (16 november 2015), beskriver Ali Abunimah en händelse som ledde till att studenter vid University of Texas i Austin, begärde att en professor ska utredas för att ha angripit en grupp studenter som iscensatte en protest på campus. Händelsen utspelade sig strax före en föreläsning given av Stanford University-historikern Gil-li Vardi om den israeliska militären som en ”offensiv, djärv, mycket effektiv och initiativstyrd armé”. Tja, bara det uttalandet borde göra nästan vem som helst förbannad.

Denna video visar studenterna, medlemmar i Palestine Solidarity Committee, som försöker göra ett uttalande i protest, och professor Ami Pedahzur, chef för Institute for Israel Studies, som aggressivt konfronterar dem och vid ett tillfälle trycker han sitt ansikte intill en av eleverna och tydligt hotar dem fysiskt. Vid ett tillfälle ses en annan man när han sliter en palestinsk flagga ur händerna på en av studenterna. Enligt artikeln i Electronic Intifada är mannen som slet tag i flaggan, James Hasik, en entreprenör inom vapenindustrin, doktorand vid University of Texas och medlem i Atlantic Council (Atlantkommittén). Dessa professorer betedde sig precis som israeliska soldater och bosättare som regelbundet försöker skrämma palestinier i ett försök att tysta dem.

Den israeliska historien måste, precis som den heliga graalen, skyddas överallt och till varje pris. Den är vad som definierar oss som israeler, utan den har vi ingen identitet och vad värre är, ingen legitimitet. I Palestina eller i Austin, Texas, är det vår plikt som israeler att konfrontera vem som än vågar ifrågasätta den. Historien börjar med oss, det judiska folket som ättlingar till de forntida hebréerna som bodde någonstans inom gränserna för dagens Palestina för cirka tretusen år sedan. Men när jag tittar på mina drag och mina närmaste förfäders drag, ser jag ingenting som liknar invånarna i något land i Levanten, men det har liten betydelse vid denna tidpunkt. Vi tvingades i exil av assyrierna, därefter babylonierna och slutligen av romarna men nu, mer än tvåtusen år senare har vi återvänt för att göra anspråk på att få vårt land tillbaka.

Eftersom vi är goda människor, accepterade vi FN:s resolution 181 som föreslog en delning av Palestina och att en del av vårt land skulle tilldelas araberna i Israel. Araberna som är antisemitiska av naturen attackerade oss, till och med när vi kämpade för att upprätta den spirande staten för judar – och tack och lov för att vi är ättlingar till kung David som besegrade Goliat, och ättlingar till mackabéerna som besegrade stora imperier, så besegrade vi araberna. När vi besegrat dem, bad vi dem, bönföll dem, eftersom vi är medkännande människor, att stanna kvar, men araberna i Israel reste sig alla upp och lämnade Israel. Hundratusentals araber lämnade sina hem, sitt land, och vandrade bort i solnedgången. Denna massutvandring beskrevs av så många sionistiska ledare (varav alla var sekulära och icke troende) som inget mindre än ett mirakel. Således kunde vi, det judiska folket, etablera en judisk majoritet i vårt land, en stat för judar i Landet Israel, efter tvåtusen år i exil och bara några korta år efter förintelsen. En ganska stark historia.

När israeler deltar i dialoggrupper, fredsläger och andra liknande normaliserande verksamheter, är det ett ämne som inte kan diskuteras och det är den palestinska historien om 1948. Inga frågor om Israels legitimitet eller de brott sionisterna begick 1948 är tillåtna. Argumentet är att eftersom det förflutna inte kan göras ogjort, varför ta upp det? Vi måste fokusera på framtiden. Problemet är att vi kan inte skapa en framtid om vi inte diskuterar det förflutna. Men även om det förflutna inte kan göras ogjort, kan rättvisa verkställas, gottgörelse och upprättelse för de brott som begicks kan fastställas. Faktum är att det måste göras.

Men det är därför israeler i alla samhällsskikt känner att de har rätt och faktiskt, en skyldighet att försvara historien, försvara den heliga graalen, som riddarna av det runda bordet. Men det finns inget ridderligt i beteendet hos israelerna. Att upprätthålla en hänsynslös apartheidregim i nästan sju decennier är inte ridderligt, det är Sparta. Det våld och de övergrepp och den rättsliga diskrimineringen som palestinierna fått utstå under de senaste sju decennierna, och fortsätter att uthärda än i dag, är den exakta anledningen till att israeler känner behov av att föregripa frågan om dess legitimitet med våld.

Varför är den palestinska frågan inte löst? Varför tillåts inte flyktingarna att återvända? Varför är Gazaremsan under belägring och regelbundet attackerad med en sådan brutal kraft? Varför hålls tusentals palestinier fångna i israeliska fängelser? Varför tillåts israeliska soldater och beväpnade medborgargarden mörda palestinier ostraffat? Israel står inför två val: Avsluta ockupationen av Palestina, befria fångarna, avsluta belägringen av Gaza, låt flyktingarna återvända och betala skadestånd. Men Israel vill inte göra detta. Så det enda andra alternativet är att bomba och döda palestinierna och anklaga dem för att vara terrorister, opålitliga och oförmögna att leva i fred med andra.

Det råkar vara så att när vi diskuterar ännu ett misslyckat försök att tysta den palestinska rösten vid University of Texas i Austin, har den palestinska poeten Rafeef Ziadah precis släppt ett nytt album av sina dikter som kallas We Teach Life. I en av de dikter hon så vackert reciterar, som heter ”Om mina ord kan stoppa detta”, säger hon:

Om mina ord kan stoppa detta.
Om de kan stå i vägen för en bomb, en drönare, eller en kula,
Skulle jag lägga dem vid fötterna på varje barn i Gaza,
Och erbjuda dem som en bön.
Jag skulle recitera dem om och om och om igen som Guds heliga namn.
Jag skulle skriva dem i all oändlighet tills alla språk går sönder.
Men ord kan inte stoppa detta,
Så jag erbjuder dig tystnad.

Men hennes dikter erbjuder ingen tystnad, skarpa som rakblad skär de djupt och väcker oss så att vi för ett ögonblick kan känna det som palestinierna uthärdar med sådant mod och värdighet hela sitt liv. Och hur hårt de än försöker kommer ingen professor eller soldat eller bosättare någonsin att kunna tystna hennes röst eller palestinska studenters röster på campus eller rösterna från palestinierna i byarna och flyktinglägren. Ingen myckenhet av våld eller lögner kan tysta denna sanning.

…
Ursprungligen publicerad i American Herald Tribune den 26 november 2015.

Översättning till svenska: Kjersti Rekve