Härnäst skakade Kubakrisen i början av 60-talet om mitt inre. Många fruktade ett kärnvapenkrig, och själv lät jag mig värvas till de panikslagnas armé under de mest ödesmättade dygnen.
När Tjeckoslovakien ockuperades 1968 befann jag mig på I4 i Linköping som skyttesoldat – av diverse randiga skäl skrudade jag mig i kronans kläder först efter mina studieår i Lund – och på nytt tyckte jag mig skåda döden i vitögat. Ett envist rykte sade att hela mitt kompani snarast möjligt skulle cykeltolka ner till Kalmar för vidare befordran till Gotland, där vi skulle försvara de blågula färgerna mot allsköns ryska elitförband. På den sortens rykten trodde jag obetingat vid den tidpunkten (men inte i dag).
Vettskrämd för fjärde och näst sista gången blev jag sedan 1978-1979, då först trupper från Vietnam besatte Pol Pots Demokratiska Kampuchea, d v s Kambodja, varefter Kina angrep Vietnam med påföljd att … Sovjetunionens röda armé lyckligtvis inte marscherade i riktning mot Peking. Men det scenariot vågade ingen utesluta, inte ens ärrade strateger utan nerver.
Känslor av gastkramande ångest och dovt obehag grep mig både inför Ungern, Kuba, Tjeckoslovakien och Kambodja/Vietnam/Kina. Med ens ställdes allt på sin (kärnstrids)spets. Till detta kom för min del en stark förnimmelse av att ingenting var överblickbart. Det värsta kunde inte längre uteslutas.
På onsdagsmorgonen den 9 november var det dags igen: För första gången på mer än 37 år frös mitt blod till is, åtminstone bildligt talat, och jag kunde varken orientera mig i tiden eller rummet den närmaste kvarten. Helt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna presidentvalet hade jag konsulterat text-teven redan klockan 05:15 och brutalt informerats om motsatsen: Donald Trumps skrällseger var bara en tidsfråga. Det innebär, tror jag mig förstå, att såväl Ryssland och Kina som Förenta Staterna kommer att ha auktoritära och i praktiken icke-demokratiska regimer, så snart den 70-årige miljardären svurits in.
Att min ängslan genom åren kan betecknas som ytterst irrationell hindrar inte att den samtidigt varit och är högst påtaglig. Naturligtvis inser jag att Hillary kunde ha varit ett lika uselt president-alternativ som Donald, framför allt i utrikespolitiskt hänseende. Afghanistan, Irak och i synnerhet Libyen är spår som förskräcker i hennes fall. Med maskinmässig självklarhet rider Mrs Clinton det militär-industriella komplexets tiger, och hon är allt annat än fredsfurstinna.
Dock är hon inget oskrivet kort. Om Trumps planer vet vi däremot nästan ingenting. Ständig ovisshet är alltid svårare att leva med.
Den som tror på business as usual med den misogyne Donald T i Vita Huset och föreställer sig att det mesta så småningom återgår till det normala gör förmodligen klokt i att tänka om. Fullt möjligt är att vi står inför ett paradigmskifte.
Vi har ju sett att man kan gå segrande ur ett val i ett högt utvecklat land genom att umgås väldigt fritt med sanningen, genom att förgripa sig på själva språket och genom att chikanera främlingar, kvinnor, muslimer, homosexuella och andra. Inte bara hut utan också hat går hem i Trumps sköna nya värld.
Politiker med ett visst mått av impulskontroll göre sig icke besvär i denna nya värld. Boris Johnston är redan utrikesminister i den brittiska regering som ska leda uttåget ur EU, och i Filippinerna presiderar Rodrigo Duterte, mannen som nyligen avfärdade Barack Obama som horunge. Nu i vår kan Marine Le Pen väljas till president i Frankrike – i så fall landets första kvinnliga. Det våras för högerpopulismen i mer än en bemärkelse.
Inför det amerikanska valet den 8 november stöddes Hillary Clinton av nästan alla ledande tidningar i USA. Det konstaterade hon själv på Twitter. För det mest oförblommerade Hillarystödet svarade New York Times (NYT). På Aftonbladet Kultur hävdar Johannes Wahlström – med stort eftertryck – att NYT inte längre granskar makten utan är en integrerad del av makten (18 nov). Som ett typexempel bland flera nämner Wahlström att man i tidningens högkvarter fattat beslut om att inte offentliggöra någon av alla de graverande uppgifter som återfinns i The Panama Papers, trots att de huvudansvariga sitter på hela materialet. En förment statsnytta har uppenbarligen företräde – nu liksom på sin tid i Pravda.
Medan Clinton tryggt kunde förlita sig på den etablerade medievärlden, fick Trump hålla tillgodo med samizdat-publikationer i sociala medier, vilket bevisligen räckte hela vägen fram. New York Times och dess mediala anförvanter konkurrerades ut av Facebook, Twitter och bloggsfären i största allmänhet.
Här är eftertankar onekligen på sin plats.
Det är sällan klokt att uttala sig om framtiden. All erfarenhet visar att det oftast blir fel. Men på några få punkter tar jag ändå risken att utmana ödet:
För svenskt vidkommande blir det nog aktuellt att återinföra värnplikten och att stärka det nationella försvaret. Den blågula Nato-lobbyn torde helt diskret få lämna debattscenen i det annalkande vinterdiset, i varje fall tillfälligt. I en situation där Turkiet, Ungern och Polen, alla hel- och halvdiktaturer, får Nato-sällskap av en mer eller mindre rysslandstillvänd Donald T i spjutspetsrollen, så blir det svårt att argumentera för svenskt Nato-inträde. Trump har dessutom framhållit att annekteringen av Krim inte är så mycket att bråka om. Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Flera gentlemän (inklusive Marine Le Pen) har skäl att vädra morgonluft efter Donald T:s valseger. Dit hör Vladimir Putin, Benjamin Netanyaho, Recep Tayyip Erdogan, Viktor Orbán, Egyptens Abdel-Fattah el-Sisi och, möjligtvis, Bashar al-Assad. Med tanke på Indiens och i synnerhet Kinas växande betydelse är det sannolikt att Trumps USA orienterar sig mot Asien och bort från Europa under kommande år.
Regnigare, varmare och allt sämre meteorologiska betingelser kan vi också blicka fram emot.
Mörkret faller, och vi lever i en Trumpifierad värld. Det är svårt att vara hoppfull. Men till all lycka kan politiska banditer kämpas ner och tvingas retirera. Detsamma gäller både mina och allas våra rädslor.
Oavsett vad man tycker om Trump är han inte lika benägen att driva nya krig som Clinton har som sitt speciella signum. Libyen är ett hemskt exempel på ett fungerande land som idag är kaos. Hennes politik mördade miljoner människor och då söker folk ett alternativ.
Globalismen måste nu ifrågasättas liksom vårt eget avtal i FN Agenda 2030 som ingen pratar om.
Oavsett vad man tycker om Trump är han inte lika benägen att driva nya krig som Clinton har som sitt speciella signum. Libyen är ett hemskt exempel på ett fungerande land som idag är kaos. Hennes politik mördade miljoner människor och då söker folk ett alternativ.
Globalismen måste nu ifrågasättas liksom vårt eget avtal i FN Agenda 2030 som ingen pratar om.
Duterte är färgstark som Obama sa efter ”horungetalet”. Duterte bad om ursäkt men jag tycker inte det är glasklart att han syftade på Obama personligen. En välvilligare tolkning är att alla som inte visar honom/Filipinerna respekt är ”hijo de puta”.
En av mina högt aktade chefer sa en gång: ”Det finns ledning och livsfarlig ledning” – Jag är benägen att införliva Mr Trump i den senare gruppen med tillägget oberäknelig! Tack Knut för ditt uthålliga bloggande!
Vad vi kan vara glada över är att den nyliberala teflonkoalition som har styrt sen 80-talet verkar ganska illa åtgången. Borde man inte kunna göra något av detta?
Jan W!
Jag vet inte riktigt vad ”man” står för i din kommentar. Men om det i USA även med Trump som president blir ”more of the same”, så är ju det inte något vi har något med att göra. Och om han ändå lyckas göra slut på dagens neokonservativa styre, så är ju inte heller det vår sak.
Men vad som är intressant är att med Trump så har vi alla blivit medvetna om att det styret inte är evigt och att dess dagar är räknade. Och hur förbereder vi oss för det? Ja, här har vi verkligen fått något att bita i.
Jag skulle vilja jämställa överraskningen efter Trumps seger med överraskningen efter Molotov-Ribbentropakten. Den förvirring som kommunisterna kände de dagarna motsvaras av vad våra bombliberaler känner idag. Den ”Stora Auktoriteten” har bara tänkt på sig själv. Vad ska vi göra nu?
Men inte bara kommunisterna 1939. De tre små baltiska staterna hade utgått från att i den händelse att de ryska björnen skulle börja visa tecken på att uppföra sig illa, skulle Nazi-Tyskland komma till undsättning.
Men budskapet från Ribbentropp & Co 1939 till balterna var att ”nu får ni klara er själva och ordna upp era relationer med Ryssland bäst ni kan”.
Orden skulle kunna läggas i Trumps mun när han omsider får tid att ringa upp också Stefan Löfvén.
Trump verkar i sina uttalanden och reaktioner fungera mentalt som en 8-åring, så rätt person att fråga om vad som ska hända torde vara en barnpsykolog. Hans främsta motivation verkar vara president-titeln som status-symbol, inte en politisk vilja. Men som kronvrak gillar han nog inte parader, uniformer och vapenskrammel. Han lär nyligen ha frågat vad en president ska syssla med, och man får hoppas han blir ordentligt informerad. För att citera Walter Kerr: ”He had delusions of adequacy” fritt oversatt ”Han hade illusioner om tillräcklighet”. Man kan i varje fall lita på att han inte blir omvald.
I fredagens UNT hade man publicerat en insändare som ansåg att valet i USA varit ”odemokratiskt”.
Eftersom det mycket USA-vänliga UNT eftersatt sin plikt som informationsorgan att informera om bakgrunden till det amerikanska valsystemet kände jag en plikt att göra det. Inte ska läsarna behöva gå ut till det ”notiskt opålitliga” nätet:
”Svar till Lennart Andersson, UNT 19 november: Det är ett vanligt missförstånd att det amerikanska valsystemet är odemokratiskt därför att en kandidat med en något mindre andel av rösterna ändå kan avgå med segern. Men systemet är i högsta grad demokratiskt, inte bara för att amerikanarna har valt att ha det så och behålla det, utan därför att med detta system riskerar inte små delstater att bli ansedda som ”mindre viktiga” och därmed försummade under kandidaternas valkampanj. Vi har något liknande i EU (en röst per land) annars skulle Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien i stort sett ha bestämt allting.”
Insändaren har ännu inte införts. Kan det vara så att UNT inte aktar för rov att baktala sin stora idealstat av taktiska skäl?
Bo P!
Trump är ju ingen engångsföreteelse som bara hänger ihop med USA. Han är en ren kopia på Berlusconi, till exempel. Och ungefär samma tendenser – ett nytt gäng försöker sälja en politik som fortsätter att gynna överklassen ekonomiskt men med hänsyn tagen till underklassens kulturella preferenser – ser vi ju i snart sagt varje land i Europa, inklusive vårt eget.
Det är detta jag menar med att det gamla gänget är diskrediterat. Det vore synd om man inte kunde utnyttja detta. I en del länder – UK, Spanien, Portugal – tycks det fungera, så varför inte här?
I USA försöker man också göra något på det temat, d v s utnyttja att etablissemanget är hårt skakat.
Anders P och Jan W!
”Med Donald Trump i förarsätet” är en mera personligt utformad artikel än jag brukar skriva. Finns grundad anledning att vara rädd – eller i varje fall att känna ett stort obehag – med tanke på utgången i det amerikanska presidentvalet? – är den fråga jag ställer. Svaret är rimligtvis ja. Men svaret hade varit ja också om Hillary Clinton segrat.
Jämförelsen mellan den rysk-tyska pakten, Molotov-Ribbentrop-pakten, i augusti 1939 och presidentvalet i USA i november 2016 är både hisnande, överraskande och högst relevant. Att vidare Silvio Berlusconi och Trump har omisskännligt släkttycke håller jag också med om. Mitt i prick!
Här följer ännu en parallell, modell svindlande:
Den 9 november i år stod det klart att en 70-årig miljardär blir Vita Husets näste hyresgäst. Den 9 november är också känt som Kristallnatts-datum (1938). Men den 9 november var också dagen för Napoleon Bonapartes statskupp (1799), då en av den franska revolutionens stora landvinningar, Republiken, gick i graven och något senare ersattes av kejserligt envälde. ”18e Brumaire” var detsamma som den 9 november enligt Revolutionens kalender. ”Louis Bonapartes 18:e Brumaire” ägde emellertid rum först år 1851, närmare bestämt den 2 december det året. ”Louis Bonapartes 18:e Brumaire” är dessutom titeln på en studie av den mycket läsvärde tyske filosofen Karl Heinrich Marx.
Anders P!
Tankeväckande jämförelse med det som hände 1939 i den meningen att vi säkerhetspolitiskt sett ganska snart kan vara helt nakna. Och det är ju det som såväl regeringen som oppositionen idag med sådan skräck just nu ser framför sig. Men militärt är ju å andra sidan varken Ryssland eller EU-Europa (utan USA som pådrivare) idag särskilt mycket att räkna med. Och kan man kanske till och med fråga sig hur länge Europa egentligen har råd med den väst/öst uppdelning som vi nu haft i hundra år.
Jan W!
Ja, den nyliberala hegemonin och den neokonservativa är ju inte samma sak.
Men personligen tror jag att den senare kommer att ryka först.
Mats P!
Parallellen mellan Trump och Berlusconi dras av Ian Buruma,, som också drar en del andra paralleller.
Eller kortkort: Uppkomlingar som föraktas av etablissemanget kan lätt sluta ytliga förbund med andra som föraktas av andra skäl. De bär på samma groll och känner igen varandra. Sen spricker det förstås när det tillkommer politik också. Men det är tänkvärt att ingen annan kan göra något av missnöjet, på ett mer seriöst vis. Tänkvärt i bokstavlig bemärkelse.
Det verkar som om Janerik Larsson i sina betraktelser står närmare de analyser som Lenin skulle ha gjort än alla dessa ”vänstermänniskors”.
”De valdistrikt som Clinton vann genererar 64 % av den ekonomiska aktiviteten i USA 2015. För de valdistrikt som Trump vann är motsvarande siffra 36%.”
”The Economist har jämför valresultatet för Donald Trumps med siffrorna för Mitt Romney för fyra år sedan. Det visar att ju bättre hälsotillståndet i ett valdistrikt desto sämre utfall för Trump.”
Här är i alla fall en som drar politiska slutsatser av detta. Med rätt reaktion från en massa gott folk kanske vi äntligen kan komma ur det träsk vi har vandrat omkring i sen ungefär 1980.
Och här är en till, från USA.
Och här en till på samma tema.
Jag trodde folk förstod hur samhället fungerar, men tydligen överskattar jag folk.
När man byggt ett par såna här monster för sin frackinggas förstår man ju varför man måste göra lite kupper, destabilisera regeringar i Europa, kalla antifracking-rörelsen för Putinagenter med mera, för att kunna sälja sin dyra gas till de få länder på jorden som har råd med den.
Tro mig när jag säger att Trump kommer tvingas sälja sån här gas här med samma medel…
Som uppföljare till min kommentar ”2016-11-23 kl. 9:05” ovan kan berättas att insändaren om USA:s valsystem kom in i dagens tidning. Månne också UNT läser lindelof.nu?
Anders P!
Din hyllning av USA:s valsystem är svår att förstå. I dagsläget är drygt 6 miljoner amerikaner exkluderade från rätten att rösta. Det handlar om framför allt svarta personer i fängelser och tidigare fängelseinterner, som inte kan använda sin demokratiska rättighet.
Tendensen i landet är att många krafter verkar för att göra det svårare för amerikaner att rösta. Rösträttsintegritetsrörelsen, startad av en grupp republikaner som var övertygade om att det fanns ett utbrett fusk i amerikanska val, styrt av demokraterna är ett sådant exempel. Framför allt anklagades fackföreningar och organisationer som arbetade med minoritetsgrupper för valfusk. Några empiriska belägg för valfusk har inte redovisas från rösträttsintegritetsrörelsen.
Däremot har de fått igen drygt tjugo förändringar i valsystemen i olika delstater. En kraftig förkortning av datumperioden gällande förtidsröstning har genomförts, samt förbud att rösta på söndagen precis före valets slutdatum.
Den svarta befolkning samlade av tradition upp sina väljare just den söndagen, oftast via sina kyrkor, för att ge marginaliserade väljare möjlighet att ta sig till vallokalerna.
2008 utgjorde de svarta 13 procent av befolkningen och av den svarta befolkningen röstade 12 procent. Men bland de svarta röstade 33 procent just sista söndagen före valet. Förtidsröstade gjorde 21 procent av de svarta.
Kritiker mot röstintegritetsrörelsen hävdade att de allt hårdare valreglerna handlade om att hindra vissa grupper av demokratiska väljare från att rösta. Empiriskt finns belägg som pekar i den riktningen.
Andra bisarra inslag är ungdomar som nekas rösta på grund av att studentleg inte godkänns som ID, men däremot godkändes vapenlicens som ID i andra vallokaler.
Elektorssystemet kan och bör diskuteras ur ett demokratiskt perspektiv. Den sittande presidenten oavsett vem och vilket parti har alltid ett mycket begränsade stöd, ibland så lågt som 37 procent. (Clinton 1992) och valdeltagandet är mycket lågt, 55-60 procent, ibland ännu lägre.
Det är verkligheten som bör gälla – inte kartan! Det är sant som Anders P skriver att det finns missförstånd om systemet. USAs konstinstitution och valsystem är mycket väl genomtänkt. Vissa saker i konstruktionen kan väl diskuteras som elektorssystemet och maktdelningssystemets nackdelar. Att befolkningen i stort sett är nöjda med systemet är ett svagt argument. De är hemmablinda (som också svenskar är ibland). Demokratin i USA är baserad på pengar i enormt mycket större utsträckning än i andra västländer. Borttagandet av maxbegränsningen av Super Pacs förstärker det odemokratiska inslaget. Två partier dominerar så markant allt politiskt utrymme att inget kan växa under dem så länge val heter pengar.
Valdeltagandet är på så låg nivå att bara det är grund för att sätta ett ? för halten av demokrati i USA. Två länktips: Länk 1, Länk 2
Hans A!
Du har helt rätt och jag håller helt med dig. Men nu gällde det att överhuvudtaget få in en text i UNT, inte att medverka i lindelof.nu. Vad jag sköt in mig på är den usa-vänliga pressens plötsliga irritation att elektorsystemet missgynnade deras kandidat.
Som det är, genomför varje delstat + DC sitt eget presidentval, d v s val av elektorer. Sedan summeras de 51 olika valresultaten, och kandidaten med minst 270 elektorsröster vinner. Nu kampanjas för att avskaffa elektorskollegiet, d v s ha ett enda landsomfattande val, där delstaterna skulle förlora sina roller. Men det skulle kräva en grundlagsändring, och är därför ganska dödfött. En enkel ändring vore däremot för en delstat att avskaffa ”winner takes all”-systemet och införa ett proportionellt (nio elektorer från Maine och Nebraska röstas fram så). Då skulle Kaliforniens 55 röster inte alla gått till Clinton, utan Trump skulle fått runt 19 och Clinton 36. Å andra sidan skulle Clinton fått nästan hälften av elektorerna från Florida och Mellanvästern i stället för noll. Det vore näst intill omöjligt för dagens situation att uppstå, där Clinton nu är uppe i två miljoner fler röster än Trump.
Med ”winner takes all” var valet i Kalifornien avgjort långt innan någon lagt sin röst, och kandidaterna slösade ingen energi på att kampanja här. Dock kom de hit för att tigga pengar, ”fundraising”.
Före valet tyckte Trump att elektorskollegiet skulle avskaffas. Efter valet tyckte han att det var en genialisk inrättning.
Även Steigan verkar se mest möjligheter med Trump.