Européerna vaknar upp i ett nytt Europa där euroskeptiska högerradikala partier har gått framåt. I Frankrike har Marine Le Pens Nationell Samling blivit större än regeringskoalitionen och Emanuel Macron har upplöst franska parlamentet för ett nationellt val redan i juli. AfD blev näst största parti i hela Tyskland och flåsar kristdemokratiska CDU och CSU i nacken.
Även om mittenkoalitionen i Europaparlamentet behåller makten är utvecklingen i Kontinentaleuropa avgörande. De två drivande krafterna bakom EU-samarbetet, Frankrike och Tyskland, befinner sig i ett formativt (kris)läge. Det är inte längre självklart att Macron sitter kvar, inte heller att Scholz stödjer ”krigsivriga” Ursula von der Leyen som ordförande (president) för europeiska kommissionen. Dessutom förväntas Giorgia Melonis högerkonservativa Italiens bröder bidra med grus i mittenkoalitionens maskineri.
Europaparlamentsvalet har präglats av européernas kamp under en tuff lågkonjunktur med skenande energipriser, hög inflation och arbetslöshet. Det har resulterat i missnöje bland arbetar- och medelklassväljare. Kanske är det inte så märkligt att den europeiska vänstern upplevs som svikare när väldigt kostsamma vapenleveranser till Ukraina har prioriterats framför fredslösningar. Folkets verklighet trumfar alltid politikernas långsiktiga visioner. Många har upplevt Europaparlamentsvalet som en motsättning mellan européernas inhemska överlevnadsbehov och amerikanska imperialistiska intressen i Ukraina. Europa står inför ett existentiellt vägskäl; låta ”det oändliga” Ukrainakriget bli ett skäl för överstatlig europeisk militär, vasallisering av Bryssel och ”United States of Europe” enligt amerikansk modell – vilket står mot en fredsunion av suveräna stater där de europeiska folken har makten. Därför borde den progressiva vänstern återta makten över fredsarbetet i Europa.
I kontrast till övriga Europa gick vänstern fram i Sverige. En orsak som lyfts fram är solidariteten med det palestinska folket under pågående folkmord och Sveriges erkännande av staten Palestina som fredslösning. I FN:s generalförsamling röstade Sverige för en resolution som understryker vikten av fredliga lösningar på Ukrainakriget. För att uppnå fred krävs allt från politisk dialog, till förhandlingar och även medling.
Under G20-mötet 2023 var första gången den amerikanske utrikesministern Antony Blinken formulerade något som ändå kan uppfattas som ett försök att återuppta fredssamtal: ”Everyone wants this war to end, but it has to end on just terms and on durable terms that reflect Ukraine’s sovereignty and territorial integrity” (Alla vill ha slut på detta krig på ett rättfärdigt och hållbart sätt som säkrar Ukrainas suveränitet och territoriella integritet).
Under Ukrainas vår- och höstoffensiv (2023) var tongångarna annorlunda. Då sades att Ukraina måste vinna kriget med hjälp av europeiska och amerikanska vapen. Trots allt talar nu mycket för att kriget kan vara på väg in i en slutfas. Givetvis finns nyckelfaktorer som kan vara av särskilt intresse att beakta.
Först och främst, det amerikanska presidentvalet 2024 ser ut att bli en nagelbitare. Opinionssiffror visar att fortsatta vapenleveranser till Ukraina har lägre stöd bland amerikanska folket och ett förlängt krig verkar inte vara en valvinnare. Tvärtom, republikanerna rör sig mot enighet om att avsluta kriget. Den demokratiske presidentkandidaten Robert F Kennedy Jr, brorson till före detta presidenten John F Kennedy (som bidrog till en fredlig lösning av Kubakrisen 1962), har också uttryckt kritik mot att förlänga kriget.
Ännu en nyckelfaktor är att europeiska vapenleveranser börjar nå en smärtgräns, kombinerat med Ukrainas motgångar under vår- och höstoffensiven. Dessutom är många städer i Ukraina längs frontlinjen sönderbombade och Ryssland har tagit över en stor del av alla annekterade områden i östra Ukraina. Uppemot en halv miljon soldater har dött, flera miljoner ukrainare har flytt landet, förödelsen är stor och ukrainska motgångar blir allt fler. Samtidigt börjar insikten om att varken Ukraina eller Ryssland kan vinna kriget sjunka in. För att få slut på det mänskliga lidandet, reducera militariseringen och hitta en fredlig lösning är det hög tid för ett europeiskt fredsinitiativ.
Ett ”fredsmöte” om Ukrainas framtid kommer att äga rum 15–16 juni i Schweiz, där USA:s vicepresident Kamala Harris kommer delta. Joe Biden deltar inte vilket kan tolkas som en nedprioritering av denna sammankomst. Kina kommer inte och Ryssland är inte ens inbjudet.
Sverige borde driva på i EU för tillsättandet av en Europeisk fredskommissionär (inte en ”försvarskommissionär”) och för ett nytt stort Fredsfördrag för ett nytt Europa motsvarande det som skrevs under av många europeiska länder – även Sovjetunionen och USA – under fredsforumet i Paris år 1990 för att förhindra ett långvarigt nytt kallt krig.
En möjlig väg mot fred i Ukraina skulle kunna likna fredsprocessen som för 70 år sedan mynnade ut i Österrikes statsfördrag. 1955 undertecknade Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike fördraget som innebar att Österrike skulle bli neutralt och alliansfritt. Därmed utgjorde Österrike en buffertzon mellan öst och väst.
Bakgrunderna skiljer sig mellan Österrike och Ukraina, men det finns också likheter. I båda fallen har kalla krig påverkat maktrelationerna mellan öst och väst. Österrike borde kunna stå som modell för Ukraina och även för bildandet av en ny stat i östra Ukraina (eventuellt delar av Donbassregionen). En ny federal stat i östra Ukraina kan bli neutral och alliansfri där ukrainare och ryssar lever fredligt tillsammans. Federationsmodellen med delstater och/eller kantoner stärker det demokratiska inflytandet genom ökat självbestämmande för lokalbefolkningen. Östra Ukraina skulle även bli en buffertzon mellan öst och väst. Nedanstående fempunktsprogram kan ligga till grund för ett nytt Europeiskt fredsinitiativ i Ukraina:
- Frys konflikten omedelbart, båda parter slutar kriga och fredsförhandlingar inleds.
- Ersätt Nato-trupper med permanenta fredsbevarande trupper från EU, UK och FN.
- Istället för Nato-inträde, förhandla om Ukrainas EU-medlemskap med tydligare krav på demokratiska reformer och korruptionsbekämpning.
- Ukraina blir neutralt och alliansfritt likt Österrike.
- Östra Ukraina blir en ny suverän, demokratisk, neutral, alliansfri federation och en buffertzon mellan öst och väst.
Hur många förslag, liknande det som Mario Bergbäck presenterar, har det egentligen framförts under de senaste två åren? Främst pensionerade militärer från USA, Daniel Davies, Scott Ritter, Douglas McGregor, Tony Shaffer och Lawrence Wilkerson, men även pensionerade CIA-analytiker som Ray McGovern och Larry Johnson, har alla påpekat att punkter liknande de som icke-militären och icke-analytikern Mario Bergbäck lägger fram inte utgår från den aktuella krigssituationen. De utgår inte heller från krigets dynamik och antagliga utveckling. De utgår ifrån ett önsketänkande. Sådana hyser vi nog alla; men är de värda öda tid på?
Mario!
Ditt argument för att inte ta in Krim i federationsförslaget?
Bertil Carlman!
Först och främst är din icke-konstruktiva kommentar symptomatisk för bristen på fredsdiskussion. Bristen på vitalitet, kampvilja och likgiltigheten inför den ukrainska arbetarklassens destruktiva öde, d v s att offras som kanonmat, är minst sagt dystopisk. Kanske är du trött på krig och misär, tur då att den här plattformen finns och att den nya generationen inklusive mig vill kämpa för en bättre framtid.
Trots min master i statsvetenskap och erfarenhet som analytiker under många år är jag varken militär eller militäranalytiker. Jämfört med exempelvis överstelöjtnant Paasikivi har jag faktiskt haft mest rätt i mina analyser och han mest fel. Bl a har jag sedan krigets början hävdat att Ukraina inte kan vinna utan kommer lida stora förluster och att fred är vägen framåt, medan herr överstelöjtnant argumenterat för motsatsen.
Som tur är lever vi fortfarande i en demokrati och borde kämpa för att behålla problemformuleringsprivilegiet hos ”vanligt folk” som faktiskt har förmåga att förstå, analysera och dra slutsatser även i komplexa frågor som krig. Alternativet är teknokrati där så kallade experter ska ha företräde inom sitt expertområde och vara någon sorts ombud för alla andra. Teknokrati ska vi inte ha utan bygga upp en kollektiv intelligens där folket bidrar med sina perspektiv vilket i slutändan resulterar i kollektivt agerande. Titta bara på USA och Israel där massiva protester bidragit till att politiker och teknokrater fått backa från en fortsättning på kriget. Samma sak kan ske gällande Ukraina.
Angående min analys och vad alla människor kan göra för att skapa sig en uppfattning om kriget i Ukraina är att läsa vad andra analytiker tycker. Jag länkar till en väldigt bra rapport skriven av en annan Mario (Damen) som skrivit en framåtblickande rapport inom ramen för Europaparlamentets forskningstjänst. I den rapporten finns olika framtidsscenarion för Ukrainakriget. Jag tycker framtidsscenario ”Frusen konflikt” är mest relevant att analysera vidare eftersom flera aspekter av vad som redan utvecklats i verkligheten finns med. Där står b la:
(Översatt från engelska till svenska)
”I detta scenario skulle EU och USA bli allt mer tveksamma till sitt stöd till Ukraina. Efter 2024 skulle en republikansk president i USA kunna prioritera inhemsk tillväxt och den geoekonomiska konfrontationen med Kina framför finansiellt och militärt bistånd till Ukraina, medan EU:s medlemsstater i allt högre grad skulle skilja sig åt i nivån på stöd de ger.
Både Ryssland och Ukraina skulle dra slutsatsen att de inte kunde vinna kriget och skulle leta efter ett sätt att avsluta konflikten och prioritera ekonomisk och social återhämtning.
Förhandlingar, möjligen underlättade av Türkiye och/eller FN, skulle leda till ett avtal om vapenvila och skapandet av en provisorisk oberoende Donbas-republik.
Ukraina skulle ta bort målet om Nato-medlemskap från sin konstitution och utlova neutralitet.”
Mats Linderberg!
Redan under Obamaadministrationen medgavs att ”många människor hade sympati för Ryssland under annekteringen av Krim 2014”. Han sa att ett stort antal rysktalande invånare på Krim stödde idén om att ansluta sig till Ryssland. Sedan dess har frågan varit i princip död även om Zelensky m fl givetvis kämpar för Krim. Faktum är att Obama har rätt då uppemot 90% är ryssar och ser sig som en del av Ryssland. Men självklart skulle jag inte vara emot om parterna anser Krim vara relevant för fredslösningen, även om det inte är så realistiskt i dagsläget. Mer realistiskt är att främst fokusera på östra Ukraina där befolkningen är heterogen både ryssar och ukrainare utan en överväldigande stor etnisk majoritet.
Ett bra exempel på vad som kan menas med ”att utgå från krigets dynamik och antagliga utveckling”, som jag skrev i min förra kommentar gör översten i den schweiziska armén, Jacques Baud, i detta samtal från igår. Jacques Baud är en före detta medlem av schweizisk strategisk underrättelsetjänst, specialist i frågor rörande östeuropeiska länder. Han var engagerad i förhandlingar med högsta ryska militär- och underrättelsetjänstemän direkt efter Sovjetunionens fall. Inom Nato deltog han i program i Ukraina och i synnerhet under Maidan-kuppen 2014.
Bertil C!
Har inte följt Jacques Baud, men tittade under lunchen och han lyfter två saker som är värt att analysera; 1) Ryssland slipper problem med att väst sannolikt bryter eventuellt fredsavtal eller liknande i Ukraina. Därför lyfter han att totalt övertagande av Ukraina kan vara ett scenario för att slippa västs svek. 2) Det andra är att USA ofta inte har någon exit-plan eller tydliga mål i sina krig.
Först och främst, Ryssland har aldrig haft ambitionen att ta över hela Ukraina, vilket också skulle vara ekonomiskt, politiskt och militärt omöjligt. Framförallt skulle det resultera i snabb eskalering med Nato-konfrontation där även Kina m fl skulle bli involverade, i princip ett tredje världskrig. Ingen vill ha ett sådant.
För det andra har USA haft tydliga mål exempelvis att eliminera ledare som Saddam Hussein, Gaddafi m fl även exploatera naturresurser och etablera militär närvaro genom Nato. Att de misslyckats i bl a Afghanistan är ju en annan sak att analysera men även där hade de mål.
Ofta har jänkarna målet att använda olika “spänningsstrategier” när länder velat frigöra sig från västerländsk inblandning. De här strategierna syftar till att utlösa etniska stridigheter inom nationer de vill destabilisera som sedan utvecklas till inbördeskrig.
Därefter går USA in som en ”god kraft” och lokalbefolkningen välkomnar sina amerikanska ”befriare” som stabiliserar landet, dämpar oron på världsmarknaden och visar att nationer inte kan styra sig själva och givetvis behöver amerikanskt stöd.
Jacques Baud lyfter egentligen inget substantiellt viktigt, pratar med breda penseldrag och analyserar inte i detalj viktiga framtidshändelser som amerikanska valet, EU:s krigströtthet, BRICS inflytande m m. Snarare fördummar han USA och dess interventioner. Så enkelt är det inte i verkligheten och herr Baud liknar mer en politiker som försöker förföra sin publik.
Istället finns mer att hämta från bl a i den EU-rapport jag hänvisar till som lyfter ”Frusen konflikt” scenariot, vilket även kände amerikanen John Mearsheimer lyfter:
(Översatt från engelska till svenska)
”Mearsheimer: Jag tror att de faktiska striderna inte kommer att pågå längre än 2025. Ryssarna kommer att erövra mer territorium än de nu kontrollerar, och det kommer att bli en vapenvila. Slutresultatet kommer att bli en frusen konflikt, men du kommer inte att ha ett genuint fredsavtal, och därför kommer det alltid att finnas risken att den frusna konflikten återigen kommer att bli en het konflikt.
Väst, främst USA, kommer inte att acceptera ett slutgiltigt fredsavtal där Ryssland erövrar en betydande del av ukrainskt territorium. Så även om ni har en frusen konflikt kommer västvärlden och ukrainarna att gå långt för att subtilt undergräva Rysslands position i de områden i Ukraina som landet erövrar.
Samtidigt kommer ryssarna att gå långt för att se till att den Restukraina är en svag och dysfunktionell politisk och ekonomisk enhet. Du kommer att ha denna konflikt som inte kommer att vara ett hett krig, utan kommer att vara en säkerhetstävling mellan Ryssland på ena sidan och Ukraina och Väst på den andra så långt ögat når.”
Oroväckande nog är EU:s roll i fredsprocessen undanskymd, nästintill obefintlig, då allt handlar om krig och vad USA vill. Trump drog tillbaka trupperna från Afghanistan och blir han president finns mycket som talar för att EU får ta över taktpinnen i Ukrainakriget. Oavsett vad som händer i USA borde EU ta kommandot och den enda vägen framåt är fred. Om européer och amerikaner demonstrerar och sätter press med samma intensitet som i Gazakriget för att få fred, ja då går det i Ukrainakriget också. Sverige har varit världsledande gällande fredskultur, diplomati och fredslösningar, dags för svenska vänstern att vara modiga igen.
En överväldigande majoritet av svenska folket, 84 procent, säger ”nej till att främmande makt ska få placera militär- och krigsmateriel på svenska militärbaser utan svensk insyn” – enligt opinionsundersökning som Novus gjort på uppdrag av Sveriges Fredsråd. Trots det vet nästan 80 procent av svenska folket inget om DCA-avtalet. Med andra ord behövs mer debatt och kollektivt medvetande kan leda till kollektivt agerande.