Måste man kunna se vad det föreställer?

Nog är det märkligt. Ännu en gång sitter jag med datorn i Nordjylland och skall skriva om Joseph Beuys. Förra, tillika första gången gjorde jag det efter att den entusiastiske förläggaren på Bokförlaget Korpen, Gert Nilson, mer eller mindre enträget uppmanat mig till att göra det. 

Trögt gick det, inledningsvis. Det skall gudarna veta. På beställning har jag alltid haft svårt för att skriva. Uppslagen måste komma från mig. Och de låter sig aldrig kommenderas fram. Nyckfulla och oförutsägbara äro dessa huvudets ostyriga irrbloss.

Islossningen kom den dag jag satt i Toyotan på väg för att handla middagsmat hos købmanden mitt i Tversteds by. I skyn en kretsande örn, imposant på breda vingar, bytet nere på marken och som fågeln tänkte slå kunde jag inte urskilja inifrån bilen. 

Du tror du undkommer döden men rusar rakt in i hans famn. Jag uttalade det, för övrigt titeln på en svensk film, högt för mig själv i kupén. Ingen efterhandskonstruktion. Lev medan du kan. Lev! som det står på Sara Lidmans gravsten. 

Där, i detta existentiella imperativ – Joseph Beuys! Konst är liv, livskonst. Boken blev den första i en serie böcker under rubriken Livskonst utgiven på Korpens förlag.

70-talet i det röda Upsala. Marxist titulerade jag mig, med en fyrkantig, socialrealistisk syn på konsten. Implicit bärande på uppfattningen att man måste kunna se vad det föreställer. 

Jag var naturligtvis ingen förespråkare av Hötorgskludd, men definitivt ingen abstrakt modernist. Pollock, Kandinsky, Miró och de andra lockade mig inte till närmare bekantskap.

Albin Amelin skulle det vara! Proletärkonstnären. Klasskämpen. Konsten som ett verktyg i motståndets tjänst.

Numera är Amelins färgstarka målningar till salu på auktionsverk, för borgerligheten att investera pengar i, genom alla slantar den får över genom medelklassregeringens påfund ”jobbskatteavdrag”. 

Om man jobbar får man avdrag, men inte ”fattigpensionärer” (citattecken för att inte normalisera och acceptera det skamliga fenomenet) som jobbat hela livet, förklara det den som kan. 

Mumierna, sa vänstern om borgarna i Chile på Salvador Allendes tid. De levande döda. Öron och ögon stängda. Kunde lika gärna hoppa över livet.

Den där Beuys i Tyskland, med sina ”konstigheter” på gator och torg, inte min man. Gerts anmodan tvingade mig att närma mig Beuys, sätta mig in i hans konstbegrepp. Dess koppling till vardag och liv uppenbarades för mig. Därefter har han varit en inspiratör.

Så nu sitter jag här i det blå huset på Spættevej i Tversted. Datorn i knäet. Reser jag mig upp och tittar ut genom fönstret ser jag Vesterhavet i fjärran. Det är som om det kryper närmare för varje år.  

När vi för mer än trettio år började vistas här i det skimrande ljusets Krøyerland (även om regnet idag ilsket öser ner och tvingar våra vänner hjortarna att söka skydd), då skymdes det av klitterna. Nu förstärks evighetsperspektivet, blir mer påträngande. 

Det oroar mig faktiskt inte, snarare tvärtom. Olusten och ängslan, annars ständiga följeslagare, har flytt sin kos.

Det känns mycket bra – och helt rätt – att återvända till Beuys. Jag har aldrig lämnat honom efter att vår relation fördjupades. Att skriva om Beuys är livgivande. Döden må vänta, stanna på breda vingar i skyn.