AFTONBLADET OCH DEN lilla vänstertidningen Internationalen fälldes den 2 december [2019] av Pressens opinionsnämnd (POn) för brott mot de pressetiska reglerna. Det var forskaren Martin Kragh som gjort anmälningarna efter att tidningarna runt årsskiftet 2018–19 gjort flera publiceringar som försökt påvisa att Kragh i en forskningsrapport framfört falska anklagelser mot personer, tidningar och organisationer för att vara Kremls propagandister i Sverige. I artiklarna pekades Martin Kragh ut som spridare av ”desinformation under skenet av att motverka rysk desinformation” och som nordisk ”klusterledare” för den brittiska underrättelseorganisationen Integrity Initiative (2). Kragh hävdar att han lidit publicistisk skada som påverkat honom både privat i hans yrkesutövning.
Så kan det gå – skulle man kunna säga – om man väljer att vara ansluten till det svenska pressetiska systemet. Vår enda lagliga prövoinstans för om medier kränker och talar osanning är en Tryckfrihetsrättegång. Martin Kragh provade först den saken genom en anmälan till JK (Justitiekanslern), som är åklagare i Tryckfrihetsmål. Men JK väckte inte åtal. Han stödde sig på en huvudregel om att åtal för förtal inte ska väckas av JK eller annan allmän åklagare annat än i undantagsfall.
Tryckfrihet eller pressetik
Det innebar att Kragh inte kunde komma åt tidningarna den vägen. Då återstod två alternativ, så kallat enskilt åtal eller att anmäla till PO. Eftersom enskilt åtel är en krävande process för målsägaren (Kragh i det här fallet) och med lika små möjligheter att lyckas som via JK, återstod bara PO. Där lyckades han däremot. Båda tidningarna fälldes och tvingas nu betala stipulerade avgifter samt publicera stort uppslagna klargöranden där man erkänner sina misstag. Därmed skulle saken kunna anses avklarad.
Men historien har också en tungt vägande politisk sida.
Martin Kragh, är föreståndare för Utrikespolitiska institutets avdelning för Ryssland Eurasien-studier vid Uppsala universitet. De producerar bland annat vetenskapliga rapporter och skrifter som beskriver ryska påverkansaktiviteter och sammanhang i Sverige.
Aftonbladet och Natokritiska personer och organisationer har i en sådan forskningsrapport utpekats som Kremls och Putins marionetter i Sverige. Hur ligger det då till med den saken? För att förstå vad rapporten faktiskt menar citerar jag här en salva som avfyrades av Patrik Oksanen i tidningen Hela Hälsingland 12 januari 2019:
”Det pågår just nu en klassisk rysk påverkanskampanj, som innehåller alla de kända inslagen: cyberstöld, konspirationsteorier, förtal och hot. Den sträcker sig över hela Europa.
De som drabbats är internationella experter och en tankesmedjas nätverk som ägnat sig åt att förstå rysk påverkan. I Sverige är den huvudsakliga måltavlan Utrikespolitiska Institutet och dess chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet, docent Martin Kragh. Detta trots att han inte har något att göra med den ursprungliga måltavlan, annat än att tacka nej.Det här är en historia som går från hackning av en brittisk tankesmedja till att Aftonbladet Kulturs chef Åsa Linderborg vill se att Säpo utreder en svensk forskare.
Det yttersta syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan. Längs vägen finns många som går i fällan och bidrar i tron att de gör det rätta.”
Det låter minst sagt allvarligt. Är det verkligen fråga om ”en klassisk rysk påverkanskampanj … med förtal och hot”?
Två fällda tidningar
De båda nu fällda tidningarna påstod runt årsskiftet 2018–19 – med stöd av läckta uppgifter från hackernätverket Anonymus – att Martin Kragh var ledare för den brittiska organisationen Integrity Initiatives nordiska kluster. Men Anonymus underkändes som källa av PO, vilket blev avgörande för nämndens bedömning i den pressetiska frågan.
Men, man kan ändå med fog hävda att Kragh pekat ut personer, tidningar och miljöer som mottagliga för rysk påverkan och i vissa fall som rena språkrör för Kremls politik, alltså tjänande främmande makt.
Följande står till exempel att läsa i den kritiserade Kraghrapporten (sid 30-31):
”The Swedish far left includes different communist, ‘anti-war’ and ‘anti-imperialist’ organisations stemming from the Cold War period. The far left has its own separate journals and media channels, but the most important interlocutor of a pro-Kremlin ‘left’ narrative since 2013…”
I svensk översättning:
”Den svenska yttersta vänstern består av olika kommunistiska, ’freds’ och ’antimperialistiska’ organisationer stammade från kalla krigsperioden. Yttersta vänstern har sina egna tidningar och mediekanaler, men den viktigaste sagesmannen för Kremltrogna vänsternarrativ sedan 2013 har varit kultursidan i tabloiden Aftonbladet, en av Nordens största kvällstidningar. 2014, publicerade Aftonbladet Kultur mer än 30 artiklar om utvecklingen i gamla Sovjet, där huvudtemat var fascismen i Ukraina (beskrivet som landets uppstigande ledande kraft) och kritik av Carl Bildt, EU och Nato.
[…]
Wikileaks förbindelse [med Ryssland] är intressant, med tanke på hur dess grundare Julian Assange upprepade gånger har utmålat Ryssland som ett offer för USA-styrd aggression inifrån Ecuadorianska ambassaden, där han sedan 2012 gömmer sig för att undvika utlämning till Sverige för anklagelser om sexuella övergrepp.”
Påståendet om Julian Assange är intressant i sig, men påståendena om svenska förhållanden, som nu sprids över världen, bland annat via den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council *, ger en djupt osann bild av den fullt legitima Natokritiska freds- och miljörörelsen i Sverige. Ja, det kan till och med – på goda grunder – påstås att Martin Kragh, UI och andra gör sig till förespråkare för USA/Nato med fleras (främmande makter) intressen i det som allmänt ses som ett pågående propagandakrig – där Sverige borde uppträda neutralt.
Kraghrapporten är kritiserad på flera punkter av kompetenta utomstående granskare. Kragh har själv backat och tillstått en del brister. Däremot har Kraghs forskarkollegor vid Uppsala universitet försvarat honom som en oförvitlig och hedersam person. Martin Kragh anmäldes även för oredlighet i forskning till Uppsala universitet, men friades. Ord står alltså mot ord även i denna sak.
Det skadar i realiteten svenska intressen att sprida falska påståenden över världen – särskilt i akademiskt inlindad form – om svenska personer och organisationer i en svensk säkerhetspolitisk diskussion. I Sverige måste man kunna föra öppen debatt om detta utan att bli stämplad som Putins medlöpare. Än mer oroande blir det i ljustet av försvarsminister Hultqvists uttalanden i Sveriges Radio den 16 november:
”Jag tror det är viktigt att vi får en myndighet för psykologiskt försvar i Sverige där man kan ha en direkt kanal där man från statsmakten ger information om att det är det här som gäller i olika lägen och som folk kan känna att de kan lita på.”
Nytt kallt krig eller inte?
Kraghaffärens två huvudkombattanter, Martin Kragh och Åsa Linderborg, uttrycker kärnfrågan på två helt motstridiga sätt, vilket framgår av följande citat ur Martin Kraghs egen bloggpost från februari 2019 (bådas citat direkt från Kraghs blogg).
Åsa Linderborg:
”Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten är tydligen ointressant. Han står nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.”
Martin Kragh:
”Jag vet inte vad ’Saken’ är, men att skriva att ’Aftonbladet kultur har varit en interlokutör för narrativ som liknar de officiella ryska’ i en internationell facktidskrift bakom betalvägg torde knappast utgöra ’ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten’. I övrigt vill jag tillägga att jag aldrig uttalat mig politiskt i något offentligt sammanhang, inte om Nato eller någon annan fråga. Jag ställer mig också tveksam till att vi befinner oss i något som kan likna ett ’nytt kallt krig’”.
Vad frågan alltså i grunden gäller är om det råder ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland – vilket idag torde vara uppenbart för varje vaken svensk medborgare – och i så fall om Sverige officiellt uppträder på USA:s sida. Mediernas motstånd mot att öppet diskutera Sveriges inblandning i detta nya kalla krig är kompakt.
POn-systemet med sina pressetiska regler, inskränker förstås yttrandefriheten i allmänhet på ett liknande sätt som grundlagen med sin fastställda lista; brott mot rikets säkerhet, hets mot folkgrupp, förtal… Men prövningen i POn är ”opolitisk”, inte som i tryckfrihetsrättegången där juryn är politiskt tillsatt. Kragh-frågan är i hög grad politisk och borde därför prövas i en tryckfrihetsrättegång, eller släppas – som blev JK:s bedömning.
Poängen är i det här fallet – när JK rundade en tryckfrihetsrättegång och Kragh undvek att försöka väcka enskilt åtel – att fällningen i POn blir särskilt utpekande mot de fällda tidningarna och att spridningen av UI-rapporten kan fortsätta. Detta skadar svenska intressen.
Slutsatsen blir…
att de fällda tidningarna har rätt och att Kragh slingrar sig. Frågan är krånglig, men den är viktig inte minst ur ett FiB-perspektiv för att vi medvetet sedan starten ställt oss utanför POn-systemet. Vad hade hänt om Åsa Linderborgs artiklar stått i FiB/K?
* Atlantic Council är en etablerad amerikansk tankesmedja på fältet internationella affärer och global ekonomisk säkerhet. Den säger sig vara formellt fristående från Nato och USA:s reegering. De största bidragsgivarna 2018 var Facebook och den brittiska regeringen. Koppling finns med den brittiska organisationen Integtity Initiative, som finansieras av brittisk underrättelsetjänst. A C på Wikipedia.
Fotnot: Både Åsa Linderborg och Martin Kragh är kontaktade för kommentarer. Linderborg avstår men uppmuntrar till vidara grävande i frågan. Kragh har inte svarat.
Tillägg kl 15:33
Ibland blir det lite kul. Så här såg det ut i DN när jag tittade in på artikeln för en stund sedan.
Haha denna evige Martin Kragh, anklagar andra (Linderborg bl a) för att sprida propaganda, men så fort någon grävde och hängde ut honom för samma sak gjorde han ett stort nummer, grinade illa ute i pressen. Kragh har verkligen ett behov att att synas i media.
Det är liksom just p g a av den förvrängda världsbild som Kragh och hans likar står för som gjort att det blivit som det blivit i världen, dessa s k experter har pratat mycket om Ryssland men blundat konstant åt USA och Natos expansion och intressen.
Knut L!
Nu publicerade du en utförlig text från 2019. Hade jag läst den då, hade jag antagligen känt rätt stor sympati för det du skrev. Men du har ju inte missat vad som hände den 24 februari i år, vilket visade att skribenter som Martin Kragh och Patrik Oksanen hade haft helt rätt, och vi som beskyllde dem för att vara ”krigshysteriker” hade fel.
Det här har jag skrivit flera gånger här på bloggen och måste tydligen upprepa det igen, eftersom så många andra, som hade fel, inte drar några som helst slutsatser av detta eller visar minsta tillstymmelse till ödmjukhet.
Och att Ryssland skulle har varit provocerat av USA och Nato är lika sant som att Tyskland på 1920- och 30-talet var provocerat av Versailles-”freden”. Men lika sant är att Nazi-Tysklands aggression från 1939 och framåt liksom Rysslands aggression i dag måste fördömas och bekämpas.
Men Benkt L!
Varken Martin Kragh eller Patrik Oksanen har rätt om hotbilden från Ryssland, varken då eller efter 24 februari 2022. De som nu vacklar i frågan om svensk alliansfrihet, som t ex du och Jan Guillou, har i princip efter 24/2 anslutit er till Kraghs och Oksanens ståndpunkt, att Putin är oberäknelig, farlig och kan anfalla hur som helst och var som helst.
Jag blev helt överraskad av det ryska anfallet. Men det betyder ändå inte att jag tycker att hela spelplanen vältes över ända. Det finns en förklaring till det ryska anfallet, som inte på något sätt ska tas för en ursäkt. Två saker gäller samtidigt; Rysslands anfall OCH USA:s åtta år långa provokation mot Ryssland måste fördömas. Eller tror du fortfarande att Ukraina (med hjälp av vapenstöd från väst) kan vinna kriget? Om inte borde du ansluta dig till den enligt min uppfattning enda rimliga ståndpunkten; vapenvila och fredsförhandlingar NU!
Ukrainakriget kan inte jämföras Vietnamkriget rakt av. Parollen ”Fred i Vietnam” var felaktig i början av 70-talet. ”Stöd FNL på dess egna villkor” var det som gällde då. Varje situation måste bedömas för sig. Man kan visserligen lära av historien, men å andra sidan vet vi att historien inte upprepar sig. Det finns ingen för evigt gällande mall för hur imperialismen ska bekämpas.
Förresten, det är liberalernas och högerns allmänna världsbild som nu kränger sig över oss alla (som jag försöker värja mig emot). De har konsekvent stått på USA:s sida sedan andra världskriget, vilket de nu fortsätter med i Ukrainafrågan. De vill t ex inte veta av någon statskupp 2014 eller några USA-utbildade nazistiska bataljoner… Deras dubbelmoral är i mina ögon motbjudande. Jag finner ingen anledning att lämna en förnuftig USA-skepsis, trots Rysslands olagliga angrepp.
Jag förstår inte riktigt hur någon kunde bli ”helt överraskad” av Rysslands krig mot Ukraina som nu pågått i snart fyra månader. Ända sedan de inledande diplomatiska noterna med samtalsbegäran från november förra året har det pågått en upptrappning längs de ukrainska gränserna mot Ryssland och Vitryssland. När sedan förhandlingsförsöken stöttes bort och det på flera håll talades om att ryssarna sökte ”bryta” den ”europeiska säkerhetsordningen” samtidigt som Ukraina spottade på Minsk-avtalet fanns tyvärr ingen annan möjlighet. Att Nato är beredda att slåss till den siste ukrainaren kom väl inte heller som en blixt från klar himmel.
Det är helt klart att det ryska angreppet strider mot FN-stadgan, den ”lag om fred”, som ingen kan säkra en efterlevnad av utan någon typ av överenskommelse i varje enskilt fall. Hade förhandlingar inletts om detta är det ändå långtifrån säkert att något nytt avtal kommit till stånd. Samtidigt pågick nämligen ett lågintensivt ställningskrig i flera delar av östra Ukraina där den huvudsakligen ryskspråkiga befolkningen terroriserades av nazianstrukna förband med frivilliga ukrainska ”nationalister”. Dessutom hade Krimhalvöns livsbetingelser nästan upphört genom Ukrainas beslut att stänga av vattentillförseln.
Självfallet är det rätt att kräva 1) vapenstillestånd och 2) förutsättningslösa förhandlingar. Att komma dit tror jag emellertid inte är möjligt förrän vissa grundfakta etablerats på marken, främst rysk kontroll över de bägge utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk samt säkrade livsbetingelser på Krimhalvön. Det senare torde då kräva rysk kontroll en bit norr om Krim, säkerligen över Cherson t ex.
Dennis Z skrev: ”Dessutom hade Krimhalvöns livsbetingelser nästan upphört genom Ukrainas beslut att stänga av vattentillförseln.”
Nu är vi tillbaka vid detta befängda påstående om vattenimport till Krim igen. Ingen av vattendebattörerna har kunnat svara på detta: Varför skulle suveräna territorialstaten Ukraina ha skyldighet att exportera en viss nyttighet via en artificiell kommunikationsled till en annan suverän territorialstat? Den frågeformuleringen förutsätter att man godtager påståendet att Krim ligger i Ryssland.
Om man i stället tar Kyiv-regeringens ståndpunkt som utgångspunkt för frågan, då blir frågan varför Ukraina skulle ha skyldighet att via konstgjord kommunikationsled skicka en viss handelsvara till en av främmande makt ockuperad provins?
Jan Arvid G!
När det gäller frågan om Krim ligger i Ryssland är väl det uppenbara svaret att den självständigt utropade republiken Krim har sökt och erhållit anslutning till den ryska federationen. Dessförinnan hölls dessutom en folkomröstning som med överväldigande majoritet godkände detta förfarande. Vi kan visserligen framställa kritik mot att denna omröstning inte uppfyllde alla demokratiska krav som kan ställas på en sådan, men det finns ingen anledning att misstro resultatet med hänsyn till folksammansättningen på Krim och den historiska bakgrunden.
Och självklart är det så att ”territorialstaten Ukraina” (sic!) inte har någon som helst FORMELL skyldighet att leverera vatten över sin territorialgräns. Men om man stänger av vattenflödet kanske vi inte ska förvånas då mottagande ”territorialstat” vidtar motåtgärder. Detta blir väl en fråga för de framtida fredsförhandlingarna, kan jag tänka mig.
Vad som är riktigt att ”kräva” i dag har jag ingen aning om. Jag är inte militär och har ingen sakkunskap att bedöma det nuvarande läget. Men under Vietnamkriget på 60–70-talet hoppades jag att USA skulle förlora, och under kriget i Afghanistan på 80-talet hoppades jag att Sovjetunionen skulle förlora. Som bekant gick det som jag hoppades. Och rent moraliskt hoppas jag att angriparen förlorar den här gången också, även om Knut L och andra ser detta som ”orealistiskt”.
Och så konstaterar jag att Knut L kräver exakt detsamma som Dennis Zackrisson, som uttryckligen stöder den ryska invasionen.
En annan sak, Knut L: Har verkligen Kragh eller Oksanen skrivit att ”Putin kan angripa hur som helst och var som helst”? Det betvivlar jag, det är din karikatyr av deras åsikter. Däremot har säkert de och många andra skrivit att Putin är oberäknelig och farlig, vilket jag håller fullkomligt med om. Fråga folket i Ukraina!
Att förstå distinktionen mellan försvara och förstå Rysslands krig är inte alla förunnat. Men Knut L tycker det finns likheter med Vietnam för då på slutet pumpande USA in enorma pengar i Saigonjuntan för att upprätthålla statsapparaten med löner m m. Lika så i Afghanistans statsapparat innan dess fall. Det är det vi ser i Ukraina nu när US ger ca 52 miljarder dollar, för statsanställda, järnvägspersonal, soldaters löner m m. Något som är väldigt demoraliserande för ett nation. Så visst finns likheter med Vietnamkriget.
Det är bra, Benkt L, att du tydliggör din inställning. Att många rysktalande människor i östra Ukraina under snart tio år levt under ständiga attacker från frivilliga nazistanknutna förband spelar således ingen roll för dig, inte heller när dessa undantagslöst hyllas som ”hjältar” av den ukrainska statsledningen.
Men jag understryker att mitt ”stöd” för den ryska invasionen av östra och södra Ukraina är begränsat, såväl till tid som omfång. I ett krig finns det, som bekant, MINST två parter och ibland betydligt flera.
Benkt Lundgren:
Det är ditt problem att du vill att den ena sidan ska förlora, det är en naiv syn. En fred bygger inte på att någon förlorar, utan att parterna kan enas om en faktiskt fred. Du har fortfarande inte lämnat det naiva stadiet, trots att kriget pågått i 100 dagar, här måste du bli mer realistisk i din syn även om det kanske är jobbigt att behöva ändra sin världsbild.
Vidare, det man kommer enas om är ett neutralt Ukraina och ökande frihet för Donbass-regionen. Det finns ingen annan lösning, oavsett vad eventuellt du, Kragh eller Oksanen då protesterar mot.
Jag konstaterar förövrigt att du har exakt samma åsikt som Oksanen, Kragh som uttryckligen stödjer Nato/USA:s expasion världen över.
Benkt L!
Klart att de inte sagt så. Din formulering är mindre dramatisk, men innebär i princip samma sak.
En fundering: Å ena sidan var Biden, Kragh med flera helt säkra på att Ryssland skulle anfalla, men å andra sidan är Putin oberäknelig. Det går inte riktigt ihop.
Jag säger idag att kanske Putin kommer att utlysa eld upphör och dra sig tillbaka, eller gå vidare och inta Odessa, hjälpa världens fattiga att få vetet levererat… Han söker utvägar. Han vet att han har tiden på sin sida och maten och energin som alla behöver. Ekonomin är knapp men stabil trots handelskriget.
Om du och andra lyssnade på lite mer på seriösa alternativa medier skulle ni veta att tonen ändras nu så sakta i väst. Inte för mycket och för kraftfulla vapen, ekonomin här i väst är på väg in i kraftig repression, EU:s enighet är mest officiellt munväder och Turkiet har fått fast tumskruvar på Nato. Antingen backar väst eller så gör någon något riktigt farligt som kan utlösa det stora kriget. Jag hoppas på att väst backar och går med på fredsförhandlingar. Jag har mycket svårt att förstå alla som opponerar sig mot detta. Kanske tror de fortfarande att Ukraina kommer att vinna kriget?
Tack Knut L för en intressnat diskussion.
Hälsningar Sisela
”Putin oberäknelig och farlig”? Såvitt jag vet har ryska nationalister alltsedan kuppen i Kiev krävt ett ingripande på Nato-manér med hänvisning till R2P. Och utbrytarrepublikerna begärde erkännande. Men Putin sa kategoriskt nej fram till månaden före invasionen.
Beträffande alla påståenden om hans ambitioner att utvidga Rysslands territorium kan det vara värt att påminna om att han förhandlat fram lösningar för gränsdragningar gentemot Estland, Japan och Kina. För att inte tala om den generösa uppgörelsen med Norge om den ekonomiska zonen i Barents.
Jämför med Andropovs aggressiva hållning när det gällde den ekonomiska zonen i Östersjön.
Torgny Forsbergs inlägg var nog det mest förvirrade jag läst på länge. Först betonar han distinktionen mellan att försvara och förstå Rysslands invasion. Sen jämställer han Ukraina med Saigonjuntan under Vietnamkriget. Parallellen är obegriplig – om man inte delar den åsikt Putin lär ha framfört att Ukraina inte är någon legitim nation utan historiskt är en del av Ryssland.
Knut L hoppas att ”väst backar och går med på fredsförhandlingar”. Vafalls?! Jag trodde att kriget fördes mellan Ryssland och Ukraina, och då är det rimligtvis den ukrainska regeringen som ska ta ställning till eventuella fredsförhandlingar.
Fredrik Lundström!
Jag är kanske enig med Kragh och Oksanen i synen på kriget i Ukraina – vilket en överväldigande majoritet är. Jag vet inte om de ”stöder Natos/USA:s expansion världen över”, men själv har jag fördömt USA:s krig i Vietnam och Irak.
Bengt L!
Ditt svar bekräftar att vi ser helt olika på vem som bestämmer i Ukraina. Zelensky är skapad ”hjälte” för sina uppdragsgivare i USA m fl. Märk väl att jag med detta påstående på inget sätt frånkänner Ukraina rätten till självständighet och oberoende. Zelensky måste få tillåtelse från väst att gå med på vapenvila och förhandlingar.
Benkt Lundgren!
Det är knappast Zelensky som styr längre utan väst, det är västs vapen och pengar som håller i gång kriget, att du inte kan se det. Dessutom har väst blockerat, dialog mellan Ryssland och Ukraina.
Ukrainian news outlet suggests UK and US governments are primary obstacles to peace.
Att du inte känner till vad Oksanen och Kragh har för stödjande åsikter om Nato och USA är än ensidigt påläst.
Tack för mig!
Bengt L!
Vad jag jämställde var USA:s stöd med massiva stödpengar till Saigonjuntan då med USA:s massiva stöd till Ukraina nu. Det var USA höll statsapparaten uppe med pengar som var likheten.
Mats D skrev att Vladimir Putin har ”förhandlat fram lösningar för gränsdragningar gentemot Estland, Japan och Kina”.
Överenskommelse med Japan har jag inte sett i nyheterna, och finner inget när jag söker å Världsvida väven. Vad syftar Mats D på?
Dennis Z, du är osaklig i frågorna om annekteringen av Krim och om Dnepr–Krim-kanalen.
Vad gäller annekteringen av Krim ignorerar du mitt påpekande att gränsändringar som genomförs av stormakter består av två skilda element: å ena sidan ”omständigheterna”, å andra sidan stormaktens öppna eller hemliga ”beslut och åtgärder” för att genomdriva ändringen; av dessa två är den senare nödvändig för att gränsändringen skall kunna ske, vilket betyder att sådana ändringar alltid är brottsliga, oavsett ”omständigheterna”.
Låt oss säga att en extremistisk regering i Stockholm är grym mot finsktalande tornedalingar. Tornionlaakson vapautusrintama (Tornedalens befrielsefront) tar kontroll över Haaparanta (kallat ”Haparanda” av de orättfärdiga svenskarna som påtvingar området svenska språket). Tornedalsfinnarna ordnar fredliga omröstningar. Själva gränsen är som bekant ett löjligt streck som drogs rakt genom den finska folkstammen av svenska och ryska förhandlare (de var säkert berusade). Trots dessa ”omständigheter” kan Sveriges polis och militär lätt som en plätt stäcka frihetsplanerna. Ända tills Finlands statsledning skickar finländska soldater utan landsbeteckningar på sina uniformer. Ett mindre antal svenskar stupar under invasionen. Snart är Tornedalen annekterat av Finland, och Finlands statslednings ”beslut och åtgärder” var den nödvändiga och avgörande faktorn.
Dennis Z, Henrik L med flera driver den intellektuellt ohållbara linjen att i frågan om Krimannekteringen räkna upp en lång lista av ”omständigheter”, och förtiga Rysslands statslednings beslut och militära åtgärder, som är den nödvändiga och avgörande orsaken till att Kyiv-regeringen inte har kontroll över denna del av suveräna staten Ukraina. Er linje är politiskt förkastlig, eftersom man alltid kan räkna upp ”omständigheter” som förklarar varför Serbien blev mindre, varför Golan skilts från Syrien, och så vidare. Er linje, att i fallet Krim anföra ”omständigheter” och förtiga stormakten Rysslands ”beslut och åtgärder” försvårar ju kritiken mot andra påtvingade gränsändringar!
När det gäller Dnepr–Krimkanalen kan jag påvisa orimligheten i ditt argument genom att taga ett av dina ord och negera det. Du skriver att Ukraina självklart ”inte har någon som helst FORMELL skyldighet att leverera vatten över sin territorialgräns. Men om man stänger av vattenflödet kanske vi inte ska förvånas då mottagande ”territorialstat” vidtar motåtgärder.”
Jaha. Vilken INFORMELL skyldighet har då Ukraina haft sedan Krimannekteringen att via en konstgjord transportled leverera en viss nyttighet till en militärt fientlig stat?
Tycker du att en rimlig ”motåtgärd” är att invadera ännu mer av Södra Ukraina? Eller är dina ord ”kanske vi inte ska förvånas” blott ett konstaterande att vi inte skall förvånas över något som Rysslands statsledning gör?
Två småsaker: ”stänger av vattenflödet” är försåtliga ord, eftersom Ukraina inte hindrar ett naturligt flöde. År 1944 stängde Sverige av ”järnmalmsflödet” till Tyskland. Skälet varför jag skriver saker som ”suveräna territorialstaten Ukraina” är att motarbeta det spridda felaktiga bruket av ordet ”nationalstat”.
Lindelöf, Forsberg, Lundström och alla andra som hävdar att det i realiteten är väst och deras bidrag till Ukraina som håller igång kriget! Gå tillbaka till 60-70-talet och Vietnamkriget. Hur länge hade Nordvietnam och FNL kunnat stå emot världens starkaste militärmakt utan ett massivt stöd från Sovjetunionen och Kina? Och trots att detta var två totalitärt styrda länder var deras stöd rättfärdigt. Och vad finns det för seriösa källor för påståendet att väst i dag ”trycker på” Ukraina att fortsätta kriget, medan Zelenskij själv skulle vilja sluta fred? Peoples dispatch håller jag inte för särskilt trovärdig.
Vad är då trovärdigt i din värld, Benkt Lundgren?
Jan Arvid!
Ska fundera lite på ditt tankeexperiment med Tornedalen. Spontant har jag svårt att se dess relevans för en fortsatt Ukrainadiskussion, men jag återkommer eventuellt.
När det gäller Krim har området en lång och vindlande historia ända från taurisk tid och staden Chersonesos. Du ansluter dig lite till Benkt Lundgrens korta tidsperspektiv med dina funderingar kring vad den nutida, än så länge tämligen kortvariga, Ukrainastaten håller på med. Vidga din intellektuella vy något, är mitt råd.
Vidare pratar du mycket om ”intellektuell ohållbarhet” men förklarar inte var mitt och Henrik Lindes tänkande brister. Jag tror att det i stället helt enkelt är fråga om politisk oenighet och inte bristande förstånd, vilket du antyder. Det framgår tydligt när du tveklöst stämplar vår ståndpunkt som ”politiskt förkastlig”. Och att vi skulle ”förtiga stormakten Rysslands beslut och åtgärder” är ju bara löjligt. Det finns, såvitt jag förstår, ingen på den här bloggen som inte känner till att det var den ryska statsledningen som agerade (små gröna män blev den ”allmänna” bilden) när Krim utropade sin självständighet och anslöts till Ryska Federationen.
Bygget av Kachovkareservoiren och tillhörande Norra Krimkanalen planerades av Sovjetunionen redan strax efter VK2 och finns avbildad på ett sovjetiskt frimärke från 1951. Bygget blev dock inte färdigt förrän senare mot slutet av 1950-talet när Krusse i fyllan och villan redan skänkt bort Krim till Ukraina, då delstat i Sovjetväldet. Om man inte har den historiska bilden klar för sig blir vattenproblematiken mer en fråga för de illusionistiska högre luftlagren, vars intellektuella halt är svårbedömd.
Benkt L!
Att Ukrainas, förvisso folkvalda (i likhet med Rysslands), regering kastade Minskavtalet på sophögen långt före 24 februari i år talar emot din bedömning av vad som är ”rättfärdigt” i den pågående skärpta konflikten.
Dennis Z!
Du skriver ”…när Krusse i fyllan och villan redan skänkt bort Krim till Ukraina,…”. Jag har sett även andra skribenter använda liknande formuleringar, men jag har aldrig sett någon referens till att Nikita Sergejevitj faktiskt skulle varit berusad när beslutet togs. Däremot så förutser William Taubman helt korrekt i sin biografi från 2003 (”Khrushchev”) att överföringen 1954 skulle leda till en konflikt mellan Ryssland och Ukraina efter Sovjetunionens kollaps 1991 (se sid. 186).
Constantin Pleshkov (född och uppvuxen på Krim) är i boken The Crimean Nexus; Putin’s war and the clash of cvilizations; 2017) inne på att Chrusjtjov i den pågående maktkampen efter Stalins död drev igenom överföringen för att stärka sin maktbas hos den mäktiga partiapparaten i Sovjet-Ukraina.
I filmen ”The Gray Wolves”, som Tommy S nyligen länkade till på lindelof.nu, framgår i en sekvens mellan Chrusjtjov och Anastas Mikojan att om Chrusjtjov reser från sin semesterort till Kiev för att söka stöd, istället för till Moskva och ta striden med kuppmakarna med Brezjnev i spetsen, skulle det innebära inbördeskrig.
Jag har någonstans i en fotnot läst att redan Stalin hade funderingar på att överföra Krim till Sovjet-Ukraina. Tyvärr har jag inte kunnat hitta denna referens, minns bara att jag häpnade när jag läste den.
Såg f ö att Jan Guillou i sin kolumn i gårdagens Aftonblad nu svängt i Natofrågan från att vara nejsägare till att vara osäker, detta på grund av ”Putins besinningslösa erövringskrig mot Ukraina”. Har månne Guillou sällat sig till skaran som inte kan tänka självständigt och därmed inta den tredje ståndpunkten?
Tack för din kommentar, Mats L.
Huvudorsaken till Krusses ”gåva” till Ukraina 1954 är helt säkert den du angav. Han hade stora skäl att göra sig vän med ukrainarna efter att ha lett krossandet av kulakerna som klass (ofta även som individer) under kolchoskampanjerna på 1930-talet som representant för SUKPs partiapparat. Men det är inte omöjligt att ett alkoholintag ökade hans givmildhet, det kan också ha gett honom ett alibi inför övriga delar av partiet.
Nåväl, vi konstaterar att Ukrainas överhöghet på Krim varade i 60 år. Huruvida även Luhansk och Donetsk försvinner från ukrainskt territorium är en senare fråga, även om mycket nu tyder på det. Det viktigaste nu måste ju vara att lägga grunden för ett avtal om territoriernas gränser som kan bli mer permanent och utgöra ett stabilt stöd för världsfreden i stället för en situation med ständig fara för krigshandlingar.
Dennis Z!
Du och ett dussintal andra skribenter i lindelof.nu driver linjen att den stora världspolitiska huvudmotsättningen är Förenta staternas imperialism i kamp mot världens folk, och att man behöver bedöma händelser som Ukrainakriget i det perspektivet.
Utmärkt! Ert perspektiv skulle behövas i samhällets åsiktbildningsprocess. Majoriteten av de politiskt liberala medborgarna gör ju misstaget att inte taga ställning till de stora problem och skador som Förenta staternas maktprojektion skapar.
Men ert perspektiv kan inte nå ut, på grund av era upprepade, onödiga överdrifter. Ett exempel. Ovan skrev du detta: ”När det gäller frågan om Krim ligger i Ryssland är väl det uppenbara svaret att den självständigt utropade republiken Krim har sökt och erhållit anslutning till den ryska federationen. Dessförinnan hölls dessutom en folkomröstning som med överväldigande majoritet godkände detta förfarande. Vi kan visserligen framställa kritik mot att denna omröstning inte uppfyllde alla demokratiska krav som kan ställas på en sådan, men det finns ingen anledning att misstro resultatet med hänsyn till folksammansättningen på Krim och den historiska bakgrunden.”
Du framställer alltså frågan som lika okontroversiell som att Slovakien blev en suverän stat. En sådan skrivning gör det omöjligt för dig att påverka den majoritet av medborgarna som är icke-marxister, liberaler, konservativa, reformistsossar, med mera. Detta problem har de flesta skribenter här.
Nåväl Jan Arvid!
I princip kan jag, som ofta är fallet, hålla med dig om behovet av att se händelser ur flera perspektiv och det som följer av detta. Men i just frågan om det nuvarande politiska läget i Ukraina förstår jag inte vad det är för ”onödiga överdrifter” du försöker exemplifiera med ditt långa citat ur min andra kommentar i den här tråden. Du behöver förtydliga med vad det är citatet som är ”överdrifter” men också varför de skulle vara ”onödiga”! Därutöver har jag inte påstått att ALLA måste se frågan om vart Krim hör som ”okontroversiell”. För de som gräver ner sig i sin vilja att minska Rysslands inflytande och gränser samt, inte minst, resurser inför en snar eskalering av krigstillstånden världen över är det naturligtvis kontroversiellt att Ryssland fortfarande genom flottbasen i Sevastopol har kontroll över utvecklingen i Svarta Havet, det förstår t o m jag. Men att frågan då skulle bli faktamässigt kontroversiell förstår jag inte heller. Här finns två klara och skilda ståndpunkter!
Sedan dess har jag skrivit ytterligare tre kommentarer i diskussionen och frågat dig om förtydliganden på en del andra punkter. Här har du inte svarat alls.
Dennis Z!
Jag vill att den demokratiska åsiktsbildningen skall fungera bättre. Fler uppfattningar behöver kunna höras.
Men följande förutsättningar är uppenbart korrekta:
– alla medborgare har begränsad tid, och måste välja sina informationskällor;
– alla har i princip en skyldighet att sätta sig in i andras argument;
– ett undantag är att läsare må avstå från informationskällor som levererar orimliga påståenden och analyser;
– det sista är en legitim och nödvändig strategi.
Du har skrivit detta: ”Samtidigt pågick nämligen ett lågintensivt ställningskrig i flera delar av östra Ukraina där den huvudsakligen ryskspråkiga befolkningen terroriserades av nazianstrukna förband med frivilliga ukrainska ’nationalister’. Dessutom hade Krimhalvöns livsbetingelser nästan upphört genom Ukrainas beslut att stänga av vattentillförseln.”
Oavsett vad din avsikt var med den andra meningen i det citatet, kommer den att läsas som att du ansluter dig till Henrik Lindes felaktiga och konstiga tes att Ukrainas centralregering med sitt beslut rörande vattenbortledning från Dnepr har gjort något fel mot personer som bor på Krim. Därigenom har du givit andra medborgare ett fullgott skäl att prioritera bort hela ditt skrivande. Om du inte håller med om detta har jag inget mer att säga.
En annan princip jag hävdar är skyldigheten att svara i diskussioner man inlett eller givit sig in i. Om du citerar de tre första orden från varje ställe varest du bett om förtydliganden av mig, skall jag med sökfunktionen finna och besvara varje sådant ställe.
Några reflektioner angående debatten här på lindelof.nu.
Risken för alla webbplatser som t ex denna och alla sorters gruppbildningar på sociala medier är att de blir ekokammare, alltså deltagarna bara bekräftar varandras åsikter och stöter ut alla oliktänkande. Då blir det ingen debatt. På lindelof.nu är de flesta inne på samma linje som redaktören i t ex Ukrainafrågan och anstränger sig att komma fram med nya uppgifter och tips i linje med var de anser. Det hade varit gaska meningslöst om det inte hade funnits en minoritet av oliktänkande som också anstränger sig att ta fram motargument ur andra perspektiv. Det är tack vare dessa idoga minoritetsröster som debatterna här ofta blir bra, lärorika och medvetandehöjande. Ett andra ovanligt kännetecken på debatterna här är att de förs i sak, alltså utan nedsättande personliga tillmälen. Man respekterar sina motståndare. Tack för detta!