Medborgare! Kejsaren är åter naken!

Lärare är ett tåligt, fegt och orimligt lydigt släkte (prydligt inhägnade i sina fackförbund). Men, inte alla som tur är är. I dagens UNT kräver Berit Landqvist högre lön annars blir det strejk. Inte nog med det, ännu större utrymme ges åt tre f.d. kolleger i Östhammar; Margareta Jensen, Lilian Johansson och Anita Vällfors (från min gamla skola dessutom) som ger ett konkret exempel på hur situationen för lärare håller på att urarta till ren fars. Att vara plikttrogen tjänsteman och samtidigt vara lärare har blivit omöjligt. Att strunta i regelverket har blivit enda sättet att upprätthålla ett vettigt lärarskap. För vem kan finna sig i följande?

I en klass med 20 elever ska en lärare göra sammanlagt 13 320 väl underbyggda bedömningar med hjälp av ”kunskapskriterier”. Ett exempel på ett ”kunskapskriterium” från samhällskunskap nivå E (åk 6, godkänd nivå) är följande:

”Eleven visar sina kunskaper om olika samhällsstrukturer genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då enkla samband inom olika samhällsstrukturer.”

Medborgare! Kejsaren är åter naken! Vem utanför en trång fackkrets av skolfuxar kan förstå vad som menas? Det här byråkratiska bedömnings- och dokumentationsvansinnet startade med Lpo 94, men tycks ha exploderat med 2011 års läroplan.

För den som vill läsa ännu ett skri i natten från en lärare som tröttnat, kan jag rekommendera ett läsarbrev på Johan Kants blogg från början av mars i år. Ett citat:

”Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa.
     Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete.
    Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats.
    Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta.”

Jag är för betyg. Men för vilken gång i ordningen jag säger att lärare måste ges förtroende att göra förnuftiga subjektiva bedömningar, har jag tappat räkningen på. Eller omvänt, de som tror att man kan utveckla beytygssystem till ”objektiva mätsystem” förvandlas förr eller senare till moderna skallmätare. Hemmablindheten verkar vara monumental.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: läroplan 2011, Lpo 94, betyg, bedömning