Italienaren Gabriele d’Annunzio (1863-1938) är en av de mest fängslande och motsägelsefulla gestalter som jag någonsin stött på. När han rycktes bort vid 75 års ålder fanns allt mellan himmel och jord på hans efterlämnade merit-, skuld- och skamförteckning. Bland annat var denne notoriskt aktive livsnjutare hyllad poet, men han var även bestsellerförfattare, dramatiker, parlamentsledamot, maktspelare, statsman, krigsflygare, överstelöjtnant och värjfäktare – samt astrolog, erotoman och kokainmissbrukare.
Som yngling framstod han som oförnekligt skolljus, och i mogen ålder blev han enögd efter att ha träffats av en kulsprutekärve under eldstrider i det som på latinskt håll ofta kallas La grande guerra (första världskriget). I fem decennier, från slutet av 1880-talet till sin död, var d’Annunzio en centralfigur i Italiens kulturliv liksom i samma lands politiska liv. Hos oss är han typiskt nog rätt okänd – eller möjligen ökänd som fascist på bräckliga grunder.
Den nyligen så tragiskt bortgångne Göran Hägg har i boken D’Annunzio – dekadent diktare, krigare och diktator (Norstedts) gjort en högst berömvärd insats för att nyansera bilden av ”il Vate” (siaren; profeten) och fylla igen våra kunskapsluckor. Det är inte första gången. Även i Häggs Mussolini-biografi (Norstedts, 2008) finns serier av insiktsfulla d’Annunzio-sjok om sammanlagt ett sjuttiotal sidor.
Som folkbildare var Göran H en av våra största, en position han ytterligare befäster i sitt känsliga men avspända – och sällsynt underhållande – porträtt av vildbasaren och ärkeängeln Gabriele d’A. I viss mån ägnar sig Hägg åt äreräddning, det ska sägas, men om hagiografi och panegyrik handlar det minst av allt.
D’Annunzio var spensligt byggd och långtifrån något fysiskt praktexemplar. Officiellt mätte han 164 centimeter i strumplästen, men Hägg misstänker att han var kortare än så och dimensionerad ungefär som kejsar Napoleon.
Ändå kunde han alltifrån sitt femtonde levnadsår stoltsera med en fullkomligt magisk dragningskraft på kvinnor med påföljd att han för jämnan omgav sig med en tillgiven ”frillohop” – eller snarare med ett tvättäkta harem – bestående av furstinnor, hertiginnor och stjärnskådespelerskor men också rena prostituerade. I avskedspresent under världskrigets slutfas mottog han en gång en jättelik italiensk flagga av en älskarinna, som fromt hoppades att hennes gåva inom kort skulle vaja över staden Triestes domkyrka efter våroffensiven. D’Annunzio kvitterade givetvis artigheten och gav ex-älskarinnan en spermaindränkt näsduk som minne. Tack vare denna omsorgsfullt bevarade souvenir kunde italienska kriminaltekniker, så sent som våren 2015, få fram Gabriele d’A:s DNA-profil till hela medievärldens illa dolda tillfredsställelse.
D’Annunzios liv nådde sin dramatiska kulmen åren efter Versailles-freden:
Svårt febersjuk intog han torsdagen den 11 september 1919 tätorten Fiume i spetsen för cirka 2500 fotsoldater och en till tänderna väpnad grenadjärbataljon. (Staden heter idag Rijeka, tillhör Kroatien och ligger ungefär 200 kilometer öster om Venedig.) Fiume och dess grannskap omvandlades redan från dag 1 till ett självständigt rike, ja, till en stat av lilleputtkaraktär, med d’Annunzio som regent och envåldshärskare, nu som il Comandante men även som il Duce. En mycket vidsynt författning yxades till på ingen tid alls, och den nya Sovjetstaten erkändes i flygande fläng. Den ”lyriska diktaturen” i Fiume var, enligt Hägg, ”ett av de märkligaste politiska experimenten i världshistorien” med sin uttryckliga vänsterinriktning. Den kom att bestå i nästan sexton månader. Till dem som lät sig imponeras hörde kommunistledaren Antonio Gramsci.
Kaos blev som alla vet Italiens arvedel tiden efter världskriget. Den 15 augusti 1922 skulle tre av maktspelarna – konseljpresidenten Francesco Nitti, fascistledaren Benito Mussolini och den överallt och ingenstans närvarande d’Annunzio – stråla samman i Toscana för att dryfta landets framtid och förbereda den tilltänkta marschen mot Rom. Men natten mellan den 13 och 14 augusti knuffades Gabriele d’A ut genom ett fönster i sitt residens invid Gardasjön, föll handlöst till marken, skadades illa och svävade länge mellan liv och död.
Attentatsmannen var troligen en viss Aldo Finzi, en av Mussolinis handgångne. Säkert vet tyvärr ingen. Dock vet vi att marschen mot Rom verkligen ägde rum – i oktober samma år – med enbart svartskjortor som deltagare.
