I dag har det gått ett år sedan riksdagsvalet. Trots att det resulterade i regeringsskifte har mycket av det politiska intresset i valutgångens spår varit riktat mot Sverigedemokraternas framgångar och hur dessa bör bemötas och/eller motverkas. Samtidigt har partiet och dess anhängare – med segersötman i munnen och opinionsmätningarnas ensidiga medvind i ryggen – det gångna året kostat på sig att vara mer ideologiskt offensiva och frispråkiga än tidigare. Betänk bara det faktum att Jimmie Åkesson före sitt sommartal för ett par veckor sedan (29/8) på scen och inför tv-kamerorna framförde det vitmaktsanstrukna punkrockbandet Ultima Thules ”Fädernesland”. Det hade varit omöjligt samma datum i fjol. Bland annat lät det så här:
Högt flyger örnen, min frihet är att se. Allt jag älskar, vill jag återge. Sjöars glitter, kust till fredens hav. Det är mitt arv, som den gamle gav.
Dessa textrader fick mig att tänka på vinjettbilden till det berömda planschverket Ett år i Sverige, som utgavs i åtta häften åren 1827–35 av kopparstickaren Christian Didrik Forssell (1777–1852). Där sitter nämligen en gammal vitskäggig man på en mossbeklädd sten och blickar ut över vildmarken med ett armborst tryggt vilande vid benen. Tydligen föreställer han en dalkarl från Gustav Vasas dagar, men den grånande figuren symboliserar också en uråldrig historia som förbinder honom med Forssells egen tid – ett arv som han förmedlar.
Enligt Sverigedemokraternas principprogram (2011) utgör nationalismen en ”central del av partiets politik”. Nationen – som där beskrivs som en tusenårig konstant i vår del av världen – anses vara den ”viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen”. Inom dess gränser har, heter det, svenska folket under århundradena odlat ett genuint kulturarv som bland annat manifesteras i språk, beteendemönster, seder, klädsel, religionsutövning, värderingar och rättsuppfattningar – ja, till och med i konst, musik och lekar. Det är summan av dessa företeelser som utgör den svenska kulturens kärna, dess ethos, och – givetvis – det arv som överförts från generation till generation:
Såg ett ansikte, en döende man. Lärde mig att lyssna, att älska mitt land. Livet är ett strövtåg, en öken och en äng. Det som frös det dog, gör våren grönt igen.
Hotet mot allt det som Jimmie Åkesson lärt sig att älska stavas mångkultur. Det är möjligen det ord som vid sidan av ”massinvandring” och ”åsiktskorridor” använts allra flitigast av partiföreträdarna och deras anhängare, inte minst i sociala medier där Sverige allt som oftast utmålas som ett land som håller på att duka under av degenererad kulturrelativism och påtvingad etnisk mångfald. I stället vill de (åter)skapa ett Sverige där alla invånare ska underordnas en enhetlig ”majoritetskultur” där – får vi anta – det snapsas till kräftorna och ingen redigerar bort scener ur Kalle Ankas jul. Det är den företrädesrätt som ”den svenska nationens kultur i kraft av sin historia” äger; det arv som den gamle gav.
Idén om att den moderne svensken är arvtagare till en historiskt nedärvd gemenskap – som renderats genom släktled av idel vikingar och karoliner rakt in i vår egen existens – är grundläggande för nationalismen och dess mytbildning om det förflutnas samband med nuet. Flera decennier av nationalismforskning har emellertid entydigt visat att sådana myter i själva verket har lite med verkligheten att skaffa och att nationen snarare måste ses som en ”föreställd gemenskap”, uppfunnen i modern tid utifrån ett rätt så godtyckligt urval samhörighetskategorier.
Gubben på omslaget till Forssells planschbok är utifrån detta perspektiv inte alls en representation för någonting gammalt, utan tvärtom någonting alldeles nytt – en nationell gryning sprungen inte ur de svenska urskogarna utan från romantikens och den franska revolutionsrörelsens nydanande världssyner, en progressiv kraft som de gamla monarkierna i Europa faktiskt hade bekämpat militärt på grund av dess radikalitet och egalitära anspråk.
Det samhälle som avporträtteras i ”Ett år i Sverige” utgör en mycket annorlunda värld än det enhetliga ursprungsland som får stå som modell i SD:s principprogram. Här råder definitivt ingen kulturell enhetlighet och de seder, värderingar och normer som gällde då ska vi nog vara väldigt glada över att få slippa: ett regionalt splittrat och djupt religiöst präglat jordbrukssamhälle, med dåliga kommunikationsvägar, utbredd fattigdom, statiska sociala hierarkier och våldsamma hederskulturer. Ett samhälle utan våra demokratiska fri- och rättigheter, där kvinnorna bar slöja och där prästen var vetenskapsmannen. I mångt och mycket just ett sådant samhälle som SD gått till val på att skydda oss ifrån.
Den nationalromantik som präglade Forssell och hans gelikar i andra europeiska länder i början av 1800-talet ville upptäcka det naturliga, folkliga och ursprungliga livet såsom de menade att det gestaltade sig i det verkliga landskapet, fritt från ståndssamhällets konstlade barriärer mellan hög och låg, rik och fattig, människa och natur, stad och land. I kommentarstexterna till planscherna – som är skrivna av historikern Anders Grafström (1790–1870) – avmålas därför scener ur det vardagliga folklivet, från lappmarkerna i norr till den blekingska skärgården i söder. För Grafström – som själv hörde till de urbana nationalromantiska kulturkretsarna – framstod landsbygdens människor som ”lefvande monumenter af förgångna tider” vars kulturer till följd av den förestående moderniseringen stod inför sin undergång. Det framstod därför som viktigt att för framtiden samla ihop och spara så mycket av dem som möjligt. Och det är precis här, med detta ändamål, som myten om den svenska nationen föds.
Men det Sverige som beskrivs och hyllas i boken är inte någon homogen nationalkultur utan ett sammelsurium av folkliga kulturyttringar med påtagliga regionala avvikelser och säregenheter i fråga om levnadssätt, traditioner, sedvänjor, klädsel och till och med språk och utseende – vad sverigedemokrater sannolikt skulle kalla ”etniska enklaver” – som existerade sida vid sida i inom rikets slumpmässigt tillkomna gränser. Alltså inte en nation, utan många.
I Dalarna, där den fiktiva resan börjar, framhålls de stora skillnaderna i lynne och livsstilar som skilde Västerdalkarlarna från Österdalkarlarna. Även allmogen i två grannsocknar hade ”i seder, bruk, själsförmögenheter /och/ till och med kroppsbildning (såsom mellan Rättvik och Mora) en så stor olikhet, att man skulle nödgas antaga till dess förklaring flere i de äldsta tider hit skedda invandringar af olika folkstammar”. Att rättsviksbonden hade en mörkare hudfärg och annorlunda ansiktsform än morabonden visade ”tydligt” att de inte hade samma härkomst.
Liknande skillnader återfanns för övrigt överallt i landet. Den blonde och reslige hälsingen skilde sig exempelvis markant i utseende från den hopsjunkna och svartmuskiga kustbon i Blekinge, och de lata och feta bönder som befolkade byarna kring Lund och Malmö avvek från de företagsamma och slanka invånarna på Kullahalvön. I Järvsötrakten återfanns ”Nordens holländare”, en borgerligt sinnad allmoge som åt med bestick från porslinstallrikar och som ägde en för svenskar tydligen sällsynt dragning till ”snygghet, renlighet och prydnad”.
Älvdalsborna var uppblandade med finska invandrare vilket präglade deras kultur medan blekingeallmogen var splittrad i tre separata ”folkklasser”. Befolkningen i Skåne var så blandad att ”hvarje härad visar olikhet i utseende, lynne och hemseder” – ja, skåningarna var egentligen delade i tre olika folkstammar varav den ena, den norra, bestod av ytterligare tre underfolk bland vilka göingarna var de mest avvikande med ett alldeles unikt ursprung. Även fjällsamerna och skogssamerna – ”Nordens urinvånare” – var skilda från varandra i två olika blodlinjer.
”Dessa skiljaktigheter”, sammanfattar Grafström, ”som äfven betecknas af socknarnes olika klädedrägt, underhållas ännu sorgfälligt, synnerligen därigenom att giftermålen vanligtvis inskränka sig inom socken, ofta byn”. Till dessa olikheter som skilde bygderna hörde också språket. Dialekterna var nämligen så pass avvikande att de även mellan två grannbyar kunde framstå som ”egna språk”. Till och med inom de mest lokala dialektformer förekom olika brytningar.
Vilken av alla dessa kulturyttringar som var mest ”svensk” är inte något som Forssell eller Grafström försöker utröna, eftersom det för dem var en irrelevant fråga. Ibland omnämns vissa ”nordiska” karaktärsdrag som återfinns bland de nämnda folkstammarna, med dessa är enligt författaren en konsekvens av det karga klimatet och alltså inte några genetiskt eller kulturellt förvärvade livshållningar. För dem är det skiljaktigheterna, mångfalden och variationsrikedomen som framstår som det genuina, folkliga och ursprungliga. Storheten i nationen består inte i någon övergripande etnisk tillhörighet utan i summan av alla löst sammanhållna avvikelser. Begreppet etnicitet var för övrigt ännu inte infört i svenskan.
Gubben på stenen bör alltså ses som en representant för en utdöende värld, förnekad och ringaktad i det borttynande ståndssamhället men en frisk motkraft till den framväxande industrikulturens rullbandsliknande likformighet. Och detta den gamles arv har definitivt inte förts vidare till den moderna nationalismen, som med sin falskt idylliska bild av historien tvärtom var den kraft som fällde den mördande bilan över hans nacke.
Många kloka tankar, men vad har det med SD och deras sympatisörer att göra? Författaren (och bloggredaktörern) gör det vanliga misstaget att, när det gäller SD, snarare angripa symptomen än orsakerna. Innehåll går dock alltid före form.
Johan Norberg gjorde samma misstag i gårdagens METRO.
Eftersom SD kör med nostalgi och är emot mångkulturalism så måste ”vi” göra tvärtom. Inte bara att man låter SD sätta agendan, d v s vad man ska vara för och emot, man går deras ärenden.
Eftersom Hitlerregimen frossade i ”völkerisch Kultur” är begreppet fortfarande tabu i Tyskland, ungefär som viftande med sin flagga är OK i Norge (ja, vi elskar dette landet) men inte i Sverige (nazism!).
Vidare, är det ”fel” att vara nostalgisk? Är jag SD:are när jag gillar och titta på gamla Povel Ramel program från 60-talet? Är mångkulturalism ovillkorligen ”bra”? Vad ska vi göra åt gettobildningar? Förresten äter äkta SD-are aldrig pizzor, kebab eller dricker chilenskt rödvin? Är det bara Pripps blå och falukorv de gillar? SD-toppen här i Uppsala, Pavel Gamow, är ju ryss!
Roten till det onda, dvs SD:s framgångar är folks känsla av otrygghet. Norberg skriver sist i sin krönika något om att ”nostalgins politik handlar bara om vad vi riskerar att förlora, aldrig om vad vi skulle kunna vinna.” Norberg som säkert läst Kahnemans bok om att tänka snabbt och långsamt, och själv skrivet en bra bok i ämnet, vet att människor överallt och i alla tider hellre slår vakt om det de har än satsar på osäkra möjligheter.
Det var just löften om ”trygghet” som var de gamla gråsossarnas starka kort: ”Gärna medalj men först en ordentlig pension”. SD påstår sig kunna lova ”trygghet” emot partier som väljarna känner har svikit i denna ”globaliserade” värld. Men de ”utlänningar” som är roten till det onda är inte somalier eller syrier utan tyska, amerikanska och brittiska affärsintressen.
Liksom Hitler skyddade finansklassen genom att angripa minoriteter och frossa i Heimatnostalgi, så skyddar SD samma klass på samma sätt. Lika lite som att propagera mot tyska folkdanser 1934 för att stoppa Hitler, lika lite hjälper det därför att idag angripa formerna för SD:s propaganda.
Den bästa anti-SD propagandan är den typ som brukar dyka upp alltmer och kunde ses i UNT i går. Alltså, som jag argumenterat för sedan länge: sluta hyckla i invandrarfrågan utan säg sanningen.
Vad vill den här människan egentligen? Vad skall bevisas? Att redan för flera hundra år sedan bombarderades ambulans och brandkår av de stenkastande lokalbefolkningarna, och eftersom det så varit så är det bara att fortsätta, inte att komma med nymodigheter som ett relativt sammanhållet land där folk för det mesta uppförde sig anständigt? Är det inte sånt här dj-a trams som hjälper SD att fortsätta växa?
Ordet ”mångkultur” är en modern idé och kan i denna artikel möjligen leda tankarna till att författaren ser det som något eftersträvansvärt. Men jag tycker att artikeln kan läsas precis som den står, nämligen som en fördjupad bild av det gamla bondesverige – som Sverigedemokrater med sin nationalromantiska konfliktfria kultursyn gärna idylliserar. Jämförelsen med det gamla planschverket gav denna i o f s ganska självklara fråga fin konkretion. Sverigedemokraterna är ju också ett jönsigt parti, eller hur?
Här är en historia från nationalekonomin som också kan användas i det här fallet och många liknande där SD skall tillrättavisas:
—
En ballongfarare har åkt vilse. Han ser en man på marken och sänker ballongen och ropar:
– Kan Ni tala om var jag är?
– Ni är exakt tio meter över marken, blir svaret.
Ballongfararen funderar lite, och ropar sedan:
– Ni måste vara nationalekonom! (Underförstått: neoklassisk ekonom.)
– Ja, men hur kan ni veta det?
– Jo, ropar mannen i ballongen, ni ger ett svar som är fullständigt exakt men också fullständigt oanvändbart.
—
Alltså: dagens problem kan inte viftas åt sidan med hänvisning till hur det såg ut för 200 år sedan. Det är föga relevant. Dagens medelålders och äldre jämför ju snarare med hur det såg ut för några årtionden sedan. Inte att det var svältkatastrofer och tiggare och flyktingar i mängder på 1700-talet även i Sverige.
Jag vill börja med att tacka Knut som ville återpublicera artikeln här. Sedan vill jag först besvara Anders undran om vad ämnet har med SD att göra?
Jag har kritiserat den definition av begreppen nation, kultur och etnicitet som återfinns i partiets principprogram (finns lättillgängligt online). Där hävdas att den svenska nationen varit en kulturellt och etniskt sammanhållen gemenskap – den ”äldsta och naturligaste” gemenskapen som finns till och med – i ungefär tusen år. Som historiker med 1700-talet som specialområde vet jag ju liksom många andra att detta är en djupt felaktigt och förljugen bild. Men eftersom den finns med i principprogrammet och att bl a Jimmie Åkesson och Björn Söder tycks utgå ifrån att denna bild är sann, så har jag ansett det rimligt att ifrågasätta deras historiesyn.
Jag förstår att texten kan tolkas som ännu ett ”PK”-inlägg eller försök att göra sig lustig på SD:s bekostnad. Men det är inte min avsikt. Jag tycker tvärtom att ämnet är djupt allvarligt och värt att ägnas verklig uppmärksamhet. Vi kan inte ha en offentlig debatt där SD i fråga efter fråga genom att skaffa sig tolkningsrätten över begrepp som invandring, nationalitet, etc., får stå oemotsagda.
Jag har det senaste året lagt märke till att allt fler politiker och journalister rör sig med ord som ”etnisk svensk” i förhållande till andra grupper i samhället utan att ens gå in på vad detta kan betyda – om det betyder nå´t alls. Jag anser att det är farligt när diskussionen vrids åt en nationalistisk retorik som ställer upp godtyckliga gränsdragningar mellan människor i vårt land, tycker inte du det?
För mig handlar det därför inte om att angripa formen för SD:s ”propaganda” utan att gå direkt till kärnan av deras föråldrade och livsfarliga ideologi. Den måste fram i ljuset och den måste avväpnas. Sedan kan det definitivt finnas viktigare insatser som kan göras på många andra områden, och jag håller med dig om att ett effektivt botemedel mot SD-smittan antagligen är att skapa mer trygghet bland folk generellt.
Som historiker anser jag mig också äga rätten att ifrågasätta ideologiskt historiebruk hos de politiska partierna, det är någonting konkret som jag kan bidra med.
Och så Björn: Jag vet inte vad du försöker få sagt, vet du det själv? Jag har naturligtvis inte påstått att Sverige för 200 år sedan såg ut som det gör idag, utan bara visat att Sverige för 200 år sedan inte såg ut som SD vill göra gällande i sitt verklighetsfrämmande principprogram. Att påstå att jag genom att klargöra detta bidrar till att öka SD:s stöd är lika dumt som att påstå att jag genom att undervisa om evolutionsteori bidrar till att kyrkan får fler medlemmar.
Hoppas detta var någorlunda klargörande!
Ha en trevlig helg på er!
Kul att se hur det såg ut i Sverige för 150 år sen.
Men givetvis är det helt irrelevant för att förstå SD. Där är det rimligare att se det som en del av ett generellt uppror mot det etablissemang som har vanstyrt Europa den senaste generationen och bara lyckats åstadkomma arbetslöshet och ökade klasskillnader.
Sen kan det vara slumpmässigt att detta uppror tar sig uttryck som Podemos eller Jeremy Corbyn å ena sidan, och Front National och SD åt andra.
Eller rättare sagt – den lyckas som har den smartaste mobiliseringsmodellen.
För om det är någon som har fel så är det Johan Norberg. För det första var det faktiskt sant att 60-70-talen var en höjdpunkt, i den självklara meningen att då rådde en total frihet: man behövde aldrig riskera att bli arbetslös, så man kunde göra vad man ville. För det andra är det totalt löjligt att Norberg, en nyliberal, läxar upp folk – eller ”marknaden” – för att den väljer fel. I andra sammanhang säger ju nyliberaler att marknaden aldrig har fel.
Mycket bra skrivet, Oskar! Och klokt resonerat!
Men det finns ”kulturkollisioner”. I gårdagens TV-nyheter från Dalarna berättades om syriska flyktingar som kommit till Lima och vägrade lämna bussen. De var inte nöjda med sina nya uppehållsplatser, bl a kände de sig otrygga ute i skogen. En klok man från Migrationsverket intervjuades och påpekade att flyktingarna kommer från en miljö med tusentals människor runt omkring sig och därför tedde sig ödemarken i Lima kuslig.
Man behöver inte gå ända till Medelhavet för att möta en sådan inställning. När vi för en del år sedan körde omkring i skogarna kring Söderköping för att visa våra engelska besökande en del vikingaminnen, vägrade de att lämna vår bil.
Det som för oss var en romantisk mörk svensk barrskog a la John Bauer var för dom lika mysigt som djungeln i ”Jurassic Park” 1993, ni minns när vattenglasen började skvalpa. Kanske väntade sig våra engelska gäster inte köttätande dinosaurusar i de östgötska skogarna, men väl rovdjur som varg, lo och björn.
Jag har inte hittat gårdagens program från Dalarna, men här är morgonens korta uppföljning.
Under mitt letande på nätet hittade jag detta inslag från The Ezra Levant Show som ger en väldigt smickrande bild av Sverige, åtminstone i mina ögon. Men den rasistiske Ezra Levant hade kanske andra avsikter. Men de han intervjuar, utom möjligen albanen i slutet, hävdar sig väl emot den provocerande kanadensaren, som uppenbarligen är av judisk börd, och därför borde ta det lite försiktigt.