et är snart 15 år sedan jag blev lurad att acceptera ett ofördelaktigt utköp av Uppsala kommun efter 30 år i skolan. Jag skrev två böcker i ganska rask takt för att försöka förklara vad som hände, den första lite tråkigt bitter och den andra om den rörelse för kunskap i skolan som drogs igång 31 maj 1979 med ett upprop i Dagens Nyheter. Nu har jag egentligen slutat skriva om skolan.
Men, ibland rinner det till och maskineriet rasslar igång. Så skedde i morse när jag tipsades om en artikel av Mats Wingborg i Dagens Arena som handlar om hur LO-utredaren Mattias Samuelsson grävt fram en rapport ur OECD:s arkiv från 1992 som varnade för den friskolereform som just hade klubbats av riksdagen.
Det var knappast förvånande att en sådan rapport fanns. Problemet är (var) att alla politiska partier i riksdagen (inkl S och V) i princip var överens om att dessa reformer skulle genomföras. Någon högljudd opposition mot friskolereformen förekom inte.
Mats Wingborg är säkerligen en hygglig och allmänt duglig prick. Jag känner honom inte, men han tillhör det stora gänget av skolprogressiva (med S-anknytning) som var igång redan i slutet av 70-talet för att relativisera grundskolans kunskapsförmedlande uppgift. Han var 21 år 1979 och hade knappt slutat gymnasiet. Jag vari alla fall 34 och hade jobbat som lärare i fem år. Nå det var detta idoga gäng skolprogressivas underminerande som på 1990-talet ledde fram till följande:
- ändrad politisk styrning och omfördelat ansvar för skolans verksamhet (kommunalisering),
- nedläggning av Skolöverstyrelsen och start av det lilla Skolverket,
- läroplaner och kursplaner ändras mot s k mål- och resultatstyrning,
- ändrat betygssystem från ett relativt till ett målrelaterat och till sist
- genomförande av ett exempellöst fristående skolsystem med skolpeng (grundskolans marknadisering).
I grunden fanns förstås politikens på 80-talet starka ambition att spara pengar i den offentliga sektorn, inte minst i skolan. Det gjorde att de skolprogressiva blev mycket populära med sina ”nya arbetsformer i stora åldersblandade klasser, elevaktiva arbetssätt, elevernas egen forskning, mer elevinflytande, bort med katederundervisning…”. Här kunde man spara personal! Av denna intressegemenskap uppstod en märklig – unikt svensk – korporativ ”statsprogressivism”. Donald Broady har myntat det begreppet. Wingborg & Co lät sig utnyttjas och pengar rasade över deras forskning, utredningar och skriverier.
Jag påstår inte att 70-talets S-anknutna skolreformatorer ville ha friskolor. Men det var de som krattade manegen för upplösningen av grundskolans hela infrastruktur. Staten tappade med detta helt kontrollen över grundskolans utveckling.
Den organiserade motkraft mot denna klart skönjbara utveckling i Sverige – som alltså fanns redan 1979 – var den ovan nämnda Kunskapsrörelsen. Mot denna var Mats Wingborg & Co svurna motståndare. 1979 var han ordförande för Elevförbundet och ställde sig tillsammans med Sveriges folkhögskoleelevers förbund i spetsen för ett upprop mot Kunskapsrörelsen som var tänkt att publiceras i DN i december. Jag tror emellertid aldrig att det verkställdes.
I textförslaget finns alla de då aktuella signalbegreppen och orden som i grunden var emot en rimlig kunskapsskola:
”… inlärning av faktakunskaper sätts i motsättning till ett demokratiskt arbetssätt. Det finns krafter som vill vrida klockan tillbaka [Kunskapsrörelsen KL] … vi vill inte ha en tillbakagång till gamla tiders skolideal, nej tvärtom utveckla de försök [syftande på radikala pedagogiska experimen KL] som gjorts och görs för att skapa en demokratisk skola: en skola som ger ungdomen de kunskaper och den fostran den behöver … eleverna har behov av att knyta samman egna erfarenheter med teoretiska studier … de behöver få vara med och bestämma över sitt eget studiearbete … knyta samman innehåll och arbetsformer … skapa en bra arbetsmiljö för inlärning av användbara kunskaper … ge eleverna inflytande och ansvar … det bästa sättet att motverka förstörelse och skolk … mer elevinflytande, undersökande och ”elevaktiva” arbetssätt …”
Kampen om historieskrivningen
Nej, Mats Wingborg och hans S-anknutna skock vill idag förstås ta kontroll över historieskrivningen genom att peka ut de borgerliga regeringarna på 90-talet som skyldiga till dagens skolkatastrof. Det gör man för att dölja sin egen roll i förarbetet. När Kunskapsrörelsen slog larm om vad som väntade om man inte stoppade den allra mest världsfrånvända skolprogressivismen från 70-talet gjorde man allt för att krossa den lilla rörelsen, vilket man faktiskt också gjorde. Operationen lyckades, men patienten dog, kan man så här i efterhand konstatera.
I mina ögon är Mats Wingborg lika skyldig till grundskolans kollaps som Carl Bildt, Beatrice Ask, Jan Björklund och de andra grundskoleförstörarna.
PS. Boken om Kunskapsrörelsen kan beställas här.
”I mina ögon är Mats Wingborg lika skyldig till grundskolans kollaps som Carl Bildt, Beatrice Ask, Jan Björklund och de andra grundskoleförstörarna” skriver du Knut. Men i början skriver du också ”Mats Wingborg är säkerligen en hygglig och allmänt duglig prick.” Du lider av Epitafsyndromet (just myntat av mig). Hur denne Mats är som far, bilförare eller kund på ICA är väl här ganska ointressant? I skolfrågan är han väl en riktig nedbrytare eller hur?
Nog har ”världsfrånvända” skolprogressiva, som trodde/tror att kunskap kan byggas utan grund, sin skuld i detta, men det handlar om mer än så. De skolprogressiva hade inte nått framgång utan den kontext, som det socialdemokratiska välfärdsbygget mynnade ut i.
En kontext där de generella systemen och likformningen i dessa är det centrala och inte de människor systemen skall tjäna. För att upprätta detta tarvas gigantiska byråkratiska överbyggnader innehållande sofistikerade hierarkier. Förvisso finns också en demokratisk politisk överbyggnad ”på toppen” men denna styrs ofta som marionetter genom de trådar som byråkraterna drar i, byråkraterna har alltid ett informationsövertag, som de ser till att nyttja väl.
När dessa gigantiska system inte förmår att ”leverera” – för att använda ekonomisternas språk – öppnas ”dammluckorna” för privatisering. Det gäller skola, det gäller sjukvård och det gäller omsorg. Att detta är grunden till dagens situation är min fulla övertygelse.
Jo Bertil C, han är en av de skyldiga. Men om han bekänner sina synder, eller åtminstone tillstår att hans pedagogiska kretsar var något delaktiga i förarbetet, så är det kanske möjligt att komma till tals. För han är väl en allmänt reko prick, som du och jag ungefär, fast betydligt yngre.
Knut L!
Jag förvånas över ditt återfall i moralistiskt tänkande. Ty Bertil C. har helt rätt: världen är full av ”reko” killar och tjejer som har helt fel, och gör helt fel och inte kommer att ändra sig, liksom den är full av ”slemmiga” och ”osympatiska” typer som har helt rätt och som vi bör följa.
Att systemen inte kan leverera beror ju i första hand på att det funnits en medveten strategi med besparingar till döds så att systemen blir sämre och sämre. Sen kan man säga att ”se så dåligt de fungerar, privata alternativ är bättre”.
Lite moralism tål vi väl Anders P och Bertik C?
Även moral är en klassfråga. Tyvärr måste jag erkänna att jag nog är präglad av en gammal moral som nog i mycket är borgerlig. Men jag får jobba på!
Bertil C!
Det där gäller nog oss alla tre (BC, AP och KL) är jag rädd. Ibland skäms jag inte ens.
Bertil C!
Huvudet på spiken. Visst är moral en klassfråga. Moral är en uppsättning värderingar och omdömen. Vilken moral tjänar arbetarklassen? Detta är tiotusenkronorsfrågan. Som vi sa på den gamla goda tiden. Det handlar om klasståndpunkten.
KL, BC och AN: att vara en moralisk person är en stor sak, som vi alla bör sträva efter. En helt annan sak är att ersätta politik med moral. Det var när gamla Gnistan kring 1980 började tala om ”moral” som jag insåg att SKP höll på att gå i stöpet. Jag minns att BC en gång 1973 kritiserade en rubrik i Proletären ”Sträng ljuger”. Det tyckte den då 31-årige BC var ganska irrelevant, det intressanta, ur politisk synpunkt var, varför Sträng ljög. Senare fick han och jag lära oss att man kanske skulle föredra de inte alltid ”hederliga” s-arna mot de ”ärliga” r-arna.
För det mesta brukar jag vara kinkig med ordens betydelse. Men här tar jag mig friheten att ta ut svängarna en aning. Jag skulle vilja påstå att moralen är en del av politiken.
Lars Drugge:
Också besparingskraven är sprungna ur de svulstiga och överbyråkratiserade system som den i och för sig mycket välmenande välfärdspolitiken resulterade i. System, som till väsentliga delar kan liknas vid självspelande pianon, där ”spelandet” blir det viktiga, medan det som är huvuduppgiften inte ges det fokus som den självklart borde vara. Självklart uppstår krav på ”effektivisering” i denna situation. Grundproblemstiken är och förblir de stora hierarkiska systemen.
Men visst är det väl så att först så undergrävdes skolan av socialdemokratins politisering av den och det utan något borgerligt motstånd och så fortsatte detta undergrävande av borgerlighetens marknadisering av den och också det utan något motstånd. Och det är där vi befinner oss idag.
Bo Persson summerar debatten bra. Kjell Olof Feldt hade många fingrar i syltburken när det gäller demonteringen av svensk skola. Göran Persson och kommunaliseringen och hans katastrofala roll i demonteringen. Skolpengen grundbulten för segregeringen och säkerställandet av goda skolor för det etablerade och bestämmande övre skiktet i det svenska samhället.
Olof Larsson!
Mitt ursprungliga argument håller. Vi håller på att spara oss till döds… det är därför systemen fungerar dåligt nu. Det är bara att se sig om i vård, skola och omsorg. Otaliga exempel på besparingsidioti.
De problem vi har nu fanns inte förr utan det beror till stor del på underfinansiering, vilket har varit en medveten strategi. Inte minst från borgerligt håll som hatar det offentliga gemensamt ägda.
Att systemen behövde effektiviseras kan så vara men det kan gå för långt.
Moralen är en klassfråga, skriver BC, och AN bifaller.
Det skulle vara intressant att få den synpunkten förklarad något. Är moralen helt och hållet en produkt av klassamhälle och klasskamp? Är moralen en i toppen av klasspyramiden och en helt annan i botten?
För min del kan ni gärna använda begreppen sanning, rätt och skönhet, om ni ger er på att svara. Och det hoppas jag att ni gör.