Jag vågar nog påstå att jag sett alla Ken Loach’s filmer. Varenda gång berörts av hans radikala tilltal på vita duken. Han tillhör mina stora favoriter bland samtidens regissörer. Med starkt socialrealistiska och samhällskritiska filmer som Jag, Daniel Blake (2016) och Sorry We Missed You (2019). 

Alltid på arbetarklassens sida, utan att det blir plakatpolitik eller proletärromantik av det. Med skådespelare som direkt hämtade från vardagsverkligheten. Inga amerikanska, ansiktssläta ”skyltdockor”.

Sorry We Missed You fångar den växande gigekonomins grymhet på kornet. När du förväntas vara stand bytjugofyra timmar om dygnet, mobiltelefonen måste alltid vara på. Totalt utlämnad till arbetsmarknadens godtycke. Ingen som helst anställningstrygghet, daglönarsystemet har återuppstått och var är facket? Förödande effekter på hälsa och familjeliv. 

Loach hyser, om jag förstått det rätt, sympatier för trotskismen. Hans film Land och frihet om det spanska inbördeskriget, med sin skarpa kritik av stalinisterna, hur de enligt filmen inifrån målmedvetet splittrade folkfronten mot Franco, beskylldes på sina håll för ensidighet. 

Jag har sett filmen flera gånger, dessutom fördjupat mig i samma inbördeskrig. Nog har Loach sina poänger, men bilden av varför folkfronten förlorade detta blodiga krig, som drog till sig frivilliga från hela världen, kan nyanseras.

Länge har jag velat se hans senaste film The Old Oak (2023). Namnet på en sådan där typisk, gammal brittisk pub i ett gruvsamhälle som föröddes av Thatcher i hennes klasskamp mot de militanta gruvarbetarna. 

Kolgruvan lades ned, av en blomstrande working-class community blev ett spöksamhälle utan framtid och hopp. 

Arbetslösa män hänger dagligdags på puben, försöker dränka sin besvikelse i pints. Och letar syndabockar att skylla sitt bittra öde på.

Äntligen kan jag se filmen, gratis, på Cineasterna. Men lite av en besvikelse blir det. Syrianska flyktingar ankommer den lilla staden i norra England. Möts av rasistiska tillmälen från invånarna. Men så kommer någon på att man ska laga mat tillsammans, den vägen lära känna varandra. Utan att kunna prata med varandra, språklig förbistring råder. Matlag, som under den stora gruvstrejkens tid. Först maten, sedan moralen, som Brecht skrev.

Jag kan förstå Loach, anar hans kroniska förtvivlan över hur de undertryckta ger sig på varandra istället för att sluta leden och ta gemensam strid mot överhet och makt. Samma visa som på 80-talet, när ”scabs” förgiftade och bröt sammanhållningen.

Loach, jag dristar mig till att sätta en femma på att hans alter ego är den varmt medmänskliga pubägaren som sliter som en hund för att få det att gå ihop och har allvarligt funderat på självmord, vill visa hur solidariteten konkret kan se ut i praktiken. Det känner jag stark sympati för. Han vill demonstrera att solidariteten går över etnicitetsgränser, övervinner främlingshat och räddhågad småskurenhet. Bara de som rids av det senare vill, lägger manken till. 

Filmen känns inte, vad ska jag säga, riktigt trovärdig. Annars Loach’s adelsmärke som filmkonstnär. Den berättar, förbaskat hantverksskickligt som alltid, om Loach’s vackra dröm om hur det skulle kunna och borde vara i en migrationens gränslösa, senkapitalistiska värld. Han släpper socialrealismen. Hans främsta tillgång. 

Men hjärtevärmande är filmen på sina ställen. I en iskall samtid. Varför kunde det inte vara så här ”enkelt”?

Föregående artikelSVENSKA VAPEN BORDE SKJUTA NER RYSKA MISSILIER
Nästa artikelDECENNIETS VIKTIGASTE TAL
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand växte upp i skuggan av Verket i brukssamhället Sandviken. Han är en existentiell och geografisk flanör. Älskar Berlin, Nordjylland och Sydafrika. Föreläst i Danmark, Italien, Egypten, Sydafrika och på Västbanken. Kallats Mr Medborgarlön. Anses vara Sveriges främste företrädare för medborgarlön. Skrivit en mycket älskad bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Ekstrands författarskap är mångsidigt, omfattar ett stort antal titlar. Senaste bok "Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod" (2024).

5 KOMMENTARER

  1. Hej Lasse E!
    Roade mig att leta efter ”The Old Oak” den finns att se på ok.ru.

    Det gläder en gammal Biblioteksarbetare att du använder dig av cineasterna.se. Behövs ju bara ett lånekort och en pinkod 4 tecken. Lite olika utbud p g a var man bor.

    Nu skall du få en överraskning som jag hittade när jag skrev in The Old Oak på ok.ru. En brittisk TV-serie som sändes mellan 1965-72. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Troubleshooters_(British_TV_series). Hette MOGUL från början och handlar om oljeindustrin med realistiska inslag av arbetarnas vardag. Kanske Ken Loach tog intryck.

    Här kommer S01 E01:
    https://ok.ru/video/4265776253645

    Du för nog spola Golfjobbet för den sträcker sig över 136 avsnitt. Musik av Tom Springfield, bror till Dusty, och medlem i den Australiska gruppen The Seekers. Dom hade en fantastisk sångerska. Här kommer information om Tom S: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tom_Springfield

  2. Tommy S!
    Tack för tips! Kastar mig över det bums, förstås. Javisst, en fantastisk sångerska. The Seekers med paradnumret ”I´ll Never Find Another You” hör jag i bakhuvudet.

  3. Lasse E!
    Jag skrev kommentaren strax före midnatt så John Blund stod och knackade i bakgrunden.

    Tom Springfield var inte medlem i Seekers utan låtskrivare och producent. Vid närmare betraktande av serien Mogul så läste jag texten under bilden att bara drygt 30 avsnitt finns bevarade. Har sett första avsnittet och det andas av diskbänksrealism som var på modet 1965.

    När det gäller Ken Loach så tycker jag hans tidiga produktion är bäst.
    ”Stackars flicka” 1967 tror jag jag äger som DVD. ”Kes-falken” 1969 är ett mästerverk och ”Family life” 1971 såg jag på Röda Kvarn i Trollhättan. Då kunde man se kvalitetsfilm utanför storstäderna. ”The Navigators-Järnvägare” 2001 blev jag irriterad på p g a att bara för att tendensen skulle bli tydlig så lät arbetarna en kamrat dö. Handlar om privatiseringen av British Rail.

    Om du inte får återfall och börjar spela golf igen så rekommenderar jag att titta på detta klipp.
    En av de största skandalerna i Storbritannien. Allt uppdagades när en TV-serie visade omfattningen.
    Post Office Scandal: The Full Story (So Far). Verkligheten överträffar dikten.

    Tyvärr så har ok.ru plockat bort TV-serien, första gången det inträffat för mig.

  4. Tommy S!
    Håller med om Ken Loach, hans tidiga filmer var nog de bästa. ”The Old Oak” blev jag inte så förtjust i, som i de tidigare, vasst socialrealistiska och samhällskritiska verken. För ordningens skull: jag SPELAR inte golf, ”moderatbandy” som de nedlåtande muttrade i Sandviken. Jag följer med min sammanvigda ut på banan då och då, drar vagnen och för protokoll.

  5. Lasse E!
    Det med golf var ett dåligt försök att ironisera. Glöm inte att titta på klippet om Mr Bates VS Post Office. 60 minuter på YOUTUBE.

    One of the greatest miscarriages of justice in British legal
    history where hundreds of innocent sub-postmasters and
    postmistresses were wrongly accused of theft, fraud and
    false accounting due to a defective IT system.

    Kan nog jämföras med svenska IB-avslöjandet.

    Har upptäckt att serien 4 avsnitt kan ses på
    DAILYMOTION, tyvärr med korta reklamavbrott.

    Tror den går att se på NETFLIX om jag inte minns fel har du använt dig av tidigare.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.