Med pakten inleddes människoslakten

1. Alltsedan Tyska Riket proklamerades 1871 av Bismarck i Veresailles gentila salar har de avgörande politiska händelserna i Europa utspelats mellan Tyskland och Ryssland, på sistone med inblandning av USA. Men nu verkar amerikanarna ha börjat tröttna så vi är kanske snart tillbaka i det gamla läget.

   Idag, liksom sedan 1871, har i Tyskland två tendenser kämpat mot varandra vad avser hur man ska förhålla sig till Ryssland: ”kreditavtal” eller ”korståg”. Det senare dominerade efter Bismarcks fall och under 1:a världskriget, samt förstås under Hitlertiden då drömmen, dominerande i ”Mein Kampf”, var att med Storbritanniens passiva stöd kolonisera europeiska Ryssland sedan befolkningen dödats eller drivits bakom Ural.

   Men åren mellan 1922 och 1933 såg ett intimt samarbete mellan Tyskland och Ryssland (Sovjetunionen) där inte bara handeln var enorm, tyska militärer utbildade Röda Arméns personal samtidigt som de kunde hålla hemliga manövrar på de ryska slätterna. Så sent som 1935 argumenterade ledande tyska militärer och industrimän för ett återupptagande av denna tysk-sovjetiska allians.

   Ni måste förstå den förtjusning som politikerna i Sovjetunionen visade sensommaren 1939 när denna situation verkade ha inträtt: Hitler verkade ha övergivit sina planer på krig och kolonisering i öster. Istället för att förlita sig på Storbritanniens och Frankrikes tysta medgivande verkade han nu kunna hamna i krig med dem.

   Men som bekant vilade britter och fransmän på hanen vintern 1939-40, bortsett från långt gångna planer att invadera norra Skandinavien. Och när Tyskland anföll våren 1940 gav sig fransmännen lätt, och ledande brittiska politiker övervägde fredsförhandlingar.

   Det var Churchill, som inte bara såg det brittiska öriket som sitt hemland, utan hela Imperiet, som därför ville fortsätta att göra motstånd. Och världskriget fortsatte eftersom Japan redan börjat det på 30-talet.

   Eller var det Sovjetunionens ”fel” att Japan angrep Kina, bombade Pearl Harbour och invaderade Singapore?

2. Mats P!
   1) Är inte rubriken lite vilseledande?
   2) Jag tror att det sovjetiska 1917-1991 i historieböckerna kommer att sammanfattas under rubriken: Rysslands väg till kapitalismen. Och inte som en återvändsgränd.

   Anders P!
   Du återkommer till din idé om att USA har börjat tröttna på sin europeiska provins. Jag menar att det är när detta Europa tröttnat på att vara en sådan provins som det är slut med den transatlantiska länken.

   Det kommer en tid när Europa tjänar mer på att hålla sig neutral i den stora maktkampen mellan USA och Kina än att vara just en amerikansk provins.

3. Artikeln är i stort sett bra men några tillrättalägganden. Det var inte pakten som gjorde att Hitler kunde hoppa på polackerna. Han hade bestämt sig för krig oavsett vilket i mitten av augusti, vilket han delgav den italienske utrikesministern Ciano i ett privat samtal.

   Det som pakten gjorde var att säkerställa sovjetisk neutralitet i ett kommande tysk-polskt krig. Faktum är att Sovjetunionen ända fram till den 5 september 1939 erbjöd Polen både humanitär och militär hjälp. I vart fall fram till den 7 september höll Hitler dörren öppen för en förhandlingslösning som skulle möjliggöra bevarandet av en självständig, förvisso rumphuggen, polsk stat. Något i stil med Vichy-Frankrike.

   Den 12 september bestämde västmakterna vid ett möte i Abbeville att ingen direkt hjälp skulle ges till polackerna. Åtminstone två av de franska delegaterna har i efterhand utpekats som sovjetiska agenter. Det är då troligt att man i Moskva fick vetskap om att ingen västmaktshjälp skulle ges till Polen och att landets öde var beseglat. Det var först då man agerade och den 17 september la beslag på sin del. Det var inte pakten som beseglade Polens öde utan det svaga polska motståndet. Pakten förutsatte tvärtom ett självständigt Polen. Nu då det gick om intet, blev det nödvändigt med en omförhandling om pakten vilket resulterade i överenskommelsen den 28 september.

   Det har också sagts att anledningen till att Litvinov kickades var för att han var jude och att det kunde försvåra förhandlingarna med tyskarna. Det är ett påstående som är helt gripet ur luften och helt saknar grund. Litvinov fick gå för att han misslyckats i förhandlingarna med västmakterna och på grund av interna motsättningarna inom sovjetregeringen.

   Molotov fortsatte med än större beslutsamhet försöken att komma överens med västmakterna. Det var först i slutet av juli 1939 som man ens på allvar började att besvara de tyska inviterna.

4. Bosse P!
   Jo, rubriken är missvisande. Men det beror, tror jag, på att MP inte är djärv nog. Han anser i sak att pakten var en bra sak, men använder sedan en mängd retoriska finter för att få det att se ut som om han egentligen inte anser detta. ”Love me – I am a liberal”.

   Det kan, till det jag påpekade tidigare, tilläggas att pakten gjorde mos av den s k ”antikominternpakten”, vilket skapade en politisk kris i Japan, en av medlemmarna i denna pakt, vid den här tiden.

5. ”Där (i Baltikum, min anm.) infördes arbetarmakten på SSSR-märkta stridsvagnars larvfötter och med hjälp av en serie manipulerade folkomröstningar.” skriver Mats Parner ovan. Själv har jag tillgång till en berättelse av Gustav Johansson, som i boken Svenska folkets undangömda öden (Cavefors, 1969, sid. 97-114) beskriver vad som enligt hans uppfattning hände.

   Nu kan den kritiske hävda att Gunnar Johansson är partisk eftersom han arbetade i femtio år i svensk kommunistisk press, varav Ny Dags chefredaktör i 25 år, 37 år i kommunistiska partiets ledning och 18 år i Sveriges riksdag.

   ”Mig veterligt, skriver Johansson, var det bara två journalister från väst som fanns på plats i Baltikum under dessa veckor.”

   Den meningen står under rubriken ”Fascistregimerna störtas”. ”Först med den stora förändringen 1940 fick det arbetande folket i Baltikum demokratiska fri- och rättigheter. Då kunde de skapa verkligt folkstyre genom fria val” antecknar han också. Men redan efter freden i Brest-Litovsk (1918-03-03) hade stora strejker och demonstrationer utbrutit plus väpnat uppror. Arbetare- och soldatråden aktiverades överallt i Lettland och Estland.” skriver Gustav Johansson.

   Kanske borde vi leta efter den andre journalisten, men det är väldigt sällan någon skriver en helt objektiv historia… Klassintresset ljuger aldrig.

   ”Dessvärre bröt nazisterna sitt Münchenlöfte till tjeckerna och alla oss andra redan den 15 mars 1939, då Prag intogs.” skriver Mats Parner. Även om vi skulle vilja kan vi inte som en Zelig (i Woody Allens film med samma namn) dyka upp ”bakåt” i historien. Därför blir Mats Parners historiska subjekt ”alla oss andra” en aning suspekt. Vi var ju varken där eller speciellt levande.

   Men som helhet håller jag med Mats Parner i hans historieskrivning.

6. Bosse P!
   Meningen med att logga in och läsa lindelof.nu är ju bl.a. att man före alla andra ska hålla sig väl underrättad om trender i politiken . Nu har fler än jag upptäckt att USA börjat bli trött på att vara världspolis. Får se nu om några brittiska intriger från Whitehall kan ändra situationen.

   Expressens förtvivlade ledare innehåller en del bra länkar bland annat till Obama intervjun i The Atlantic.

7. Det är en korrekt iakttagelse att min rubrik är mindre lyckad. Jag har nu för andra intressenters räkning – läs Värmlands Folkblad – ändrat den till ”Med pakten inleddes slakten – men…”.

   Att jag, som Anders Persson tydligen misstänker, skulle se positivt på uppgörelsen mellan von Ribbentrop och Molotov stämmer inte. Jag använder formuleringen ”cyniskt maktspel” både om rysk-tyska pakten i Moskva och om överenskommelsen nere i München – och jag markerar på flera andra sätt att jag är högst måttligt imponerad av det som skedde.

   Att jag kallas liberal beror antagligen på att vare sig Lenin eller Stalin finner nåd inför mina ögon på slutraderna. Det är ett känsligt kapitel.

   Men leninismen var i huvudsak en strategi för maktövertagande i det auktoritära Tsarryssland och stalinismen ett slags perverterad leninism.

8. Mats P!
   Jag var lite ”tyken” när jag skrev ”Love me – I am a liberal” vilket du kan förstå här.

   ”Visst, när jag var ung och impulsiv; Jag bar alla tänkbara märken, även gick på socialistiska möten, lärde alla de gamla arbetarsångerna, men jag har blivit äldre och klokare, och det är därför jag nu anger dig.

   Så älska mig, älska mig, älska mig, ty jag är en liberal”.

   Vad som kommer ut av dessa omvälvande tider kan man inte veta, mer än att ”liberalismen”, den moderna varianten, kommer att försvinna.

9. ”… och stalinismen ett slags perverterad leninism.”

   Likafullt kämpade Stalin från mitten av 30-talet fram till sin död för att införa något som bara kan liknas vid en form av socialdemokrati med fria hemliga val och att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. En kamp han förlorade mot lokala partiledare.

   Tittar man på dödstalen under Stalinepoken så ägde närmare 85-90 procent rum under åren 1937-1938 där det nu är klarlagt att NKVD-ledaren Jezhov agerade bakom ryggen på regimen.

10. Anders P!
    Intressant intervju med Obama. Han verkar vara införstådd med att tiden med USA som världspolis är på väg att ta slut. Jag skall läsa den noggrannare i morgon.
    Men vad skall man säga om Anna Dahlberg? Om hon är typisk har vi ett hårt jobb framför oss.

    Janerik Larssons artikel har jag inte lyckats få fram på min dator. Är han som Anna Dahlberg?

11. Anders P!
    Här en kommentar till intervjun med Obama i The Atlantic. Också mycket intressant.

12. Dagens Nyheter har agerat som ”Gråkappan” I Strindbergs ”Röda rummet” och kallat in någon sentida avkomma till murveln Struve som först bestämt att vinkla artikeln i ”The Atlantic” mot Obamas resa till Kuba.

    ”I en omtalad artikel i tidskriften The Atlantic ger Obama uttryck för sin frustration över att allierade i både Europa och Mellanöstern gör för lite för att hjälpa till med ordningen på klotet.”

    Som om Obama stode på DN:s sida!

13. För er som inte kan läsa Janerik Larsson i SvD kommeer här ett citat:

    ”Donald Trump besökte idag tidningen Washington Post och i rapporterna därifrån signalerade den sannolike republikanske presidentkandidaten att det är dags för USA att banta ner sitt engagemang i Nato:

    Trump said that U.S. involvement in NATO may need to be significantly diminished in the coming years, breaking with nearly seven decades of consensus in Washington. ’We certainly can’t afford to do this anymore,’ Trump said, adding later, ’NATO is costing us a fortune, and yes, we’re protecting Europe with NATO, but we’re spending a lot of money.’

    I den långa intervjun med Barack Obama i det senaste numret av The Atlantic lägger presidenten ut texten om sin syn på världen; såväl krigströttheten som ledan vid allierade som åker snålskjuts på USA är påfallande.

    Gång på gång återkommer Obama till problemet med ’free riders’ som vägrar ta eget betala för sin säkerhet.

    USAs roll i världen håller på att förändras.”

    Slut på citat från Janerik Larsson, SvD.

14. Jag har vid flera tillfällen här på linedlof.nu påpekat att demokratier visst kan komma i krig med varandra och att de enda länder som var nära att ockupera Sverige, eller delar av Sverige under 2:a världskriget, var vare sig var Tyskland eller Sovjetunionen, utan England och Frankrike.

15. Eftersom det är svårt att definiera demokrati på ett objektivt sätt torde t ex Jörn Svenssons bok ”Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen” (Cavefors, 1969) vara intressant för bildningstörstande idag, inte minst ungdom. Tiden skiftar och vi med den. Småborgerligt-demokratisk kallar Jörn Svensson tiden fram till Napoleon I:s maktövertagande 1799. Därefter följer ”växlande typer av auktoritära regimer ända fram till 1848.” Militärkuppen 1850, ”Louis Napoleons diktatur varade i nära 20 år, Pariskommunen 1871, Dreyfus-affären speglade” en konflikt mellan det republikanska och auktoritärt-konservativa Frankrike.” På 1900-talet finner vi fransk imperialism – minns det ödesdigra franska nederlaget vid Dien Bien Phu, 1954.

    Jörn Svensson beskriver den tyska perioden 1870-1914 som ”den autoritära reaktionens frammarsch”, med ”utrikespolitisk expansionism och inre undertryckande av oppositionen.” Hitlerdiktaturen: 1933-1945!

    D v s man kan med fullt fog fråga sig: Var det demokrati eller borgarklassens diktatur under dessa år? Eller hur lätt är det inte att slå fast: i väst ”har vi demokrati” medan dom därborta i öst ”har diktatur”. Sign Men historien är inte slut.

16. Att kalla överenskommelsen av den 23 augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyska Riket vid dess formella namn, Non-aggressionspakt, är lika missvisande som att kalla ett samtal mellan två personer som planerar ett rånmord för ett litterärt samkväm. Det faktiska innehållet i non-aggressionspakten och det hemliga tilläggsavtalet är det motsatta: en aggressions som underlättade för det Tyska Riket att starta det andra världskriget i Europa den första september 1939. Sovjetunionen agerade helt enligt pakten och ockuperade och införlivade östra Polen och de baltiska staterna. Dessutom startade Sovjetunionen ett anfallskrig mot Finland under slutet av 1939. Pakten avslutades följdriktigt med att Tyska Riket anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941.

    Men vad hade hänt om Sovjetledningen inte hade gått med på en Non-aggressionspakt med Tyska Riket. Det finns inget säkert svar på den frågan. Två huvudalternativ kan skönjas.

    Det första alternativet är att motståndet mot ett tvåfrontskrig inom den tyska militären hade satt stopp för anfallet mot Polen den 1 september 1939. Därmed hade inte det Tyska Rikets imperialistiska ambitioner ändrats, utan hade funnit sig andra vägar.

    Tyska Riket hade angripit Polen den 1 september, utan att Sovjetunionen hade inlåtit sig på att dela upp östra Europa tillsammans med Tyska Riket. Tyska Riket hade naturligtvis besegrat Polen. England och Frankrike hade förmodligen förklarat krig mot Tyska Riket, utan att göra särskilt mycket för att hjälpa Polen. I detta fall hade det tyska fälttåget i Polen varit avslutat i början av oktober 1939. I detta läge hade det inte varit möjligt att fortsätta kriget vidare österut på regntunga vägar och en krigsmakt som behövde andrum för soldaterna och reparation av slitet material. Dessutom saknade den tyska krigsmakten vinterutrustning. Så tidigast våren/försommaren 1940 hade varit möjligt för Tyska Riket att marschera österut. Vid den tidpunkten hade Tyska Riket även varit i krig med både England och Frankrike och haft en sårbar buk i form av ett inte helt stabilt Balkan. Ett krig med Sovjetunionen skulle innebära ett tvåfrontskrig.

    De som försvarar Non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyska Riket brukar hävda att Sovjetunionen vann 22 månader för ytterligare förberedelser inför det väntade angreppet från Tyska Riket. I bästa fall är det frågan om drygt 1 år. Till detta kommer att det Tyska Riket fick god tid på sig att öva sin krigsmakt både i öst och väst och lägga under sig både produktionsutrustningar och krigsmaterial. Non-aggressionspakten gav således även Tyska Riket ökade möjlighet att stärka sig inför kommande kraftmätningen med Sovjetunionen.

    Sovjetunionens agerade i Baltikum medförde goda rekryteringsmöjligheter i av soldater till den tyska krigsmakten i samband med operation Barbarossa. Kriget mot Finland 1939-40 blev en bra förevändning att dra med Finland i kriget mot Sovjetunionen 1941.

    I samband med Non-aggressionspakten lade de kommunistiska partierna i Europa om sin politik. Kritiken och kampen mot fascism och nazism tonades ned och blev i det närmaste osynlig. I stället riktades udden mot plutokraterna i London och Paris. I detta läge så svek kommunisterna kampen mot fascism och nazism.

    Mot bakgrund av ovanstående korta skiss går det att dra slutsatsen att Non-aggressionspakten inte gynnade kampen mot nazism och fascism.

17. Man kan lägga till några fakta:

    1. Polen sträckte sig 1939 vida längre österut än idag och omfattade områden som beboddes av icke-polacker som vitryssar och ukrainare bl a. De behandlades inte väl av den polska regimen och skulle ha behandlats ännu sämre av den tyska, som också skedde 1941-44.

    2. Sovjetunionen trodde, liksom många andra, att kriget mellan västmakterna och Tyskland skulle bli en upprepning av 1:a världskriget. Ingen anade att Frankrike skulle falla ihop som ett korthus, bl a på grund av att landets elit såg positivt på det anti-kommunistiska Tyskland.

    3. Sovjetunionen stationerade trupper i de baltiska staterna hösten 1939, men införlivade dem i unionen först i juni 1940, uppenbarligen efter det överraskande segerrika tyska blixtkriget i väster. Då hade man gått på pumpen i Finland, glömmandes varför det så lätt erövrats 1808-09 var därför att den ledande klassen ville låta sig erövras. Det ville den inte 1939.

18. Pakten skulle alltså inte ha gynnat kampen mot fascismen. Nej kanske inte men det är svårt att se att Sovjetunionen hade kunnat agera på något annat sätt med tanke på den politik som fördes av västmakterna och framförallt Polen. Det var först i mitten av augusti som man övergav den kollektiva säkerheten till förmån för en helt egen politik.

    Det är sant att införlivningen av baltstaterna skedde först efter det tyska genombrottet i väster. Hösten 1939 fanns inga sådana planer. Införlivningen var en konsekvens av att de baltiska kommunisterna låg på för att göra länderna till sovjetrepubliker. I Finland ställde kommunisterna upp för sitt land. I Baltikum gjorde de precis tvärtom.

    Slutligen, det här med att demokratier inte för krig mot varandra. Det är naturligtvis en myt från början till slut.

19. Jag blir så trött av att efter ”nya vänstern” dök upp för femtio år sedan vi fortfarande idisslar den tysk-sovjetiska pakten av 1939.

    Varför inte som omväxling diskutera den tysk-sovjetiska pakten av 1922. Förutom att de båda länderna lovade varandra evig vänskap och förmånligt handelsutbyte så fanns det också här ett hemligt tilläggsprotokoll nämligen att tyska Wehrmacht fick öva militärt i hemlighet på de ryska slätterna och i hemlighet få vapen tillverkade per licens av ryska fabriker – i brott mot Veraillesfreden.

    Men medan paketen 1939 knappt varade i två år, varade pakten 1922 i över tio!

    Problemet Lenin & Co hade var, liksom Stalin & Co 1939, vad man skulle göra av alla sin utländska kommunistiska anhängare inom Komintern. Upplösa organisationen såg ju inte bra ut, men det såg heller inte bra ut om tyska kommunister sprang omkring på gatorna i Berlin och pläderade för att störta den regering som kanske just satt i vänskapliga överläggningar med någon delegation från Moskva.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.