Marknadsekonomier klarar inte av att föra långa krig

USA:s president Dwight D. Eisenhower myntade begreppet ”det militärindustriella komplexet” i sitt avskedstal 1961 (Foto: Wikipedia)

Länder med marknadsekonomiska system verkar sakna förmå att föra långvariga krig. Västvärlden (USA med allierade) har nu skickat allt de kan undvara – och lite till – i stöd till Ukraina där allt malts ner i leran eller skjutits sönder av den ryska militären. Vi hör mycket om hur man överallt försöker stampa fram ammunition, men sanningen är att de kvantiteter som krävs inte existerar. Det här gör att priserna på det som ändå finns kvar i vapenlagren, eller på det som ändå produceras i blygsam skala, stiger till enorma höjder, vilket slukar ännu mer dollar, euros och svenska kronor. Väst har inte råd med detta. Endast vapenindustrin tjänar på det. Imperialismen är således en papperstiger, så länge de inte släpper loss sina kärnvapen.

Problemet med Västvärldens vapenindustri är att den – som alla andra kapitalistiska industriföretag – måste maximera sina vinster, annars tar någon annan över och slukar dem. Västvärlden kan endast få sina vapen från denna industri, inte någon annanstans ifrån. Och den industrin kan bara producera för Västs marknad – inte för dess ”behov”. Den har växt samman till ett oöverblickbart konglomerat, där alla äger varandra korsvis hit och dit och med rottrådar in i Wall Streets hjärta. Svenska Hägglunds i Ö-vik t ex köptes först av brittiska företaget Alvis, som i sin tur blev uppköpt av brittiska BAE Systems. Bofors ägs också av BAE Systems och Kockums ägs av tyska ThyssenKrupp. SAAB AB, Sveriges största vapenexportör, ägs till 40 procent av Wallenberg (Investor antar jag), men är i övrigt djupt insyltade i ägande och samarbeten med brittiska och US-amerikanska vapentillverkare (20,5 procent ägs av BAE Systems).

Svenska staten har ingen kontroll över denna svenskbaserade vapenindustri. De producerar för den fria västmarknaden och tjänar mycket pengar för närvarande och svenska staten får betala marknadspriser förstås.

Alltså, politiker kan inte bestämma över detta. Det är tvärtom så att detta militärindustriella komplex (MIK) bestämmer över politikerna.

Ryssarna däremot har en egen industriell kapacitet i statlig regi för vapentillverkning och för allt annat man behöver till sitt försvar. Den industrin jobbar nu på högvarv och producerar för fullt, samtidigt som de tillsammans med sina allierade (Kina och Iran t ex) förmår utveckla sin materiel, sin teknik och sina metoder.

I Väst inbillar man sig fortfarande att allt är en fråga om pengar. Om bara USA:s kongress beviljar 61 miljarder dollar till Ukraina så ska de klara av att vinna mot ryssarna. Men sanningen, som sakta men säkert kryper fram, är att de (vi) inte förmår stampa fram de nödvändiga militära resurserna som krävs för att föra detta långvariga Ukrainakrig. Produktionskapaciteten finns inte, den tar åratal att bygga upp, vilket är allt annat än lockande för vapenindustrin. För tänk om det blir fred! Det beror alltså inte på vem som har mest dollar, utan på hur man organiserar sin militära produktionsapparat (försvarsindustri).

USA och dess allierade (inklusive Sverige) står nu inför ett monumentalt nederlag i Ukraina. Om dessutom ett storkrig i Mellanöstern nu triggas igång av Israel ökar behoven av vapen och ammunition ännu mer. Dessa vapen finns inte idag. Alltså, problemet ingen vill erkänna är att ”behoven” för Israel och Ukraina med råge överstiger Västvärldens samlade vapenproduktionskapcitet. Ett andra problem för Väst är var man ska få tag på motiverade, välutbildade stridande soldater. Men det problemet lämnar jag till ett annat tillfälle.

På sätt och vis är det kanske en bra sak att det liberala marknadssystemet inte klarar av att föra långvariga krig. Men å andra sidan måste ett land kunna försvara sig, det kommer t ex Sverige inte ifrån. Därför vore det enda rimliga att Sverige tog kontroll över sin egen försvarsindustri. Att som nu dels vara beroende av Västvärldens MIK, och dessutom beroende av att kunna exportera så mycket vapen som möjligt för att överleva i den internationella konkurrensen, hotar faktiskt vår nationella säkerhet. Det var väl det här president Eisenhower menade med varningen för MIK i sitt avskedstal redan 1961.