Den svenska mediekrisen accelererar. I höst står två stora mediekoncerner i fokus, Stampen i Göteborg, som äger 14 tidningar varav sex dagstidningar, och Mittmedia som driver 28 dagstidningar runtom i landet. Båda är illa ute, med olika förutsättningar.
Stampen hade 2015 en omsättning på över tre miljarder och 3000 anställda, med Göteborgs-Posten, som är en av Sveriges största och viktigaste tidningar. När Centerpressen sålde ut sitt tidningsinnehav lånade man till köpet och sitter i dag med skulder på över två miljarder.
Företaget har i maj begärt rekonstruktion som ska vara klar i september. Utgången är oviss. Om GP läggs ner eller förlorar sin nuvarande profil som kvalitetstidning vore det en katastrof för det politiska livet och demokratin i Göteborg.
Mittmedia har en annan situation och går fortfarande med vinst (137 miljoner 2015). Med vd:n Thomas Pettersohn drev man länge en radikal politik för snabb övergång till digital nyhetsförmedling, utan att riktigt ta hänsyn till att den övervägande delen av intäkterna fortfarande kommer från papperstidningen.
Pettersohn fick sparken liksom koncernens redaktionella chef Anna-Karin Lith. Marknadschefen Per Bowallius tog över. Samtidigt diskuterades på fullt allvar att säga upp 422 av företagets 550 journalister, sluta att arbeta med traditionell nyhetsförmedling i dagstidningsform och övergå till gratistidningar med lättjournalistik och kommersiell framtoning.
När DN avslöjade planerna kom motstridiga uppgifter om hur pass allvarligt menade planerna var. I dag når Mittmedias dagstidningar dagligen drygt 860 tusen tidningsläsare i 63 kommuner.
För både de som läser Stampenkoncernens och Mittmedias tidningar är det ovisst om de kommer att kunna prenumerera på någon dagstidning nästa år. Och att läsa på nätet blir då knappast något alternativ – helt enkelt därför att det saknas kompetenta nyhetsredaktioner som tar fram nyheter.
Om båda koncernernas tidningsutgivning inte överlever hamnar bortåt 1,5 miljoner läsare i medieskugga, utan tillgång till lokal nyhetsjournalistik. Konsekvenserna för demokratin och för det goda samhället är förödande.
Tidningen ETC granskar förutsättningarna för de svenska tidningarnas framtid. Några företag har fortfarande rejäla vinster, som Schibsted Sverige (910 miljoner) och Bonnier News (332 miljoner). Men intäkterna är vikande och också tidningar som DN och Svenskan är på sikt hotade.
Grundproblemet kvarstår. Den gamla affärsmodellen med annonsfinansierad journalistik fungerar inte längre. Någon ny och enkel väg in i en digital och ekonomiskt bärkraftig framtid finns inte. I tidningen, betonar journalistprofessor Jesper Strömbäck, att de traditionella medierna är avgörande för att medierna ska fungera lokalt och nationellt.
Svensk Public service – SR och SVT – fungerar i dag bra nationellt men kan lokalt och regionalt inte täcka upp det som dagstidningarna överger.
En tidning som går mot strömmen är ETC, som i veckan osannolikt nog (med hjälp av tidningsstöd) startar en ny papperstidning, ETC Umeå, med en systertidning bland annat i ETC Malmö. ETC är ett positivt exempel på nya väger för nyhetsförmedling. Det finns andra, olika former av medborgarjournalistik, som Fyren i Höganäs.
Ändå är situationen dyster. Tusen journalister har förlorat sina jobb de senaste åren, fler lär följa.
Inget märkligt när ägarna har systematiskt tömt bolaget på värden av medarbetare och samtidigt tagit hem betydande kapital som skulle gått att använda idag. För media går nu in i en ny era och kräver sina offer på vägen. Mer lokalt producerad podd med nyheter och korta notiser tar över allt mer medans grävande journalistik försvinner utan statsstöd.
Om jag vidgar en av Sörens meningar till ”Om GP, DN, SvD, UNT mfl läggs ner eller förlorar sin nuvarande profil som kvalitetstidning vore det en katastrof för det politiska livet och demokratin i Stockholm, Göteborg, Uppsala mfl regioner.”
Är det riktigt sant? Fler än jag upplever att dessa tidningar, liksom många av deras konkurrenter, är enormt likriktade. När man läser dem känns det ibland som om man förflyttad till någon gammal öststatsdiktatur. Jag spekulerar då och då på denna sajt att det gamla krigstida ”Informationsstyrelsen” har återuppstått med sin a små grå lappar om vad man utan risk kan skriva om eller med risk skriva om. Genom att läsa mellan raderna, lägga lika mycket märke till vad som inte sägs som vad som sägs, kan man ibland dra nyttiga slutsatser.
Så, kortfattat, till vilken beror de vikande upplagesiffrorna också på att dessa dagstidningar helt enkelt är dåliga?