Var på glöggparty hos en god vän. Gästerna bidrog med julens bakverk och värden stod för glögg och kaffe.
Samtalet var lite trevande i början, tills plötsligt någon läser upp ett stycke ur någon julkrönika – jag tror det var från Expressen – som googlats fram på mobilen.
Budskapet var att vi målar fan på väggen för mycket. Alla medier bara ylar om allt elände i världen och allt elände här hemma. Ingen skriver eller skildrar något roligt, medmänskligt och hoppfullt, som ju hela tiden finns runt omkring oss. Varför tar alla fasta på eländet och glömmer bort det man kan bli lite glad av och skänka andra lite uppmuntran och framtidstro?
Eftersom många av de församlade var personer som gärna ”diskuterar världsläget” blev det nu ganska tyst. Själv kände jag mig skyldig, inte minst för att jag så ofta här på bloggen målar fan på väggen och vädrar min oro för vad som ska hända både i Sverige och i världen. Samtalet tog sig inte som de brukar när någon i detta sällskap slänger ut en brandfackla, utan dog liksom. Möjligen var det den stundande julen som för en gångs skull fick oss alla att hålla tand för tunga och ta en kaka till. Det ska sägas att glöggpartyt var mycket trevligt.
Kanske är Nobelfestligheterna i december varje år ändå en sådan lustfylld glugg. Då kan man njuta i timmar framför TV-n åt det som bara är vackert, känns traditionellt hemtamt och ändå modernt i någon mening.
Där svävade Sara Danius och många andra som moderna änglar under guldmosaiken. Där paraderar stora delar av den svenska eliten i full ornat utan att skämmas. Varför skulle de göra det? Till och med blomsterarrangemangen som dekorerar blå hallen är en demonstration i överdåd. De 20-25.000 blommorna skänks varje år av staden San Remo där Alfred Nobel tillbringade sina sista år. Årets ”Nobelflorist” inspirerades av Nobelmedaljen, allt går i olika nyanser av guld. Det hela är en manifestation av vad vårt Sverige trots allt kan prestera av ståt och prakt. Till och med Svetlana Alexejevitj´ tal om sovjetiskt-ryskt elände blev vackert och skänkte ytglansen en smula djup. Och SVTs snyggaste reportrar, dagen till ära i högtidsdräkt, anlitas för att hålla ihop det för oss som inte får plats i blå hallen. Med prat om kläder, smycken och intervjuer med Nobelpristagare känns det som vi får vara med om något alldeles extra. Det här är ändå bättre än Svensk Damtidning eller Hänt i veckan. Och kronprinsessan Viktoria njöt hela kvällen! På Nobelfesten håller man i alla fall stilen. Det är det viktigaste av allt. Någon gång ska juvelerna, frackarna och ornaterna vädras.
Min skepsis lyser säkert igenom i mina lätta ironier, eller hur?
Men Nobelfesten var väl ändå inget bra exempel. Livet har väl glädjeämnen vid sidan av överklassens nöjen? Jo, så är det nog. Men jag tror inte att Nobelfestligheterna i TV någonsin haft större dragningskraft för vanliga människor än idag. Jag tror till och med att det finns ett legitimt behov för många att få vila ögonen på något konfliktfritt och vackert, även om inte jag föredrar just Nobelfesten. Jag älskar att tittar på gamla bilder, njuta av viss konst, vackra snickerier, välgjort hantverk, riktig humor och se mina barn och barnbarn växa, utvecklas och skratta. Så finns ju måltiderna, musiken och samvaron, vänskapen och kärleken som hoppingivande inslag runt om de flesta av oss nästan hela tiden.
Nå, vad med eländesskildringarana då? Är de för dominerande? Kanske ibland. Årets litteraturpristagare har kritiserats just för detta av den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Goldstein i essän Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians röst (Karneval förlag). Där får hon sina fiskar varma. Visserligen uppskattas hon för sitt författarskap, men beskylls också för att sprida mest eländesskildringar och för att hon inte verkar ha syftet att förstå komplexa skeenden, utan snarare att utdela fördömanden. Ska vi nu inte ens få tro att Svenska Akademien förmår finna invändningsfria litteraturpristagare? (OBS! ironi)
Men för att vara helt uppriktig måste jag säga att jag tänker på följande sätt: I dagens svenska (västerländska) medieutbud, har nöjes- och konfliktförvirrande underhållningsvåld eller ”livstilsstoff” sannerligen inte en undanskymd plats. Det goda och sanna (i meningen mindre förljugna) döljs i ett skval av diskret och vulgär vilseledning, inte minst i reklamkanalerna där man till och med tillåter att filmerna och programmen hackas sönder av dessa skandalöst fördummande konsumtionsuppmaningar. Just dessa dagar bombarderas vi från alla håll av den nya Starwars-filmen; en rent kommersiell produkt från drömfabriken i Hollywood. Den intresserar mig lika lite som Nobelfesten förresten. Men jag vet att många längtar efter att få se den. Det svenska samhället är sannerligen i skriande behov av motröster. I det perspektivet kan det ibland kanske bli lite för mycket elände här på bloggen. Så är det nog.
När det känns för tungt med alla krig och katastrofer får man unna sig lite motmedel. Att få odla drömmar, att fantisera, att bygga luftslott, att skämta och bara ha kul, att berätta skrönor, att vila i ett vackert ackord … allt detta är grundläggande mänskligt. Alla behöver det, om inte annat för att förstå hur ondskan är beskaffad. Inget är ju rent och oskuldsfullt, allt bär på åtminstone ett litet frö som under ogynnsamma omständigheter kan gro till något hotfullt och farligt. Vi måste alla balansera.
Med detta i åtanke så ska vi inför årsskiftet, precis som inför alla tidigare årsskiften, önska varandra gott nytt … Men uppgifterna att ställa tingen till rätta finns där lika mycket som någonsin tidigare. Idag har i alla fall regeringen meddelat att de inte tänker skicka Jas Gripen till Syrien! Bingo! Tänk att en sådan liten sak kan göra mig så glad. Låt oss hoppas att det är första steget mot en fredligare svensk utrikespolitik.
Jag ska försöka bättra mig nästa år och vara lite muntrare här på bloggen. Men jag kan förstås inget lova.
Varför skicka JAS till Syrien? För att spana? Men det gör ju ryssarna mycket bättre! De såg hundratals, tusentals, tankbilar som NATO aldrig såg. Och de har dessutom tillstånd av Syriens lagliga regering att flyga och spana, tillstånd som jag tvivlar på att svenska regimen ens begriper att man bör ha.
Fast nu drar det mot jul, och då kan man ju göra sig lustig med de närmsta, koppla av och läsa en god bok (och hoppas att inte juletiden utnyttjas för att återstarta kriget i Ukraina!).
En annan nyhet idag. Kerry har varit i Moskva och tycks nu ha gått med på att lyfta ut Syrien från kampen mot Islamiska staten. Vad det betyder för Mellanöstern ska jag inte ens försöka sia om. Men hemma hos oss måste det väl i så fall bli knepigt för dem som vill fortsätta att demonisera Putin.
Vad som saknas är seriöst positiva skildringar, d v s sånt som inte bara är förljuget glitter.
Typ skildringar av framgångsrikt motstånd. Sånt som kan inspirera.
Jag har sagt detta förut, och upprepar med den verkan det hava kan: ”vänstern” är för djävligt tråkig. Tillåta glädjeämnen är till exempel att vi inte skickar Jasplan till Syrien!
I övrigt jämställs glädjeämnen i Knuts text med verklighetsflykt. Tala om att spela på motståndarens planhalva.
30-talets antifascism, ur vilket vi har mycket att lära, och då inte bara ur den kommunistiska antifascismen (när den var antifascistisk) utan också ur den icke-kommunistiska, var att man hade skoj åt nazister och fascister. Men retades med dem, pekade ut deras svagheter och motsättningar, och fick dem att framstå som löjliga.
Allt detta saknar jag i dagens politik, ja jag har saknat det i 30-40 år. Linjen verkar vara att vara så pessimistisk som möjligt för att undgå anklagelser att ”hysa illusioner” om dittan och dattan.
Men detta är inget annat än att förvandla sig till åskådare, personer som i efterhand kan säga: – Vad var det jag sade?
Det är snart bara ett halvår kvar tills vi går mot mörkare tider igen. Vi har en kall vinter framför oss. Sedan kommer en lång och kall vår. Och när den är slut – ja, då är det inte långt kvar tills det är höst.
Vi ser alldeles för optimistiskt på tillvaron.