Låt mig försöka förklara något som är medialt osynligt, men för mig ändå klart iögonenfallande.
Strategiska råvaror (inklusive olja) är på upphällningen samtidigt som även Kina, Indien och andra gör allt större anspråk på dem. Priset för att få fram dem ökar. Ryssland sitter på stora naturgasfyndigheter. USA och EU gör allt för att säkra tillgången till dessa råvaror. De är helt avgörande för den industriproduktion som kontrolleras av USA:s och EU:s banker.
Alla världens stormakter är ”narkotiskt beroende” av dessa råvaror. Den som har kontrollen kan ackumulera mest kapital och får därmed i realiteten makten. Den som förlorar kontrollen förlorar däremot kapitalet och därmed makten. Världens kapitalistiska maktcentra försöker med knep och diplomati säkra denna kontroll, men drar sig inte för att starta krig mot allt och alla om det skulle behövas. Man bombar islamistiska upprorsmän i ett land (Afghanistan) och skapar islamistiska uppror i ett annat (Libyen och Syrien). Det är ett krig på liv och död som inte backar för varken smältande polarisar eller kalhuggning av Indiens, Brasiliens eller Kambodjas regnskogar (med tillhörande folkfördrivningar).
Denna globala kapitalism kräver oavbrutet större marknader och billigare arbetskraft. Därför skapades också EU i Europa för att kapital och arbetskraft (Schengenavtalet) ska kunna flöda fritt över gränserna. Alltså, EU är inte först och främst ett fredsprojekt eller till för att studenter ska kunna välja mellan världsdelens alla universitet, eller för att sprida demokratiska ideal i största allmänhet. EU är framför allt till för att skapa fri rörlighet för arbetskraft och kapital. I enklaver runt Europas storstäder samlas därför ett underproletariat av etniska och religiösa grupper. Tyskland och Storbritannien har nått längst i detta.
I dessa mångkulturella samhällen (inte bara i EU, utan över hela världen) blir arbetslösheten skyhög, löner pressas till orimligt låga nivåer och omänskliga levnadsförhållanden blir vardag för miljoner. Där göds sedan droghandel, smuggling, människohandel, prostitution och kriminalitet av alla slag. Lagar och regler når inte dit helt enkelt. Av något måste ju människor leva. Europas storstäder kommer allt mer att likna Rio, Johannesburg eller Calcutta.
Det är med andra ord raffinerad klasskamp från EU-elitens sida.
Men så här beskriver man förstås inte saken och ingen sitter och konspirerar fram denna utveckling. Men makthavare med marknadsliberala värderingar hamnar istället i tron på en vacker vision om en färgsprakande multikulturell och dynamisk gemenskap, en dröm som i stort sett hela det politiska fältet – inklusive vänstern – slukat med hull och hår. Det har gått så långt att man till och med försvarar djupt kvinnofientliga företeelser som att kvinnor i offentligheten ska kunna gå omkring instängda i svarta tält. Man blandar då ihop mångkultur med solidaritet, och tolerans med okunnighet, kanske för att ingen längre önskar tala om klass. Mångkulturalism är alltså EU:s ideologi för att sänka priset på arbetskraften.
Det får inrikespolitiska konsekvenser överallt. De gamla nationalstaternas medborgare känner sin hemvist och relativa trygghet hotad på grund av att främmande människor tar jobben för lägre löner än de själva anser sig kunna acceptera. Det blir samma sorts motsättning som den mellan ”gulingar” (strejkbrytare) och strejkande arbetarna under 1900-talet.
På grund av den ekonomiska krisen skärps nu även motsättningarna mellan Europas länder. Tyska, engelska eller svenska arbetare vill inte betala för att greker, portugiser, spanjorer och italienare ska förskingra skattemedel, göda sina egna banker och allmänt missköta sina ekonomier. Det är ju bilden som ges.
Så skapas en främlingsfientlighet som bäddar för primitivt nationalistiska och rasistiska idéer. Nyfascistiska rörelser marscherar följaktligen fram på många håll i Europa och ökar splittringen efter etniska och religiösa gränser. På lite sikt är det fullt möjligt att inflytelserika nationalistiska och fascistiska partier kan blåsa liv i gamla olösta etniska konflikter mitt i Europa – som på Balkan – och skapa nya krig. EU är alltså ett mycket bräckligt fredsprojekt.
Med försvagade arbetarrörelser och oorganiserade invandrare, som inget annat önskar än ett arbete, blir motståndet mot lönenedpressning mycket svagt. Om å andra sidan den gamla europeiska arbetarklassen förmådde enas med det nya invandrade underproletarialet så skulle istället ”mångkulturalismen” kunna förvandlas till en helt oemotståndlig politisk kraft. Det här är förstås en mardröm för EU-eliten, men ändå en möjlighet i det som under överskådlig tid är en mycket hotfull utveckling.
I brist på en klarsynt och slagkraftig vänster har vi i Sverige fått Sverigedemokraterna som understödjer kultursplittringen, ger sig på själva invandringen, framhåller kristendomen som svensk och islam som främmande och etablissemangets ”mångkulturalism” som orsak till allt ont. De gör det hela till en ren kulturfråga, vilket alltså är fullkomligt fel. Mångkulturalismen måste ses och hanteras ur ett ekonomiskt perspektiv och ur ett klassperspektiv.
……
Ovanstående är mina funderingar efter läsning av bland annat några artiklar på Pål Steigans blogg Sammenbrudd eller Kommunisme 5.0. Kanske kan dessa artiklar och den debatt de fört med sig i Norge även ge svensk vänster lite friskt mod i de närmast tabubelagda frågorna omkring Invandring, kultur (mångkultur) och klass.
Läs alltså: Kultur invandring och klass, Brønnpissing, De virkelig extreme
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Pål Steigan, mångkulturalism, klass, etnicitet, invandring, arbetarrörelsen, EU, fri rörlighet, kapital, Sverigedemokraterna
Har inte läst Steigan men har förstått utifrån samtal på denna och andra sidor att han tror på kapitalismens sammanbrott. Märkligt när man ser hur världen ser ut. Vilka fler länder än Nord-Korea, Kuba och Venezuela? har en socialistisk ekonomi? Kapitalistiskt (marknadsekonomiskt) virus grasserar ju runt hela klotet. Det är fungerande alternativ som saknas.
Evert! Jag tycker att en här penningekonomiska diskussionen har varit väldigt intressant och det får vi väl i första hand tacka dig för, som dragit igång den.
Men den här nya som du nu vill sätta igång tror jag kan bli mycket spekulativ. Är det inte bara att konstatera att precis som vi ekonomiskt idag lever i kapitalismens tid så lever vi politiskt i territorialstatens (”den suveräna staten”). Vissa av dessa stater är kulturellt mer homogena, andra kulturellt mer heterogena. Och i vår tid är det tydligen också så att det finns gränser för hur mycket man kan experimentera såväl med kapitalismen (Sovjet!) som med territorialstaten (EU!).
Och om jag sedan här ändå har en fråga så skulle det vara hur de här två systemen, kapitalismen och territorialstaten, hänger ihop. Skulle man våga sig på att säga att de är varandras form: Kapitalismen är territorialstatens ekonomiska form och territorialstaten är kapitalismens politiska form.
Befrielse
Knuts beskrivning ovan är autentisk, vi känner igen mycket, men jag upplever att den också är problematisk, motsägelsefull. Det är som om meningarna brottas med varandra.
Bo!
Är det, vad du försöker göra, en begreppsmässig frysning, en slags stillbild i begrepp/kategorier för att förstå vad som håller på att hända? Ett förtydligande kanske ger svar. Vad menar du med kapitalism? Först läste jag terrorstat, tyckte jag att det passade bättre?
Vilka idéer, vilken världsbild är det som idag binder oss till att bli åskådare, passiva, till vad Knut beskrivit. Ibland kallar man det som pågår postkoloniala krig. Hur såg då de koloniala krigen ut?
I Afrika finns bara ett land som inte blev kolonialiserat i egentlig bemärkelse? Det var det enda landet som var kristet,
Etiopien.
Utan en fungerande ideologi hade inte de vita kunnat hålla samman, och de svartas samhällen, inte brytas ner. Om det kapitalistiska vinstintresset varit den allt överskuggande drivkraften bakom kolonialismen hade inte också då Etiopien blivit styckat.
Det är väl ingen idag som tror att kristendomen kan spela en 1800-talsroll, Men vilka är den ideologi som idag levererar det kristendomen gjorde då. Idag duger inte att, ”ha gud på sin sida” det ger inte tillräckligt med uppblåst självkänsla, eller broderlig innerlighet, eller humanism eller …?
Eller är vår kultur så rå och ytlig att det räcker med att måla fienden i tillräckligt starka färger.
Vår framtid är en fråga om idéernas kamp.
Men hej Bo P!
Det [att kapitalismen och territorialstaten är varandras form] ska du inte våga dig på att säga. Kapitalismen har egentligen ingenting med ”territorialstaten” att göra. I sin början (dvs innan vi nått dess ”högsta stadium”, dvs imperialismen) hade den en ”nationell” bas, men denna är ju något annat än ”territorialstaten”. Nationalstaten är kanske mer adekvat, men i och med imperialismen bryter kapitalismen de nationella bojorna och ”vidgar ramarna” skulle man kunna våga sig på att säga.
Territoriet är ju alltid förhandlingsbart (jmf Sharons utrymning av Gaza och dess sionistiska bosättningar), vilket knappast ”nationen” kan sägas vara. Den är inte tillräckligt konkret utan upplöser sig i ideologiska och känslomässiga dimmor – ”Blut und Boden”. Samtidigt kan den ju alltid göras värd att kämpa för.
Det är här kulturen kommer in och gör det så svårt för alla äppelkindade att predika ”mångkultarismens” lov. Vi har egentligen samma problem med yttrandefriheten. Den som för ett ögonblick glömmer att det alltid och i alla lägen är MOTSTÅNDARENS yttrandefrihet vi måste försvara riskerar att bli ett hot mot yttrandefriheten. Vi måste se frågan om olika kulturer på samma sätt.
Ett stort tack till Bo P, som alltså lyckades återföra frågan till de ursprungliga spåren!
Att vårda våra diskussioner
Jag förstår om en del tycker att jag kidnappat Knuts artikel för egna syften, även om jag inte delar uppfattningen.
När så ett genombrott för diskussionen om penningreformen, guldbyxorna, fick struktur gjorde jag ett inlägg i akt och mening att återföra diskussionen på avsedd fåra.
Jag hoppades då att jag sonat mitt brott, men tydligen inte så i DZ:s ögon.
Tack för den hyllningen DZ. Men uppriktigt sagt så vet jag inte riktigt vad som här är ”de ursprungliga spåren”. Knut kan kanske svara på det? Men i väntan på det, här bara några rader kring orden ”nationalstat” och ”territorialstat”.
Historiskt har du förstås rätt. Men idag har vi territorialstater/nationalstater som är väldigt mångkulturella, mångnationella. Indien t.ex.
Dessutom är det den rättsliga sidan av saken jag här är intresserad av och den är densamma idag som på 1600-talet. Från Westfaliska freden till FN-stadgan. Alltså förbudet för en traktatstat/medlemsstat att intervenera i en annan traktatstats/medlemsstats inre angelägenheter. Och det helt oavsett bevekelsegrunderna. Och fortfarande idag kan den som vill byta ut uttrycket ”territorialstatens tid” mot ”den westfaliska tiden”. Innebörden är densamma.
Två argument alltså för att beteckningen ”territorialstat” är att föredra framför beteckningen ”nationalstat”.
Bo!
Det ursprungliga spåret kan man informera sig om genom att läsa inlägget som givit denna långa och intressanta diskussion. Jag läste Pål Steigans artiklar om mångkulturalism och om den debatt som följde i Norge och sammanfattade mina funderingar därefter. Diskussionen gav dessutom upphov till ännu ett blogginlägg – Männen med guldbyxor. Jag har lärt mig mycket, men känner mig, som säkert de allra flesta, inte insatt varken i nationalekonomiska grundfrågor eller i marxismens klassiker. Därmed envisas jag med att hävda min rätt att både tänka och skriva ändå.
Jo men visst, Evert, allt är dig förlåtet. Jag gillade alldeles särskilt hänvisningen till ”Kalahari”. En bok som framkallar mycket tankar och insikter.
Själv inser jag behovet av mer läsning för bildning och ska studera källtexterna du hänvisar till, så möts vi i debatterna framöver.
Ja, kanske det, Evert: Begreppsmässig frysning. Med det tillägget då att i detta nedfrysta finns en väldig massa politisk dynamik. Givet att vi är överens om att det finns många kulturer men att detta inte är något att göra politik av. Men som det i Sverige idag görs mycket politik av.
I riksdagen sitter (SD) med sin rasism i sitt lilla hörn medan alla de andra fyller lokalen med sin mångkulturalism. Och vi som inte vill att Sverige skall kriga i Afghanistan får sedan från alla dessa mångkulturella unisont höra att vi tydligen inte känner till vad de har för kvinnosyn i Afghanistan och att man i det landet till och med tror på Gud.
Det är alltså Sverige idag. Mångkulturalism, rasism och kulturell chauvinism. Och vad har vi då att sätta mot detta? Ja, mot mångkulturalismen och rasismen vad annat än just kapitalismens huvudmotsättning. Den mellan arbete och kapital. Alltså klasskamp. Och mot kulturchauvinismen? Vad annat än just det territorialstatliga interventionsförbudet.
DZ!
Kommenterandets snabba flöde uppmuntrar till, att hålla sig kort. Ibland leder det till missförstånd och gnissel i diskussionsmaskineriet, men nu har du skickat in en rejäl skvätt olja.
KALAHARI skulle behöva en egen sida, minst, det är ett nytt evangelium. Jag åkte ända till Hjorthagen i Stockholm för att få tala om just detta på ett möte med Lasse Berg i slutet av 10-talet.
Hur evangelium? I det kristna kärleksbudskapet har denna egenskap kidnappats av en religiös/politisk elit och vänts mot oss. Vi har hamnat i händerna på en lära som gjort oss beroende av en gud och erkännandet av denne gud som allsmäktig för att vara älskande och belönas med evigt liv.
Lasse Berg har återerövrat denna vår arts viktigaste egenskap och placerat där det alltid har funnits, inom oss. Det verkar som ingen riktigt förstått vilken betydelse detta borde kunna få för hela vår civilisation.
En kultur av en varelse med ett stort rymligt JAG, ”Vi är den älskande apan”.
Evert!
Som du redan, med hjälp av Stefan Lindgren (se vår andra maratondebatt om ”Männen med guldbyxor”), insett behöver vi se både bonobon och chimpansen inom oss! Och lära oss att balansera dessa krafter rätt!
Bo!
”Detta är inget att göra politik av”, men även i frysta frågor bör man bita sig fast, vi måste göra politik av det, allt annat är att ge upp. Deras tolkning av mångkulturalism, rasism och kulturell chauvinism måste brytas ner, omtolkas och anges en ny riktning, endast då kommer vi att få ordning på ”klasskampen”.
Vad är det som gör att det stora politiska patrasket i riksdagen, med sina bröst svällande av välmenande självgodhet, kan föra krig i Afghanistan? Vari består de ”överideologier” som gör att de under mångkulturens fana kan före en politik i Sverige och med samma mångkulturens fana föra utrotningskrig mot en annan kultur i Afghanistan.
Vi måste hitta dessa ”överideologier”. Vilket de är just genom att de i vårt nuvarande skede legitimerar den globala elitens krigiska politik. Vi måste hitta dessa ideologiska mekanismer oavsett om de är långcykliska och knutna till vår civilisation eller som med racismen, en del av modernitetens politiska bråte, eller om de är politiska nymodigheter från vår generation.
1800-talets förändringsagenter var missionärerna ute i de mest finförgrenade delarna av det afrikanska samhällena. Där gjorde de sitt jobb. Vilka är dagens dito, och under vilka fanor går dom? Och vad får vi höra om deras demokratiska, humanistiska, välfärdsmission här hemma?
Och de ger sig tillkänna nu, här på den politiska scenen. I vilka frågor definierar ”vi” oss mot våra ”fiender”? Vad är mest PK? Vad är mest tabu att kritisera? Vad har mest betydelse för ekonomin? Vad definierar dig som västerlänning? Bland svaren på dessa och liknande frågor kan vår ”överideologi” vaskas fram. Själv anser jag att feminismen är en sådan ”överideologi”.
Är frågorna rätt ställda? Framkallar de mer än en gäspning?
DZ!
Exakt, både schimpans och bonobon. Analogi med bonobon, som Lasse Berg definierade som den knullande apan, besatt av sex, stämmer kanske sämre. Människan har rest sig över, genom sina frontallobernas vindlingar, till den just älskande apan.
Genom hjärnan har vi blivit programmerbara, vi bestäms över generationerna av kulturella lagringar, vi skapar oss själva genom vår kultur. Vi skapar oss idag genom det vi kämpar för och de förväntningar det skapar.
Schimpansen piskas framför allt fram genom självbevarelsedriften. Nyckelordet heter rädsla. Men visst finns det kulturellt schimpanseri, A. Smith bar på rejäla doser.
Evert!
Javisst är det en paradox, Mångkulturalisterna vill inte jaga muslimer i Sverige men det går bra att jaga dem i Afghanistan. Medan det för (SD) är tvärtom: De vill inte jaga muslimer i Afghanistan, men gör det gärna här hemma.
Men annars håller jag mig nog kvar i vad man väl skulle kunna kalla vår tids två stora konstanter och de motsättningar som enligt mitt förra inlägg finns inbyggda i dessa.
Bo Persson! Jag undrar vad du menar med kultur? Svensk kultur är den kultur som utövas i Sverige idag. Det betyder att allt ifrån pizza, dans kring granen, tango, judo och hedersvåld är svensk kultur. Mångkultur är inget man kan välja eller välja bort. Kulturer har mötts, stötts, utvecklats och enats genom årtusendena och så kommer det alltid vara.
”Mångkulturalisterna” vilka är det? På Lincolns tid var rasbegreppet relevant. Så är det inte idag, då vetenskapen inte identifierar några raser inom arten människa. Men Bo P kanske har en annan uppfattning? Det har de högerextrema …
Har inte kommentarerna hamnat ”på en hög och fin abstraktionsnivå” (citat: Jan Myrdal). Hur skall jag få med dom jag äter lördagsmiddag tillsammans med, vi var inne på Plutokrati sist
men klarar jag denna nivå, lite nervös blir jag. Skall förbereda mig med Wittgensteins ”språkspel”.
Evert!
Jag tycker alltså att du gör det svårare för dig än det behövs. Mångkulturalismen och rasismen är bara två sidorna av samma mynt. Samtidigt som de båda sedan har varsin framsida och varsin baksida. Och den enda skillnaden mellan dem är att medan multikulturalisterna visar upp sin baksida på bortaplan, så visar rasisterna upp sin på hemmaplan.
Lite intressant artikel och debatt som dock möjligen tar lite för lätt på den rådande politiska medvetenheten om strategisk polarisering som metod för att undandra de egentliga problem som människor och samhällen står inför, dess rättmätiga belysning.
Dysfunktionen i betalningssystemet är av rent aritmetisk karaktär och gör systemet ovillkorligt självdestruerande.
Med nominella kreditpengar som betalningsmedel så blir den ackumulerade räntekostnaden givetvis evigt växande och nu är systemets metacykel nådd eftersom skuldmättnaden är passerad, detta är alltså ingen internsystemisk bubbla eller konjunkturell variation.
Christer!
Om du slår på ordet ”mångkulturalism” i ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien” (2009) så kan du av vad som står där läsa ut hur jag i sammanhanget använder såväl ordet ”mångkulturalism” som ordet ”kultur”.
Det senare ordet är där beskrivande, det förra uttrycker en ideologi. Och mot den ideologin har jag som väl framgått ställt en annan ideologi, nämligen en klasskampsideologi. Och i valet mellan dessa två ideologier föredrar jag den senare.
Däremot finns inte i denna alldeles nya ordbok omfattande 3736 sidor inte ordet ”mångkultur”. Det tycks du ha hittat på alldeles själv.
Bo!
Den marxistiska definitionen av kultur är: ”Resultatet av det som uppstår i människans kamp emot naturen.” Och det som kallas svensk kultur är just det som uppstår i Sverige idag i denna kamp. ”Mångkultur” ja, vad menar jag med det? Helt enkelt att alla samhällen på jorden hittills har utvecklats genom influenser från olika folkgruppers kulturer. I min skola med 44 språk representerade pratar vi sällan om mångkultur eller mångkulturell, utan vi betraktar oss som en internationell skola, där många kulturer smälts samman till det som vi kallar svensk kultur. Att mångkulturalism är en ideologi var nytt för mig. För mig är det ett positivt självklart begrepp som borde omfattas av alla utom de främlingfientliga. Tyvärr har jag genom åren stött på en hel del främlingsfientlighet från de som säger sig stå för en klasskampsideologi, och att de då hamnar i samma båt som de främlingsfientliga.
Christer!
Ja, tacka för att du tycker det låter bra, Mångkulturalism. Ingen motsättning mellan kapital och arbete längre. Och inga krig heller. Nej, inga elefanter alls i rummet. Kan en god människa få det bättre?
Bo, jag fattar inte vad du menar … Hur kan mångkulturalismen upphäva motsättningen mellan arbete och kapital? Den motsättningen är inbyggd i kapitalismen och kan bara upphävas genom ett krossande av det ekonomiska systemet. Vad har människor från många kulturer och länder med det att göra? De lyder förstås under samma ekonomiska lagar och regler, men hindrar det att vi kan fungera tillsammans så länge kapitalismen består?
Det Christer S har skrivit på den här tråden är nog det intressantaste som skrivits på den.
Han säger rent ut att det enda alternativet till den mångkulturalistiska ideologin är rasismen. Så om man börjar tala om arbete och kapital så är man definitionsmässigt rasist.
Visst kan man kritisera kapitalismen. Men om man tar upp den grundläggande motsättningen i den, den som politiken skall struktureras kring, då är man dömd, då är man rasist.
Kan kapitalet få en bättre ideologi? Ja, man behöver inte ens uppfatta den som en ideologi. Det gör ju inte Christer. Tala om Bingo.
Christer, jag har inte påstått att du fattar någonting. Det är du själv som sagt att du inte förstått att mångkulturalismen är en ideologi. Och det är möjligt att det är så. Att du bara är en kapitalets nyttiga idiot.
Å andra sidan talar ditt ständiga insinuerande för att du kan vara nog så slipad. Men det spelar ingen roll. En kapitalets ideolog är du hur som haver.
Det här tycker jag var en riktigt bra artikel, med många klarsynta iaktagelser och synnerligen viktiga frågor som tål att tänkas på. Modigt att våga ställa känsliga frågor i sin egen tid.
Christer!
Jag trodde att kulturen uttrycker kampen om tänkandet. Nu påstås helt frankt att det är något som ”uppstår i människans kamp emot naturen”. Det moderna synsättet är väl annars att människan inte ska kämpa ”emot” naturen utan i stället MED denna!
På tal om språk kan det ju vara nyttigt att erinra sig att på många språk är ”fiende” och ”främling” samma ord! Vilket kulturellt uttryck blir det av det?
Bo!
Ja, logiskt kanske din myntanalogi hänger samman, men det känns lite trixigt. Ja tror inte att människan kan sy ihop det med sin heder i behåll. Själva begreppet mångkulturalism är ju lite skruvat, och jag tror inte det kan fungera för att legitimera krig, dvs skapa den samling värderingar som gör kriget i Afghanistan motiverat. Därför är det knappast vad jag vill kalla ”överideologi”.
Men feminismen tror jag är det. När Löfven valdes till S-ordförende för ett år sedan, tvingades han omedelbart att bekänna färg i denna fråga. Varför? Jo, genom feminismen definieras vår fiende, de muslimska, patriarkala osv.
Feminismen har under årtionden av propaganda blivit en så stark ideologisk faktor att den kan spela den enande rollen mot USAs/västeuropas fiender till stöd för det krig de driver. Feminismen har blivit en krigsideologi.
Det är inte svårt för kvinnor att bryta krigskopplingen. Det är bara att envist hävda att våra politiska mål aldrig bärs fram på bajonetter. Men det gör dom inte, och det kan jag inte förstå.
Det bäst vore nog om vi snabbt kunde komma överens om att inte använda begreppet som en politisk markör. Kanske vi kan göra det här på bloggen med vår rika kvinnliga representation, ja har inte F blivit obrukbart?
Christer!
Det handlar alltid om hur man kategoriserar. Några exempel:
1. I kristendomen är det så här: Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna, alla ären i ett i Kristus Jesus (Galaterbrevet 3:28, 1917 års översättning).
2. I Förenta Nationerna (FN) handlar det om stater: Sverige, Kamerun, Chile, Libyen, Kanada, Kazakstan, Japan, Indonesien osv, osv.
3. Marx säger: Proletärer i alla länder förenen eder.
4. Du säger: Kulturer i alla länder förenen eder (Du betraktar din skola som ett slags världens mikrokosmos).
5. Marx skulle kunna säga: I politiken är det inte svensktalande och arabisktalande och engelsktalande och hinditalande och så vidare. Utan arbete och kapital (lönarbetare och kapitalägare).
6. Du säger tvärtom. I politiken är det just svensktalande och arabisktalande och engelsktalande och hinditalande och så vidare. Inte arbete och kapital. (Din skola är också ditt politiska mikrokosmos).
Demagogiska och lögnaktiga angrepp som Bo P:s på mig gör mig bara sorgsen. När inte argumenten räcker till kommer osanna påhopp. Bo P:s åsikter känner jag igen från Kent Ekeroths och Erik Almqvists bloggar (senast i Newsmill). Där och på bloggar som Avpixlat passar hans åsikter bättre in än här på Knut L:s blogg.
Slå ihop punkterna 3 och 4 så har du min ståndpunkt.
Ja, men då hade jag i alla fall rätt till hälften, Christer. Sedan tror jag nog att Marx skulle tyckt att du var en lite märklig en. Alltså, att det skulle vara möjligt att förena (3) och (4) i min typologi. För om det är något man tryggt kan säga om honom så är det att han inte ville göra politik av kulturella olikheter. Se (5) i min typologi. Ja, han kunde ju till och med säga att arbetarna inte har något fosterland.
Sedan måste (SD)-folket tycka att det är lite kul (”Vilken ära!”) att du och jag tävlar om vem av oss som är den bäste SD-aren. (Om det nu är någon i det lägret som läser detta.) Du tycker att det är jag. Och jag tycker att det är du.
Du har kanske inte läst min kommentar där jag ser (SD) och mångkulturalismen som de två sidorna på samma kulturfixerade mynt. SD jagar gärna muslimer i Sverige men vill inte jaga muslimer i Afghanistan. Medan mångkulturalisterna inte vill jaga muslimer i Sverige men inte har något mot att göra det i Afghanistan. Kulturfixeringen alltså, det är den som förenar (SD) och mångkulturalisterna.