Golfare 1941 (Foto: P Lundwall)
Min vän Dan Kotka hatar golf. Det gör han rätt i. Golf är medelklassens odiskreta sätt att flyta ut över den glesnande landsbygden och sätta sin improduktiva prägel på tidigare produktiva människors trakter.
Golfspelet har dock en lång och inte alls ointressant historia, som jag visserligen inte är någon expert på, men ändå tidvis kommit i kontakt med. Min morfar, som var en produktiv och kulturellt intressant borgare, var med och startade Sveriges första golfklubb i början av 1900-talet. Han hade kommit i kontakt med golfen i England, där han vistades några år i sin ungdom. Själv slog jag mina första riktiga golfslag, med den där speciella klickkänslan då bollen tycks fara oändligt långt, i mitten av 50-talet. Som bäst hade jag 16 i handicap, men sedan dess har det gått utför.
På 50/60-talen var golf ännu en ganska udda sysselsättning för några ytterst få av dem som hade tid och råd att ägna minst en halv dag åt rekreation. Kulturen runt golfen var ännu inte pråligt amerikansk som nu. Det var en robust vandringskultur klädd i grova skor och tweed.
De flesta sporter har först utövats av överklass och sedan exporterats till folket. Till och med fotbollen kommer uppifrån. Tennis och utförsåkning är två exempel som efter andra världskriget vandrat ner till folket. Björn Borg och Ingemar Stenmark var vägröjarna för dessa sporters omvända klassresa. Men golfen har den egenheten att den kräver enorma öppna gräsbevuxna ytor.
Golfen har nu blivit ett naturligt inslag och en nödvändig ingrediens i ”anständig” medelklasskultur. Man bör kunna uppföra sig på en golfbana för att passa in. Ju fler som får tid och råd att ofta ägna hela eller halva dagar åt rekreation, desto fler kommer att fängslas av det trots allt fascinerande golfspelet. Och just det här gör att golfen är ett bekymmer, som tennis och utförsåkning aldrig kan bli. Medelklassen kommer genom golfen att ockupera stora delar av våra odlingsbygder. Vi kommer att få enorma parkartade halvprivata områden som endast får beträdas av dem med medlemskort. En och annan lyxbonde med frikort kommer att finnas kvar som inramning till alla golfbanorna. En slags internationell norm för landsbygdens omdaning sveper över den rika världen. Mönster hämtas från brittiska pastorala 1800-talsidyller, uppvulgade av medialt US-amerikanskt såpslisk.
Jag såg också dokumentären i TV 2007-02-25 om Vidbynäs Golfkubb och skövlandet av bonden Eric Sandlins livsverk. Den var tankeväckande och en god illustration till vart vi är på väg. Medelklassen breder ut sig över den avfolkade landsbygden, medan de fattiga samlas i städernas förortsgetton utan varken natur eller rekreationsmöjligheter. Klyftan mellan klasserna ökar och ändrar karaktär. Nationen klyvs. Den frie svenske bonden är vorden museal och jag tappar allt mer lusten att svinga klubban genom det hårddrivna blågröna golfgräset.
Jag hatar inte, men spelar inte. Har några vänner från arbetarklassen som dragits till sporten, men är själv inte ett dugg intresserad ens av minigolf. Vår ICA-handlare, avlägsen släkting från Tornedalen, spelar golf och åker ofta till Florida för att göra det. Han är dessutom trogen Krattanprenumerant.
För er läsande ger jag här ett boktips, som jag själv har på bokborsen.se: 60 kr, Månskensligisten, Anders Widén, Bonniers, 1994 Inb med skyddsomslag, 255 sidor. I mycket gott skick, En gripande roman om en 14-åring som kämpar för att få världen att gå ihop. ISBN; 91-0-055798-6.
Det är en intressant bok om en pojke som bland annat kör sönder golfbanor i Stockholmstrakten med moppe, som har läs- och skrivsvårigheter och får hjälp av en lärare som tror på honom. Jag mötte honom på en berättarvecka i Ströms vattudal 1995. Han är en bra berättare.