Jag inleder med en hypotetisk tankelek:
I ganska många år var Zlatan Ibrahimovic Sveriges bäste fotbollsspelare och given i blågult. Under Erik Hamréns tid som landslagschef upphöjdes Zlatan rentav till kapten för det svenska manskapet, om än till mångas förvåning.
Låt oss anta att Ibrahimovic fungerat illa i kaptensrollen. Låt oss till exempel anta att han regelbundet trakasserat nykomlingarna i laget, gjort tillvaron dyster för en rad andra spelare och rent allmänt kört sitt eget race på tvärs mot reglementet. Låt oss slutligen anta att konflikterna accelererat över tid och att fler och fler börjat ifrågasätta Zlatans framfart – inte som spelare, men som lagkamrat och kapten.
I det läget skulle Erik Hamrén inte längre haft något egentligt val trots sina helhjärtade försök att röka fredspipa med alla berörda parter. Med tungt hjärta skulle han bli tvingad att plocka bort Ibrahimovic ur laget av det enkla skälet att denne gjort sig omöjlig. Inte ens stjärnor med obestridlig internationell lyskraft kan nämligen uppträda som ena dj-a typer, i varje fall inte i längden.
Inför precis samma dilemma som Hamrén ställdes TV4-ledningen helt nyligen i fallet Timell. Den enda skillnaden är att problemet för TV-mogulernas del var reellt och läget skarpt: länge och väl har Martin Timell spelat Allan, blivit alltmer självsvåldig och i skilda sammanhang uppträtt som en tupp överst på gödselhögen. Stärkta av den pågående Metoo-kampanjen tog en rad kvinnor med heminredaren Lulu Carter i spetsen bladet från munnen häromveckan och redovisade, inför offentligheten, vissa delar av Timells syndaregister. Det är möjligt – ja troligt – att alla detaljer inte stämde i vittnesutsagorna, men tillräckligt många gjorde det. TV4-ledningen blev ingalunda överraskad; det mesta som rapporterades var känt sedan länge.
Det blev den ”folkkäre” programledarens fall. Den berömda droppen fick slutligen Timell-bägaren att rinna över.
Med tunga hjärtgemak och åtskillig vånda tvingades de närmast ansvariga cheferna, som fattat posto under galgen, ge Martin Timell silkessnöret och avlägsna honom från televisionstablåerna. Det gjorde man inte under extatiska bifallsrop, eftersom Timell – precis som Ibrahimovic – hade stjärnstatus och var en av TV4:s mjölkkossor. Enbart hans mest omtyckta program – Inte alla hästar hemma – drog in 40 miljoner kronor i reklamintäkter 2016 plus ytterligare några miljoner i sponsorpengar.
Lördagen den 21 oktober skrev Stefan Lindgren en inlaga om affären Martin Timell på sin blogg under den bisarra rubriken ”Medial Ståndrätt”. Enligt Lindgren är Timell ett offer för mediernas härnadståg, de sociala såväl som de mera etablerade, vilket riskerar att underminera vår rättssäkerhet. I den mån som kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, sexuella ofredanden eller våldtäkter, så bör de med det snaraste polisanmäla övergreppen. Endast så kan rättvisa skipas.
För övrigt har ”gubbarna” på TV4, alltjämt enligt Lindgren, inte minsta aning om Timells bravader och eskapader på det sexual-akrobatiska planet.
Sitt blogginlägg avslutade Stefan L på detta för honom typiska sätt:
”Skenheliga mediehoror har villigt offrat sina kollegor till det knastrande häxbålet, och skvallerbyttor och bakdantare har haft en härlig vecka. Vi andra borde komma ihåg att det är så här de ser på rättssäkerhet och vakthållningen mot ’fake news’.”
Jag protesterade mot dessa utgjutelser i ett kommentarsfält och påpekade att Lindgrens ordflöde om ”skenheliga mediehoror” som villigt offrar kollegor (o s v) är omdömeslösa. Som tack fick jag inte helt oväntat en magistral åthutning av blogginnehavaren.
I det läget ilsknade jag till på allvar och gjorde ännu ett inpass. Jag konstaterade att Lindgrens jargong är gediget sverigedemokratisk – vilket han inte borde uppfatta som en komplimang… – och efterlyste klartext och konkretion. Vilka är dina mediehoror? Syftar du på Gunilla Axén, Carina Berg, Lulu Carter eller på andra kvinnor? I så fall vilka?
Att Stefan Lindgren undvek allt vidare meningsutbyte behöver väl inte sägas.
Själv tror jag att Metoo-kampanjen kommer att få och redan haft vidsträckt betydelse. Händelserna i oktober 2017 lär gå till historien som en av de få ljuspunkterna i det andliga och politiska mörker som vi i dag lever i. Det rör sig ytterst om en social revolution, visserligen en revolution i det något mindre formatet, men likafullt en genuin social omvälvning. Relationerna mellan offer och förövare håller nu på att justeras i så måtto att ofredade och trakasserade kvinnor inte längre behöver känna skuld eller skämmas för vad de utsatts för. I stället är det männen – åtskilliga män – som med rätta skuldbeläggs och har anledning att skämmas. En tystnadskultur är på väg att brytas upp. Den håller åtminstone på att rubbas i sina grundvalar.
Därmed blir det mycket lättare att polisanmäla övergrepp. Tidigare har unga projektanställda kvinnor inom medievärlden och på flera andra ställen ofta underlåtit att slå larm efter att ha chikanerats eller kränkts. Det har kostat för mycket. I sämsta fall har de frusits ut på sin arbetsplats efter att ha gått till polisen – och sedan av förövarna blivit tillrådda att återvända hem till Simrishamn eller Svinesund för att sitta i kassan på Domus eller jobba på lagret i tältvaruhuset.
Det är en sådan tingens ordning Lindgren försvarar med sitt svulstiga ordval och sin aningslöshet.
Dennis Z!
Om det på nätet i stort finns massor av kvinnor som alla tycker att #metoo är jättebra, så har ju jag fel. Nu kan nog ingen vara sämre än jag, när det gäller att hitta på nätet, så om du ville ta på dig jobbet att kolla hur det ligger till, så vore det bra.
Anders P!
Nej, det är inte häxjakt att söka bedriva kulturrevolution inom överbyggnaden för att genom allmän skambeläggning av sådana beteenden tvinga folk att sluta upp med dem, vare sig de är eller borde vara kriminella eller inte. En hel del beteenden som beskrivs av meetoo-kvinnor torde inte vara brottsliga – och en del av dessa kanske inte bör vara brottsliga heller – men acceptansen för dem skapar ett klimat där verkliga brott lättare passerar. Samma gäller skattemoral. Häxjakt är när lagar och regler böjs eller ignoreras, om så kommer att ske som en följd av meetoo-rörelsen eller skatteplaneringsavslöjandena återstår att se. Det största juridiska problemet torde i båda fallen vara att verkliga brott förblir odömda p g a att personer (i båda fallen mest män) med makt sprider ovilja att vittna emot dem omkring sig, samt kan köpa sig bättre juridisk hjälp.
Och så plussade 456 kvinnliga konstnärer och skådespelare på debatten om hur äckligt slemmiga vi grandiosa män är. Vi bör nog dra nåt gammalt över oss och inse att kvinnorna tar över på alla fronter.
Lyssnade idag på Studio Ett. Det handlade om en manlig universitetslektor som fått skarp kritik för att han tagit bort en kvinnlig genusteoretiker från kurslitteraturen. Det finns tydligen genus- och jämlikhetsregler numera som säger att minst 40 procent av kurslitteraturen på universiteten ska vara författade av kvinnliga forskare.
Ola I!
Nej, det är inget fel ”att söka bedriva kulturrevolution inom överbyggnaden … genom allmän skambeläggning av [vissa] beteenden”. Men det blir ”häxjakt” när enskilda människor ”döms” utan en saklig rättegång. ”Häxjakt” är, enligt mitt förmenande, inte ”när lagar och regler böjs eller ignoreras”, utan när en masshysteri skapar egna lagar och domstolar. I slutet på sin bok ”Häxornas försvarare” (2002) tar Jan Guillou upp hysterin kring pedofili och satansriter i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, som ett modernt exempel. En och annan flickpappa hamnade inför domstol på lösa indikationer, men mångfalt fler blev ”dömda” av sin omgivning. En god vän som hade tre döttrar kände sig ständigt utpekad och misstänkliggjord, har han senare berättat. Att skambelägga pedofili måste ske på annat sätt än genom masshysteri, detsamma gäller sexuellt övervåld eller trakasserier.
Bo Z!
Att ifrågasätta dagens könskrig är väl inte särskilt politiskt korrekt. Men här kan du läsa om några kvinnor som vågat sig på det.
Bo P!
Jag ifrågasätter inte könskriget. Konstaterar bara att vi gubbar bör inse att vår tid är förbi. Jag lyssnade på inslaget i Studio Ett om de kvinnor som är kritiska till #metoo-kampanjen. Gav inte mycket. Jag förvånas dock över alla de uppgifter från kvinnor som berättar att de har blivit utsatta för trakasserier och sexuella övergrepp överallt i samhället. Det är mångfalden jag blir förbluffad över. Könskriget kommer sannolikt att fortsätta ett bra tag till. Och vi gubbar bör vinnlägga oss om att inte bidra till nya trakasserier.
Bo Z
Ja, så kan det förstås vara. Å andra sidan har dagens feminism gott och väl fyllt femtio. Så man vet ju inte. Men visst är det en annan diskussion.
Anders P!
Du har kanske hunnit läsa SVD-uppropet av kvinnliga skådespelare, där många skildrar hur de, efter att han protesterat mot tafsande etc. blivit utfrysta, och sedan i många fall sagts upp från korttidsanställningar, haft svårt att få nya jobb etc. Allt enligt arbetsgivarens rätt i vårt samhälle. Nu ”döms” sådana som Martin Timell med flera (dvs. sådana som befinner sig i den programledande eller regisserande position där de ostraffat kunnat ta sig sexuella friheter) på samma vis, enligt samma arbetsgivarrätt. Om du vill att sådant ska ske enligt saklig rättegång, får du vänta på ett samhälle där flertalet kulturarbetare har tillsvidareanställningar, så att uppsägningar kan prövas i arbetsdomstolen. Intill dess bör socialister stå på ”the underdogs” sida, och inte gråta några krokodiltårar över sådana som Timell.
Jag noterar att den analogi du drar med orättfärdigt pedofilianklagade pappor saknar den maktasymmetri kopplat till arbetslivet som meetookampanjen fokuserar på, varför den är falsk.
Ola I!
Som historiker har jag blivit lite skeptisk till massrörelser och anklagelser ur dem. Dessa förhärligas ofta kritiklöst inom ”vänstern”. Men man glömmer att fråga om de utkastade anklagelserna är sanna, och varför kommer de ”just nu”?
Ta t ex massrörelsen vid ”februarirevolutionen” som uppstod som en protest emot klassmotsättningar och svält, men togs över av borgerlighet och utländska ambassader för att göra Ryssland mer effektivt i kriget mot Tyskland.
Att det fanns främmande agenter, sabotörer och spioner i Sovjetunionen på Stalins tid är helt klart, men massrörelsen i namn att fånga dem drabbade till övervägande del oskyldiga människor. Angivelser av grannar eller arbetskamrater ifrågasattes inte som sig borde.
Nu har vi en massrörelse emot skattesmitande miljadärer, som dock för det mesta följt bestämmelserna. Kampanjen startades av Süddeutsche Zeitung och det skulle inte förvåna mig om den är en del i en tysk strävan att likrikta skattelagstiftningen inom EU…
Nästan 6000 kvinnor som arbetar inom den juridiska värden har skrivit på ett upprop i protest mot sexuella och andra typer av trakasserier. Med anledning av detta har ett stort antal chefsåklagare träffats idag torsdag för att planera hur rensa bland dyngan.
Upproret ”med viken rätt” har verkligen fått ringar på vattnet även hos domstolarna och hos advokatsamfundet. Som i tidigare fall handlar det enbart om män som beter sig på det här viset. Enstaka fall, som en droppe i havet, handlar om kvinnor.
Riksåklagare Anders Perklev sa efter dagens möte ”Vi anser att det här är oacceptabelt. Det här är ytterligare en väckarklocka, när så många ger uttryck för att det händer”.
Jag blir förvånad och beklämd över att så många män förnekar att det svenska samhället fortfarande präglas av manschauvinism och som ännu inte har genomfört lika lön för lika arbete.
Spelarna i svenska damlandslaget får 230 kronor per dag vid samlingar. De manliga spelarna får 10 ggr mer. Det säger allt.