Make US Empire Great Again: Bidens misslyckande i Ukraina och USA:s utrikespolitik i förändring

Donald Trump omringad av av de som kanske kommer att ingå i hans administration. (Bild: France Médias Monde graphics studio)

Donald Trumps förändringsmandat är starkare nu och beslutsamheten mycket tydligare än förra perioden, samt hans stab har större erfarenhet av spelet i maktens korridorer än då. För att förstå vad detta kan komma att betyda blickar Mario Bergbäck bakåt i denna artikel.

Ukrainakriget har i hög grad handlat om USA respektive Rysslands kapacitet att ”avskräcka”. När stormakter utmanar varandra står de ständigt inför säkerhetspolitiska dilemman, enligt Foreign Affairs. Eskalering är ett avgörande begrepp i sammanhanget där USA å ena sidan velat avskräcka Ryssland med ett militariserat Ukraina på Natos östra flank men å andra sidan varit oroliga för i vilken grad det kan accepteras. Det har funnits många röda linjer i Ukrainakriget och eskalationsdynamiken kommer enligt många experter vara vägledande för hur proxykrig kan utkämpas i framtiden. Kriget handlade därmed inte endast om Ukraina eller den amerikanska ”regelbaserade internationella ordningen”. I en era av proxykrig och hybridkrigföring har Ukrainakriget på många sätt varit en militärstrategisk experimentverkstad för att testa och omdefiniera trösklar för avskräckning och eskalering.

Har Bidenadministrationen lyckats eller misslyckats i Ukraina? I oktober 2022 resonerade den pensionerade generalen och tidigare CIA-chefen David Petraeus om Vladimir Putins existentiella dilemma och risken med ett kärnvapenkrig. Ju längre Ukrainakriget pågått desto fler röda linjer har passerats och närmare ett potentiellt kärnvapenkrig har vi kommit. Chefen för National Intelligence Avril Haines sa våren 2024 att ”mellan USA och Ryssland har vi över 90 procent av världens kärnvapen… Du vill inte att ett land som har ett sådant lager av kärnvapen ska kännas som om det håller på att glida.”

Bidenadministrationen har planerat för olika eskaleringsscenarier och samtidigt försökt utrusta USA:s proxyaktör Ukraina med så mycket militär utrustning som möjligt. Ekonomen och nobelpristagaren Thomas Schelling har beskrivit Bidenadministrationens ”salamitaktik” som en process för att gradvis förändra status quo. Schelling menar att USA har kunnat lägga sin eskalering på en skala som är för liten för att framkalla en massiv rysk reaktion. Därefter har salamitaktiken inneburit en gradvis eskalering som inte fullt ut, plötsligt eller dramatiskt utmanat Ryssland. Konceptet tillämpas då målet är att göra små vinster och samtidigt undvika direkt konfrontation.

Diplomatin eller kommunikationen via medier har också varit avgörande för att inte eskalera konflikten för snabbt. Nyckelbegrepp i sammanhanget är ”gradualism” och ”militärt bistånd”, istället för direkt konfrontation och vapenleveranser. Gradualism innebär att tänja på gränser, alltså att inget enskilt beslut av Washington motiverade en dramatisk upptrappning, utan istället gjorde det möjligt för Ryssland att långsamt anpassa sig till ett nytt status quo och inte använda taktiska kärnvapen. Militärpsykologin bakom salamitaktiken handlar om att politiker visar större risktagande i händelse av stora och snabba förluster.

Putins hot om direkta attacker mot Nato uppfattades som tveksamt, men kan anses rationellt om förlusterna på slagfältet är stora och upplevs som existentiella hot. Foreign Affairs lyfter dynamiken kring avskräckning och eskaleringströsklar, vilket också har konsekvenser för konkurrensen mellan USA och Kina. Inom en snar framtid finns risken för eskalering i konflikten om Taiwan. Avskräckningen skulle bero på hur Kinas Xi Jinping förväntar sig att USA kommer att agera och om en förlust i Taiwan skulle hota det kinesiska styrande partiets överlevnad. Om ett liknande proxykrig utspelar sig i Taiwan kan det återigen bli taktik i salamistil⁽¹⁾. Men Bidenadministrationen har förlorat proxykriget och även misslyckats att ge Ukraina en trovärdig färdriktning mot Natomedlemskap. Dessutom har proxykrigen i Ukraina och Gaza resulterat i Demokratiska partiets valförlust, vilket innebär att Bidenadministrationen förlorat kontrollen över USA:s framtida utrikespolitiska inriktning.

Från Natoexpansion till konsolidering och regional hegemoni

Carnegie Endowment for International Peace menar att det finns ett växande antal amerikanska analytiker som anser USA befinna sig i ett formativt läge. Det sker nu en enorm strategisk förändring i utrikespolitiken för att bevara landets sammanhållning. Eran av amerikansk hegemoni är över och därför blir det viktigare med återhållsamhet i utrikespolitiska åtaganden och större fokus på säkerhetspolitiska prioriteringar. Framförallt är det en katastrof att fullfölja nuvarande färdriktning, vilket skulle kunna resultera i globalt krig.

Carnegie Endowment for International Peace lyfter fram tre geopolitiska faktorer som kännetecknande för varför amerikansk utrikespolitik misslyckats; Invasionen av Irak, överexpansion i Europa och planer på överexpansion i Asien. Ukrainakriget hör ihop med överexpansionen i Europa och Natos förhållande till Ryssland, där finns insikter att hämta. På 90-talet var Bill Clintons ambition att ge USA ökat utrikespolitiskt inflytande genom Natoutvidgning. Strobe Talbott var biträdande utrikesminister mellan 1994–2001 under Clintonadministrationen och sa: ”Om Nato hade skapats för att begränsa hotet om sovjetisk aggression, skulle Nato utvidgas för att begränsa hotet om amerikanskt tillbakadragande.” Utvidgning av Nato skulle göra det möjligt för USA att förbli en framstående militärmakt i Europa på permanent basis. Natoexpansionen kretsade kring kampen om vilken stormakt som skulle ha mest inflytande över Europa. Ryssland motsatte sig starkt Natos utvidgning redan från början. Dåvarande presidenten Boris Jeltsin accepterade så småningom den första fasen av Natoexpansion som avslutades 1999.

Carnegie Endowment for International Peace menar att det finns likheter med Sovjets president Mikhail Gorbatjov som accepterade återföreningen av Tyskland och som därefter gick med i Nato. Jeltsin varnade dock offentligt 1995 att Natos expansion mot Rysslands gränser ”kommer att innebära en krigsflamma i hela Europa.” Jeltsin lyfte tidigare Warszawapaktsländer och om de går med i Nato kommer Ryssland omgående upprätta konstruktiva relationer med alla före detta sovjetrepubliker och bilda en ny försvarsallians. Kreml trodde också att de hade fått försäkringar från amerikanska tjänstemän 1990 om att Nato inte skulle expandera öster om Tysklands gräns. Rysslands farhågor om hur USA förberedde Europa för ett krig mot Ryssland förvärrades av Natobombningar i Jugoslavien. Natoexpansion planerades av Strobe Talbott vars strategi byggde på att Ryssland mjukades upp diplomatiskt med garantier för att USA skulle stötta Jeltsins omvalskampanj. Washington försåg Ryssland med ekonomiskt bistånd i rätt tid och väntade tills Jeltsin blivit omvald för att därefter kunna expandera. Dessutom agerade Washington inkluderande och uttryckte möjligheten för Jeltsin att i framtiden kunna föra landet in i Nato – men bara om Ryssland blev demokratiskt. Trots att det fanns meningsskiljaktigheter kring definitionen av demokrati räckte det för att få Jeltsins samtycke. Samtidigt fanns många intressen framförallt den politiska eliten i Ryssland som såg Natoexpansionen som ett hot. Carnegie Endowment for International Peace menar att Ryssland genomförde en intervention i Georgien 2008 och därefter Ukraina 2014 samt 2022, delvis för att förhindra ytterligare Natoexpansion.⁽²⁾

Quincy Institute for Responsible Statecraft (QI) lyfter riskerna med Ukraina som en katalysator för ett globalt krig kopplat till oroshärdar som Taiwan, Korea och Mellanöstern. USA:s utrikespolitiska inriktning måste utgå från nationell styrka för att avvärja en global konflikt. Dessutom stödja en mer stabil, fredlig internationell ordning som främjar amerikanska intressen. QI menar att Bidenadministrationen felaktigt har fokuserat på territorium och att reducera ryska styrkor. Tvärtom är krigets kärnfråga säkerhetsgarantier för Ukraina och Ryssland. Kreml vill hantera hotet från USA och kommer inte acceptera Natoexpansion, medan Ukraina behöver trygga sina gränser och få långsiktiga säkerhetsgarantier. Därför menar QI att diskussionen behöver breddas och handla om regionala säkerhetsfrågor. Det innebär framförallt att involvera Kreml i diskussionerna kring Nato och hantering av offensiva missiler i Europa. Genom konstruktiv diplomati finns förutsättningar att öppna upp för rysk acceptans gällande ukrainskt EU-medlemskap. Det borde också vara utgångspunkten för Ukrainas säkerhetsgarantier på längre sikt. QI rekommenderar att EU tar hela ansvaret för Ukrainas medlemskap samt säkerhet. Trumpadministrationen uppmanas även att stoppa Natoexpansionen helt eftersom överexpansion kommer försvaga USA. Både amerikanska folket och det politiska systemet har insett begränsningarna av en interventionsorienterad utrikespolitik. Vidare menar QI att Eurasien inte kan vara amerikansk intressesfär som innebär direkt inblandning eller direkt konfrontation genom krig.⁽³⁾

QI lyfter regionala säkerhetsfrågor, vilket går att knyta an till amerikanske experten inom internationell politik. John Mearsheimer anser att Ukrainakriget är att spela rysk roulette och att Natoexpansion, som han anser varit fel strategi, också bidragit till kriget. Mearsheimer är världsledande med resonemang kring den nya multipolära eran. Han menar att Trumpadministrationen får hantera BRICS uppgång, arvet från kalla kriget och uppdelning av världen mellan två globala block. USA har hittills agerat med militärt bistånd och interventioner i Europa och Asien när det funnits förutsättningar för en icke-allierad att nå regional hegemoni. I Europa förutspår Mearsheimer att USA strävar efter regional stabilitet och begränsar sin närvaro vilket öppnar upp för säkerhetskonkurrens mellan europeiska stater. Även i Asien förväntas USA uppmana Japan att ta större ansvar för säkerhet. När Kina blir en regional hegemon förväntas ekonomisk krigföring vara mer sannolikt än direkt konfrontation med USA. Istället för status quo tenderar den nya globala blockuppdelningen mynna ut i ett kallt krig där respektive block rustar upp i avskräckande syfte.

Mearsheimer menar att global hegemoni är i princip omöjligt att uppnå. USA befinner sig i en post-hegemoni fas med stora interna problem som extrem politisk polarisering, massiv statsskuld och enorma militärutgifter. USA borde därför rimligtvis fokusera på interna problem, konsolidering och sträva efter regional hegemoni. Trumpadministrationen har istället förutsättningar att dominera intressesfären som rymmer de geografiska områden Europa, Nord- och Sydamerika. Parallellt med strävan efter regional hegemoni kvarstår tillståndet av ständig säkerhetskonkurrens med möjligheten till proxykrig i olika delar av världen. I det här fallet förväntas inte USA vara direkt involverat utan stödja med exempelvis vapenleveranser som i fallen Ukraina och Gaza(4). Mot den bakgrunden stärks nu USA:s regionala dominans i den västerländska sfären. Elon Musk blandar sig i Europas inre angelägenheter kombinerat med Trumps hot att annektera Kanada, Mexiko, Panamakanalen och Grönland, vittnar om ambitionen att vara en regional hegemon.

Förändringsmandatet som Trump nu får efter Natoexpansion, misslyckade krig och situationen i Ukraina förväntas alltså kretsa kring amerikansk konsolidering och regional hegemoni. Hur kommer Trumpadministrationen utnyttja ”windows of opportunities”? Bushadministrationen utnyttjade det maximalt efter 9/11 då ”möjligheternas fönster” öppnades. I USA skapades en enighet att bekämpa terrorism. Även internationellt skapades konsensus, framförallt bland Natoländer, om USA:s nya roll som global militariserad stormakt. Under Trumps första mandatperiod misslyckades försöken att omformulera USA:s roll, minska stödet till europeisk säkerhet och reducera stora militära interventioner i Mellanöstern. Då fanns ett stort motstånd från den nationella säkerhetsbyråkratin, kongressen och utrikespolitiska eliter. Trumps förändringsmandat är starkare nu och beslutsamheten mycket tydligare. Han kommer byta ut många av nuvarande politiska tjänstemän och ersätta med Trumplojalister. Därutöver har hans stab större erfarenhet av spelet i maktens korridorer.

KÄLLOR
1. Michael Poznansky, William C. Wohlforth. The Real Risks of Escalation in Ukraine. Critics of Washington’s Gradualism Are Misreading Putin’s Redlines. Foreign Affairs
2. Christopher S. et al. Strategic Change in U.S. Foreign Policy. Carnegie Endowment for International Peace
3. George Beebe, et al. Trump 2.0: Restraint Foreign Policy Recommendations for Trump’s Second Term. Quincy Institute for Responsible Statecraft
4. John J. Meirsheimer. The Future of Americas Continental Commitment. Meirsheimer.com Interview by Global Times. The end result of Russia-Ukraine conflict to be a frozen conflict devoid of a genuine peace agreement: John Mearsheimer.