Vid 26 års ålder gifte sig den ovanligt begåvade och på många sätt geniale författaren Edgar Allan Poe med sin blott 13-åriga och, som det taktfullt brukar heta, ”andligt outvecklade” kusin Virginia Clemm. En inofficiell vigselceremoni arrangerades i december 1835, medan den formella ritualen lät vänta på sig till den 16 maj nästföljande år. Då uppgavs den nu 14-åriga bruden vara 21 (till jourhavande prästs oförställda häpnad).
Betecknande nog kallades den unga hustrun sällan för något annat än ”sis”, syster, av sin äkta hälft.
Äktenskapet fullbordades aldrig och förblev alltså vitt till den kvinnliga partens död. Det egendomliga giftermålet var i princip ett kamouflage för något som till varje pris skulle döljas, troligen den manlige kontrahentens impotens eller sexuella funktionshinder av annat slag. I alla händelser kom det omaka paret att dela både ljuvt och lett i tolv långa år, redan från dag 1 under fastern och svärmodern Maria Clemms skrupulösa kontroll. Enligt en imponerande rad samstämmiga källor var de tre varandra ömt, varmt, innerligt och kärleksfullt tillgivna från morgon till kväll.
Påfallande är att kvinnor ur de flesta läger och i alla åldrar nästan undantagslöst drogs till Poe, medan hans yrkeskolleger och manliga släktingar för det mesta skydde honom som pesten. Kvinnorna tyckte sig se ett ädelt hjärta hos honom, männen på sin höjd en hopplös pedant och obotlig practical joker.
Poe var i allt en särling. Hans finländska levnadstecknare Helen af Enehjelm har noga understrukit att han inte passade i 1800-talets värld och än mindre i dåtidens Nordamerika. Till läggningen var han en excentrisk romantiker, vanligen otyglad och ojämn till humöret, dessutom offer för ett aldrig sinande utflöde av perversa drömmar – med vilkas hjälp han lödde samman intrigerna i sina skräckberättelser Tales of the Grotesque and Arabesque.
Man djärves väl påstå att Makterna sammangaddat sig mot olycksfågeln Poe redan i startfållan: hans bägge föräldrar gick bort i tuberkulos, när parveln Edgar ännu låg i vaggan, en något äldre bror gjorde sammalunda och den stenrike fosterfadern, affärsmannen John Allan, kom tidigt att framstå en av de snålaste och mest inskränkta typer som någonsin trampat amerikansk nybyggarmark, vilket säger det mesta. Denne hr Allan var den koncentrerade essensen av småborgerlighet och allmän dumdryghet – ja, ett pulvriserat sediment av århundradens damm, kort sagt en Trump i 1800-talsutstyrsel. Att en så trångsynt målsman ställde till ett veritabelt Gehenna för den hyper-sensible fostersonen behöver nog inte särskilt poängteras.
”Varje Poe har sin John Allan, men varje John Allan har inte sin Poe!” framhåller Enehjelm i lapidarisk stil.
Själv diagnosticerade Poe sina utsvävande alkoholvanor som ett uttryck för latent själssjukdom, och i detta hade han troligen rätt. De två sista åren av hans liv kom att präglas av tilltagande förvirring och ett allt svårare drogmissbruk liksom av omätlig sorg över Virginias förtidiga död (i januari 1847).
Efter hustruns hädanfärd engagerade sig Poe i ett stort antal kvinnor, några av dem samtidigt, typiskt nog på ett exalterat och melodramatiskt sätt utan all spontanitet. Förr eller senare, i regel förr, drack han sig helt redlös i sin tilltänktas åsyn och kunde därefter, med ”gott” samvete, avsluta förhållandet och undvika katastrofen.
På samma gång som Poes liv utvecklades till ett sannskyldigt helvete inom de privata sfärerna, deltog han oavbrutet vid soaréer och uppläsningskvällar. Hans röst lämnade sällan någon oberörd; med sina violetta ögon och sin melodiska stämma besatt han den unika förmågan att trollbinda ett auditorium till sista man – eller snarare sista kvinna.
Blott ett ringa antal författare har blivit så grundligt om- och sönderskrivna som just Poe. Den kanske mest ambitiösa levnadsteckningen, drygt 900 sidor lång, utgavs 1933 av prinsessan Marie Bonaparte, en av Sigmund Freuds ortodoxa lärjungar, och betitlades Edgar Poe, Étude Psychoanalytique. Där kan man inhämta, bland mycket annat, att romanfiguren Arthur Gordon Pyms innerliga önskan att erövra Sydpolen bara var det omedvetna uttrycket för Poes egen barnsliga trängtan efter modersskötet; den vita polen skulle med andra ord symbolisera hans längesedan döda mor.
Den slutsatsen är nog betydligt mera fantasifull än skarpsinnig.
Under sitt 40-åriga liv var Poe inte bara novellkompositör, skräckmästare, essäist och kritiker; mer än allt annat skrev han poesi. Hans mest kända skaldestycke är den 108 rader långa The Raven – Korpen – ”så detaljerad i sin klanguppbyggnad, så geometrisk i sin perfektion att den låter sig analyseras som klassisk arkitektur” (enligt vad Leif Furhammar påpekat).
Dikten blev en litterär schlager och bars genom åren på starka fågelvingar över den nordamerikanska kontinenten.
Samma dag som Korpen publicerades (1845), såg man hur upphovsmannen i kraftigt berusat tillstånd kryssade fram över Broadway i riktning mot sin författarlya. Frågan är väl om inte denne svårt pinade enslings hela liv formades till en enda utdragen vandring med Dödsriket som logiskt slutmål och med en oavbrutet skällande Kerberos vid ena sidan.
Att en så pass mångbottnad gestalt som Poe fått ett blandat eftermäle är knappast ägnat att förvåna. Till den negativa kritiken, framförd inte minst av kyrkoherden, angivaren (och tidigare vännen) Rufus Griswold, bidrog självfallet hans periodiska alkohol- och narkotikamissbruk, i slutakterna förstärkt av återkommande delirium-attacker.
En auktoritet som T S Eliot fann det besynnerligt att människor i vuxen ålder låter sig fängslas av Poe, som i sin hela berättarkonst ägnar sig åt ett stoff av genuint intresse för oss enbart ”i förpuberteten”. Ett lika föraktfullt omdöme levererade Aldous Huxley, enligt vilken Poe i sina dikter ”sällan åstadkom något annat och bättre än ett mekaniskt nedskyfflande av innehållet i versmåttets snabbt förbiilande flod”.
Men även Poes vänner utgjorde, och utgör än i dag, en hel armé med Charles Baudelaire, Paul Valéry och Stéphane Mallarmé som de förnämsta namnen i generalstaben. Betecknande nog kom Frankrike att bli Poes nya hemland. Baudelaire anslog fulla sexton år av sitt liv åt översättning av Poes samlade verk till franska – samt tillbad honom stilenligt, och i kristenhetens namn, vid sänggåendet varje kväll i sin aftonbön.
De franska diktarna förstod betydligt tidigare än de nordamerikanska att Edgar Poes litterära karaktär var identisk med hans egenartade personlighet. I en enda mening har Baudelaire lyckats fånga nästan allt det väsentliga hos sin tvillingsjäl Poe:
”… Själva den glöd med vilken han kastade sig in i det ohyggliga, av kärlek till det ohyggliga, och i det groteska, av kärlek till det groteska, tycks mig besanna hans arbetes hederliga uppsåt, samt diktarens samstämmighet med mannen.”
Valéry konstaterade oförbehållsamt att Poe är den ende ”felfrie skribenten” i litteraturhistorien. Han var helt enkelt författaren ”som aldrig gjorde misstag”.
Själv tror jag att Poe skrev som han gjorde, dels för att han var exceptionellt talangfull, dels allt annat än kärnfrisk. Sist och slutligen var bläcket hans viktigaste drog. De talande korparna, ödsliga hedarna, spöklika gravkamrarna, becksvarta sammetsdraperierna och dödsmärkta jungfrurna i hans sällsamma historier är alls inga alkoholprodukter. De är resultaten av teknisk briljans, ett unikt psyke och väldiga kvantiteter bläck!
