Jag sitter med en vackert inbunden bok i handen. Den har pärmsidorna klädda med marmorerat papper och är nr 1 i Fahlcrantz & Co Universalbibliotek. Tryckt år 1889 när man gärna samlade texter av flera populära författare i samma bok. Vilket gör det svårt att hitta rätt plats för boken i bokhyllan och svårt att hitta tillbaka till texterna.
För länge sedan köpte jag boken på ett antikvariat men kommer inte ihåg varför jag fastnade för den. Dess första texten är Harzresan av Heinrich Heine. Sedan följer några texter av Washington Irving 1783-1859. En amerikansk författare som fortfarande är väl värd att läsa. Kanske var det hans bidrag jag föll för, ty det kan knappast ha varit Goethes Egmont. Ett sorgespel i fem akter.
Det kan inte heller ha varit Martin Luthers långa text från 1520 Om kyrkans reformation. Detta tunglästa bidrag på nittiosex sidor hittade jag nämligen först nyligen när jag bläddrade genom boken. Texten är riktad Till hans kejserliga majestät och den kristna adeln av tysk nation.
Tre år tidigare, år 1517, hade Luther utformat sina 95 teser om avlatens innebörd och skickat dem till ärkebiskopen av Magdeburg och Mainz. Vilket kom att inleda reformationen. I jämförelse med den text Luther sedan skrev år 1520 är hans 95 teser som en mild västanfläkt.
För att förstå de kraftord, som Luther nu ansåg sig behöva ta till, bör man beakta det då rådande tillståndet på alla nivåer inom katolska kyrkan. Vilket kan belysas med följande beskrivning av Rodrigo Borgia som år 1492 skulle bli påven Alexander VI:
Rodrigo var intelligent och vältalig. Han var mecenat och dessutom framgångsrik när det gällde att nå sina mål. Han levde sedeslöst och hade förhållanden med många olika kvinnor. Han fick fyra barn med den älskarinna som han hade livet ut, men han fick också barn med andra kvinnor. Påven Pius II tillrättavisade honom skarpt för hans ”ytterligt utsvävande” liv och för hans ”otyglade njutningslystnad”, men Rodrigo ändrade inte livsstil.
När påven Innocentius VIII dog 1492, samlades kyrkans kardinaler för att välja en ny påve. Det är väl känt att Rodrigo Borgia med flotta erbjudanden och öppen cynism fick tillräckligt många röster av sina medkardinaler för att träda ut från konklaven som påve med namnet Alexander VI. Hur betalade han kardinalerna för deras röster? De fick bra ställningar inom kyrkan, och de fick palats, slott, städer, kloster och mycket välbetalda biskopsuppdrag. Det är förståeligt att en kyrkohistoriker kallade den tid som Alexander VI var påve för ”dagar som var till skam och vanära för den romerska kyrkan”.
Den tid som Alexander VI var påve kännetecknades av korruption, nepotism och mer än ett lönnmord, något som också kännetecknade andra påvars tid, både före och efter honom.
Vad skrev då Luther i sin långa text. Han använder sig av många bibelcitat men det jag fastnar för är hans kritik av den ekonomiska vinningslystnad som då genomsyrade den katolska kyrkans verksamhet på alla nivåer. Där avlatsbreven, som han kritiserar i sina 95 teser, bara utgör en mindre del av verksamheten.
Låtom oss därför vakna upp, kära tyskar, och frukta Gud mer än menniskor, så att vi ej blifva ansvariga för alla fattiga själar, som så beklagligen gå förlorade genom romarnes skändliga, djefvulska regimente, och att ej djefvulen må tillväxa mer och mer för hvarje dag, i fall det eljes vore möjligt, att ett sådant helvetiskt regimente kunde blifva argare, hvilket jag dock icke kan begripa eller tro.
Det vill jag säga dig: Italien och Tyskland hafva många rika kloster, stift, län och pastorat, som man icke på bättre sätt vetat att få i Roms våld, än att man gjorde kardinaler, och åt dem öfverlemnade biskopsdömena, klostren, prälaturerna till egendom, och sålunda omintetgjorde Guds tjenst. Derför ser man nu, att Italien är nästan ödelagdt, kloster förstörda, biskopsdömen förtärda, prälaturer och andra kyrkors räntor dragna till Rom, städer förfallna, land och folk förderfvade, der ingen gudstjenst eller predikan mer gifves. Hvarför? Kardinaler måste hafva godsen.
Men nu är ett sådant myllrande och vimmel i Rom, och allt berömmer sig af att vara påfligt, så att ett sådant väsen ej funnes i Babylon. Det är mer än 3000 påfliga skrifvare allena; hvem vill räkna de öfriga tjensterna? Der finnes så många embeten, att man knappt kan räkna dem, hvilka alla vänta på Tysklands stift och län, som ulfvarna på fåren. Jag anser, att det tyska landet gifver nu mycket mer till Rom åt påfven, än åt kejsarne i gamla tider. Ja några mena, att årligen mer än 300000 gulden gå ur Tyskland till Rom, rent förgäfves och för ingenting, hvarför vi ingenting annat bekomma än spott och smälek; och vi förundra oss ännu, att furstar, adel, stift, land och folk blifva utarmade? Vi borde förundra oss, att vi ännu hafva att äta.
Luther beskriver också ett antal, av påven skapade begrepp, som ger honom möjlighet att få in pengar. Som commenda, incompatiblila, unio, administratio, pectoralis reservatio, et proprius motus.
Ur bildsviten Kristi och Antikrist i passion 1522
av Lucas Cranach 1472-1553 (Satirarkivet)
Detta påfvens godtycke och lögnaktiga förbehåll gör nu i Rom ett sådant väsen, att ingen kan tala derom. Det är ett köpande, säljande, vexlande, bytande, kytande, ljugande, bedragande, röfvande, stjälande, ståtande, horeri, skurkeri och gudsförakt på alla sätt, så att det icke är möjligt för antikrist att smädeligare regera.
Ty vad de med aflat, bullor, biktbref, smörbref och andra confessionalibus i alla land hafva stulit, ännu stjäla och skinna, aktar jag som lappri och detsamma som om man toge en djevul och kastade i helvetet. Icke så att de inbringa föga, ty deraf kunde väl en mäktig konung underhålla sig; utan att han icke har något jämförligt med de sagda skatteflödena.
Emedan ett sådant djefvulskt regimente icke blott är ett offentligt rofferi, bedrägeri och tyranni från helvetesporten, utan äfven förderfvar kristenheten till kropp och själ, äro vi här skyldiga, att använda all flit, för att afvärja en sådan jämmer och förstörelse inom kristenheten.
När jag på nytt läser igenom Luthers svavelosande utgjutelser dyker en tanke upp. Kan inte denna snart femhundra år gamla text i dag ses som ett angrepp i satirisk form på nyliberalismen och vårt EU?
Liknelsen mellan EU och Vatikanen under medeltiden tycker jag låter rätt bra. ”Peterspenningen” var ett sätt för den icke-valda och oansvariga gruppen i centrum (Rom/Avignon) att plundra periferier som Sverige under medeltiden. Numera kallas det medlemsavgift i EU, men de som kammar hem stålarna är lika ovalda och oansvariga. Dags för ”Swexit”?
”När Putin i höstas talade till FN:s generalförsamling hade han en hel del hårda ord att säga om västvärldens ambitioner att störta regimer i arabvärlden, och han avslutade med en retorisk fråga: ”Begriper ni vad ni har ställt till med?” Exakt samma fråga kan och bör ställas till Merkel och Löfvén. ”Begriper ni vad ni har ställt till med?”
Uppsalaprofessorn Stefan Hedlund i SvD
Ramlade av en slump över en bok på bibblan igår – Andreas Danielsens Hederskriget, se DN-artikel. Den handlade om hur den österrikiska statsledningen ställde till med första världskriget, och därmed också indirekt andra, av rena prestigeskäl. De hade sina misstankar om att det skulle gå åt helvete, men det var ett mindre ont jämfört med att dra kortaste strået mot Serbien i en struntfråga.
Författaren menar att detta var en konsekvens av bristande modernitet hos den österrikiska ledningen – men det betvivlar jag. Jag är helt övertygad om att dagens statsledningar mycket väl begriper vad dom ställer till med men betraktar alternativet som ännu värre. Nämligen att de skulle förlora prestige. De har så mycket investerat i det de gör att de anser det värre än döden att erkänna att de har fel.