”Vi kan inte slå fast att det folkrättsstridiga angrepp som Putin inledde torsdagen den 24 februari 2022 har sin exakta motsvarighet i naziarméns inmarsch i Polen fredagen den 1 september 1939. Historien tillhandahåller naturligtvis inget facit och inga huvudnycklar på det sättet.”
Så skriver Mats Parner i en recension av Vilhelm Agrells senaste bok, som jämför Vladimir Putin med Adolf Hitler och 1939 med 2022. Han gör det i vänstertidskriften Clartés blogg.
Trots ovanstående citat underordnar han sig Agrells budskap, som går ut på att med akademisk auktoritet underbygga den samlade Västvärldens narrativ om Ukrainakriget, Ryssland, Putin och Kina. Det är inte bara sorgligt, det är också skrämmande.
Den totala fixeringen vid Västvärldens officiösa tolkning av demokrati (numera med tvångslagar, rättsövergrepp, mediemonopol, lokala gangstervälden, myndighetsförfall, yttrandefrihetsinskränkningar, krigshets, folkmord…) är obegriplig. Allt detta besvärar honom inte ett spår. Det är som att Västvärldens demokratiproblem inte har med demokratifrågan att göra. Nej, de grövsta schablonerna om vad som är frihet, demokrati, diktatur härjar fritt i Parners senaste Clarté-opus.
Jag har skrivit och resonerat om dessa jämförelser flera gånger här på lindelof.nu och varje gång konstaterat att jämförelserna Hitler/Putin 1938-39/2022 inte håller. Senast (28 april) försökte jag med en jämförelse av Nazitysklands strävan att expandera österut med Västvärldens (Natos) expansion österut efter Berlinmurens fall), det som i fallet Nazityskland kallades ”Drang nach Osten”. Men denna jämförelse passar dåligt in i Västvärldens och Parners demokratischablon.
Parner menar t ex att…
”vi [kan] lära av de ödesdigra misstag som de västliga demokratierna gjorde på 1930-talet med Neville Chamberlain som given symbolgestalt. I klartext innebär det att Ukrainas sak oåterkalleligen är vår så länge rysk soldatesk (=rå soldathop utan befäl) befinner sig i landet och i praktiken längre än så; återuppbyggandet av den sargade nationen kommer att ta flera år i anspråk. Ett svek mot Ukraina vore ytterst ett svek även mot oss själva.”
Jag ser framför mig hur Kristersson, Åkesson och Dagostar samfällt nickar instämmande.
Men, vem är dagens Neville Chamberlain? Det frågade jag här också den 28 april. Jag upprepar:
Vladimir Putin jämförs idag med Adolf Hitler och Neville Chamberlain med ryssvänliga politiker som t ex Ungerns Victor Orban. Men om det är några som idag skall knytas till appeasementpolitik a´la Chamberliain 1938 så är det Scholtz, Macron, Sunak, Kristersson m fl.
Chamberlain trodde sig – med sina eftergifter i München 1938 – kunna få Nazityskland att lämna Västeuropa i fred och istället gå mot Sovjet. I detta fanns ett gemensamt intresse. Men Nazityskland var helt inriktat på krig även västerut.
Nå, här finns likheter mellan nu och då. Likheten ligger i att det är det stora Ryska väldet som till varje pris ska knäckas. Alltså, Scholtz, Macron, Sunak, Kristersson m fl böjer sig för USA, som till varje pris vill få kontroll över Ryssland. De inser inte (liksom Chamberlain med Nazityskland) att de själva kan bli drabbade av den aggressiva stormaktens (USA:s i det här fallet) militära expansion och bli indragna i dess megadrabbning mot Ryssland. De ser striden till och med som sin egen; USA:s kamp är vår!
Mats Parner ser sig som vänster, men har liksom Dadgostar och Clarté helt anpassat sig till USA:s, EU:s och den svenska politikerelitens narrativ.
Som sagt, inte bara sorgligt, utan även skrämmande att rött så enkelt kan förvandlas till blåbrunt.
PS. Mats Parner har skrivit 259 artiklar här på lindelof.nu med stor bredd och stor vitterhet mellan 2012 och 2021. Han lämnade dock lindelof.nu p g a oenighet med redaktören i en redigeringsfråga och för politisk oenighet med andra skribenter, bl a om synen på Ryssland och om Jan Myrdals författarskap.
I ett samtal med kinesiska studenter i Moskva 1957, sa Mao Zedong:
”Vissa utlänningar säger att vår ideologiska reform är hjärntvätt. Som jag ser det har de rätt i vad de säger. Det är att tvätta hjärnor, det är vad det är! Min hjärna har tvättats för att vara vad den är nu. Efter att ha gått med i revolutionen tvättades den långsamt, den tvättades i årtionden. Allt jag fick tidigare var en borgerlig utbildning och till och med lite feodal utbildning.”
I flera av sina skrifter under revolutionsåren i Kina påpekade han också risken med att så många småbönder och lantarbetare blivit medlemmar i kommunistpartiet. Dessa stora mängder av nya medlemmar förde med sig tankar och handlingar som de präglats av i det feodala Kina. Andelen arbetare, med tankar och erfarenheter som präglats av mer borgerliga samhällsförhållande var liten. Därför menade Mao att det även under svåra förhållanden som rådde i Kina före 1949, var det viktigt att ”hjärnor tvättas”.
Även nu på gamla dar vet jag att min hjärna tvättats, bland annat i min kontakt med lindelof.nu. En god vän skrev igår i ett mejl med anledning av Mats Parners inlägg ”Glädjer mig åt dina funderingar och tvingades via ditt brev ta del av Clarté-artikeln, som jag hade missat. Å där började vi bägge vår politiska bana – huga, huga.” Ja så är det.
Världen förändras. Då måste vi förändras. Var det förresten inte Jan Myrdal som en gång skrev något i stil med ”Man måste byta åsikt för att kunna behålla sin ståndpunkt”? Ja Clarté av idag är definitivt inte det Clarté som till exempel John Takman en gång var medlem i.
Mats Parner har nog likt Pelle Snusk inte tvättat sin hjärna på länge.
Bra att du sätter Ukrainas hjältestatus i fråga! Men jag vill också be om en rättelse: Nooshi heter Dadgostar i efternamn, inget annat.
(Ska genast rättas /Redax)
Jag har inte läst Parners artikel i Clarté och kan inte kommentera den, men ett sidospår som kan ha ett visst intresse är en artikel i Helsingborgs Dagblad 26/2-2024 av journalisten Erik Magnusson. Där citerar Magnusson Wilhelm Agrell som säger att ”De sovjetiska ubåtsintrången var ju en del av Sovjetunionens operativa krigsförberedelser mot Sverige och avslöjade att den svenska alliansfriheten inte kunde hålla Sverige utanför framtida stormaktskonflikter”.
Detta är ju inte med sanningen överensstämmande. Tre olika ubåtsutredningar gjordes (1983, 1995 resp 2001) och i den första pekade man ut Sovjetunionen som ansvarig för ubåtsintrången. De två senare utredningarna kom fram till att med de iakttagelser och övrig information man hade tillgång till inte kunde peka ut vilket land som stod bakom kränkningarna. Magnussons artikel kan knappast åsyfta U137:s grundstötning i Karlskronas skärgård 1981 då det framgår att artikeln behandlar perioden 1982-1986. Agrell underkänner således de två senaste ubåtsutredningarna vilket förefaller märkligt med tanke på de breda kunskaper han har om svensk säkerhetspolitik.
Knut L!
Jag ser att du nämner inte Magdalena A i fråga att nicka instämmande samfällt med Kristersson, Åkesson och Dadgostar.
Hur ser du på Socialdemokraternas agerande i förloppet sedan Ryssland invaderade Ukraina och därefter deras totala uppslutningen bakom USA;s intresse på den världspolitiska arenan? En uppslutning som egentligen borde i min mening varit föremål för en djupare diskussion med tanka på detta partis traditioner när frågor berör fred och nedrustning. Inte minst med tanke på Östersjön som fredens hav.
Troligtvis fanns det inget annat val utan förmodligen ett ”nödvändigt” beslut med tanke på den politiska kartbilden här hemma i ett sammanhang där SD finns som en oberäknelig aktör.
Det är verkligen förfärligt vad olika akademiska auktoriteter i nutid ställer sig till förfogande för att stärka maktens lögnaktiga retorik.
Jag har läst ett flertal av Vilhelm Agrells böcker och har upplevt att han varit i stort sett saklig och pålitligt. Men nu vet jag att hans senaste bok inte behöver läsas.
Förutom Agrell har vi ett gäng professorer som går helt utanför sitt kompetensområde och bryter mot vetenskapsetikens första bud att inse vad man inte har kunskap om.
För någon vecka sedan var jag i Västervik där en förening med det förpliktande (men inte uppnådda) namnet Bildning – Dialog bjudit in Sven-Erik Liedman för att hålla föredrag. Jag har läst fyra av Liedmans böcker och 40 procent av hans Marxbiografi men gjorde inför föredraget en googling på hans namn och hittade en intervju på ETC. Väl på plats började Liedman med samma retorik som i ETC-artikeln, vilket fick mig att lämna föreställningen efter en kvart när han började prata om “hotet” mot SVT. Nu har jag raderat alla hans böcker från min läsplatta och dator. Hur ska jag kunna lita på det han skriver i böckerna om han har en så tokig verklighetsbild och för fram budskap som inte är underbyggda med fakta?
En annan som okunnigt använder sin professorstitel för att hjälpa upp mainstreammedias trovärdighet är Sverker Gustavsson, som i antologin Hålla huvudet kallt – Om distanserat engagemang i en uppjagad tid anser att etablissemangets journalister och akademiker har ärliga uppsåt och bearbetar information på bästa sätt.
Ännu en professor är tysken Jürgen Habermas som i Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati ondgör sig över sociala- och alternativa medier och går till försvar för etablissemangets medier som grund för demokratin.
Värst är professor Jesper Strömbeck vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs Universitet. Han är en ren aktivist som tar varje tillfälle att försöka stärka mainstreammedias anseende och smutskasta dess kritiker. För några år sedan konstaterade han att mainstreammedia visst hade lyft problemen med invandringen. Han ville motbevisa de som hävdar att invandringsproblemen var mörkade. Men de invandrarproblem han hittade vid sin undersökning var problem som drabbat invandrare i Sverige, inte problem som drabbat Sverige och svenskarna. Ren halmdockeretorik alltså. Strömbeck hittade inga belägg för att mainstreammedias kritiker hade fel.
Strömbecks senaste insats var att lista politiker som på Twitter/X kritiserar mainstreammedia. Strömbeck menar, på ingen grund alls, att syftet med kritiken var att smutskasta mainstreammedia, inte att framföra saklig kritik i syfte att förbättra medierna.
Professor Åsa Wikforss spred för några år sedan begreppet faktaresistens över Sverige. Hon avsåg som faktaresistenta de som inte trodde på mainstreammedias världsbild, för denna insats fick hon en plats i etablissemanget och akademin. Men de som är riktigt faktaresistenta är ju de professorer jag här räknat upp plus hela etablissemanget som vägrar ta till sig fakta som går emot deras egen tro.
Inför föredraget i Västervik hade jag varit på biblioteket och för 420 kronor (så mycket ansåg jag att jag ville lägga på min upplysningskampanj) kopierat upp 10 exemplar av min lilla anspråkslösa 21-sidiga sammanställning Några exempel på svenska mediers propaganda, desinformation och mörkläggning.
Innan föredraget började delade ut den till styrelsen i nämnda förening. Av reaktionerna fick jag intrycket att det där med bildning enbart handlade om att ha den rätta tron och rätta värdegrunden – tron på mainstreammedia och en värdegrund som bärs upp av grundpelarna dubbelmoral, hyckleri och faktaresistens.
Intressant resonemang av Knut L. Fast man kanske inte ska bli allt för förvånad om Clartés blogg publicerar vad de gjort, vad som är vänster och höger idag verkar lättflytande. Frågan rör mer hur pass påläst skribenten är och hans förmåga att ställa samman fakta så de passar in i verkligheten. Agrell å sin sida har tagit grovt fel tidigare, tänker här på de tidigare ubåtskränkningarna där Agrells analys inte sträckte sig utanför Nato-propagandan.
Men vad menar Knut L med att ”Nazityskland var helt inriktat på krig även västerut”. Det var inget som man varken ville ha eller trodde på. Hitler själv såg engelsmännen som jämlikar och potentiella bundsförvanter, fransmännen var han mer tveksam inför. Nu blev det inte som han tänkt sig, England och Frankrike ställde upp för Polen och tvåfrontskriget var ett faktum. Än värre blev det när Mussolini blandade sig i leken och Tyskland tvingades in i ytterligare en front, den tredje och södra.
För övrigt upplever jag att politiska färgmarkeringar liksom riktningar har ytterst liten bäring idag på allt som ligger utanför välfärds- och skattefrågorna.
Crister O!
Jag gölmde bara henne. Min mening var att peka att problemet finns från höger till vänster. Eller annorlunda uttryckt, vi har ingen vänster längre, vi har bara en massa krigshetsare i förbund med USA och Nato.
Curt L!
Kort svar: Europas stormakter Tyskland, Frankrike och Storbritannien och många fler länder var antikommunistiska, alltså emot Sovjet på 1930-talet. De hade redan på efter freden i Brest-Litovsk 1918 försökt störta Sovjetmakten genom stora intervensiosföretag till stöd för de vita i inbördeskriget. Men de förlorade. I det fanns ett gemensamt intresse mellan Tyskland, Storbritannien och Frankrikee på 1930-talet.
Crister Olsson!
Vad gäller ubåtar så presenterade vårt södra grannland, Nato-landet Danmark, 2005 en studie kallad ”Danmark under det kalla kriget – den säkerhetspolitiska situationen 1945-1991”. Studien utfördes av Dansk Institut for Internationale Studier.
DIIS skriver om sig själva att de är ett självständigt offentligt forkningsintitut som finansieras både offentligt och privat. 25 procent av finanieringen kommer från utrikesministeriet och lika mycket från försvarsministeriet.
DIIS har haft vänligheten att även skriva några sidor om Ubåtsincidenterna i svenska vatten (sidorna 487 till 492 i dokumentet). Det intressanta här är att danskarna förlitar sig på den svenske professorn vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, Ola Tunander. Tunander och hans forskning är ju helt utfryst av svenska mainstreammedier och etablissemang.
Nedan plockat ut de viktigaste fyra styckena ur den danska studien och översatt till svenska.
“Främmande makters verksamhet med ubåtar i svenska vatten har en lång historia, men deras tolkning förändrades i och med att den sovjetiska ubåten av whiskyklass strandade i inloppet till Karlskrona i oktober 1981. Grundstötningen blev generellt – och även av den svenska militärbefälhavaren i en rapport om händelsen – tolkad som bevis på ett sovjetiskt försök till intrång i Gåsefjärden som ett led i en underrättelseoperation. När denna tolkning idag är svår att upprätthålla beror det på att man har svårt att föreställa sig att de sovjetiska sjömyndigheterna skulle agera så inkompetent att de skickade en äldre kärnvapenutrustad patrullbåt på ett uppdrag av denna karaktär, som på den platsen på grund av vattendjupet måste utföras i övervattensläge.
[…]
En vändpunkt i historien om ubåtsincidenter inträffade först när USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger i en intervju med svensk TV den 7 mars 2000 öppet uppgav att Natos ubåtar eller västerländska ubåtar regelbundet hade opererat i svenska vatten på 1980-talet för att testa det svenska försvaret. Enligt Weinberger skedde ingen navigering på svenska vatten eller testning av det svenska försvaret utan samråd med svenska myndigheter. Samstämmigt bekräftade den tidigare brittiske marinministern, Sir Keith Speed, i svensk TV den 11 april 2000 att brittiska ’Oberon’-ubåtar enligt överenskommelse hade opererat i svenska vatten för att testa det svenska kustförsvaret. Den danske generallöjtnanten Kjeld Hillingsø uttalade i samma TV-program: ’De var intresserade av att testa om Sverige för det första var kapabelt och för det andra villigt att försvara sitt territorium. Det var ett legitimt Nato-intresse. Norrmännen och danskarna kunde säga till de andra Nato-länderna: ’Vi litar på svenskarna. De kommer definitivt att försvara den flanken’. Men stormakterna och supermakterna föredrog att skaffa sin information själva, för att själva bekräfta den.
[…]
Ubåtsoperationerna i svenska vatten ledde till en kris i det offentliga livet i Sverige och fick långtgående politiska och militära konsekvenser. Ett sovjetiskt hot mot Sverige kändes plötsligt mycket närvarande av svenska folket. Medan Sovjetunionen 1976 endast uppfattades som ett direkt hot mot Sverige av 6 procent och som ett hot eller ovänligt land av 27 procent, var bilden efter strandningen av den sovjetiska whiskyubåten i oktober 1981 en helt annan. Nu uppfattade 34 procent av den svenska befolkningen Sovjetunionen som ett direkt hot och 71 procent som antingen ett hot eller som ovänligt mot Sverige. Efter Hårsfjärden och ubåtskommissionens rapport ökade siffrorna ytterligare: 42 procent betraktade Sovjetunionen som ett direkt hot och hela 83 procent som ett hot eller som ovänligt mot Sverige. Dessa siffror fanns kvar under ett antal år och vittnade om att det svenska folket till följd av händelserna helt hade ändrat syn på Sovjetunionen. Utvecklingen ledde till en ökning av den svenska försvarsbudgeten.
[…]
Fallet med ubåtskränkningarna i Sverige berör flera viktiga aspekter av det kalla krigets historia, bland annat det mångåriga, dolda militära- och underrättelsesamarbete mellan Sverige och västmakterna, som tydligen till viss del skedde utan att den politiska miljön i Sverige var med. Detta skapade ett – jämfört med andra västländer – förmodligen ganska unikt handlingsutrymme för de högre officerare som höll kontakten med USA och Nato. Det rörde sig troligen om personliga kontakter på högsta befälsnivå och utan ’dokumentspår’. Det var därför inte utan anledning som USA:s försvarsminister James Schlesinger i en intervju 1993 skiljde på det ’politiska’ Sverige och det ’militära’ Sverige.”
I Sverige har vi FOI som är en myndighet som bl a ska tillhandahålla beslutsunderlag till våra politiker. Med tanke på hur ovetenskapliga FOI är, till skillnad mot danska DIIS, så är det heller inte konstigt att svenskar och dess styrande har en skruvad syn på Ryssland respektive USA. FOIs “vetenskap” är något som Riksrevisionen borde granska, eftersom den undergräver både kunskapsläget och demokratin.
Men bäste Magnus B!
Tror du verkligen att Riksrevisionen skulle våga komma fram till något som skulle kunna irritera USA? Vad blev det av med den svenska och danska undersökningen av hur sprängningarna av Nord Steam-ledningarna kunde ha gått till? Har svenska större informationskällor skrivit om detta enorma terrordåd? Och hur var det med danskt spioneri mot Sverige å USA:s vägnar? Den 24 september 2021 kunde man på SVT-nyheter läsa ”Amerikanska underrättelsetjänsten NSA har med dansk hjälp spionerat på ledande politiker och höga tjänstemän i Sverige. Det kan SVT Nyheter avslöja tillsammans med Danmarks Radio, NRK, NDR, WDR, Süddeutsche Zeitung och Le Monde.” Vi måste verkligen stadigt slå fast för oss själva att Sverige är en vasallstat.