Nu ser vi effekterna av den nya mediestödslagen som trädde i kraft den 1 januari 2024, den som blev resultatet av Mats Svegfors’ utredning. Det nya systemet har en helt annan målsättning än det gamla, som hade sina rötter i det gamla presstödssystemet som infördes 1965. Istället för att främja ”politisk mångfald” (från höger till vänster) ska det nu ”stärka demokratin … genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet [där] huvuduppgiften [bör] vara att så långt möjligt säkra att det finns åtminstone en lokal nyhetsaktör i varje kommun … [med] kvalitetsjournalistik.”
Alltså, främjandet av politisk mångfald har ändrats till ”oberoende nyhetsförmedling”, ”kvalitetsjournalistik” och ”demokratisk trovärdighet”.
Om allt det här skrev jag mer utförligt här.
Nå, det kommer nu leda till att det svenska medielandskapet berövas de sista resterna av politisk mångfald på den klassiska höger vänsterskalan där folket stod mot herrarna, d v s i ett så kallat klasskampsperspektiv. Det drabbar främst ett antal små vänsterblad som trots allt hållits vid liv av presstödet. Såvitt jag kan förstå befinner dessa sig nu vid ett vägskäl. Antingen anpassar de sig till statens elastiska krav enligt ovan, eller så skalar de ner till något ideellt drivet på skoltidningsnivå och/eller till en ideellt driven webbsida, alltså rättar mun efter matsäcken, marginaliseras helt genom att övergå till B-laget bland alla andra ”alternativa medier”.
Följderna för tre vänstertidningar
Jag mejlar tre vänstertidningars chefredaktörer och frågar hur det nya mediestödet påverkar deras ekonomi och hur de tänker hantera förändringen.
– Vi vet ännu inte hur stödet kommer att bli, så vi befinner oss i limbo. Mediestödsnämndens nästa möte är nästa vecka. Kanske får vi besked efter det. Så det kan bli allt mellan noll eller tre miljoner, säger Leonidas Aretakis, chefredaktör på Flamman.
Tidningen Proletärens chefredaktör August Eliasson säger:
– Vi vet ju ännu inte om vi blir beviljade det nya mediestödet, ett tillfälligt övergångsstöd, eller i värsta fall ingenting alls. Självklart innebär ett uteblivet stöd att det blir väldigt mycket svårare att fortsätta ge ut tidningen som idag. Vi har ännu inte tagit några beslut, men vi kommer att se över såväl utgivningsfrekvens som distribution och prenumerationspris. Vi har redan höjt prenumerationspriset och startat en stödinsamling, som på bara två veckor gett över 160.000 kronor.
– Men skulle vi stå helt utan stöd redan i år så finns stor risk att vi måste minska ned på redaktionen. Vi är dock övertygade om att vi med våra läsares hjälp och stöd kommer att fortsätta att ge ut Proletären även som papperstidning.
Eliasson tillägger som en allmän kommentar, att det tidigare presstödet, som enbart byggde på antalet prenumeranter och som var innehållsneutralt, var viktigt för demokratin och mediemångfalden. Det nya mediestödet kommer däremot främst gå till lokalmedier ägda av ett fåtal privata mediekoncerner, där de allra flesta idag har borgerliga ledarsidor, vilket kommer att innebära ett än mer likriktat medieklimat.
– För att en tidning ska få stöd i det nya systemet måste den uppfylla några luddiga politiska ”demokratikritierer”. Till exempel står det att medier måste visa ”respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, värdighet och personliga integritet.” Vad betyder det ens, frågar Eliasson retoriskt? Risken är stor att det kan komma att användas mot politiskt misshagliga tidningar.
– Men som en revolutionär tidning, säger Eliasson trosvisst, måste vi självklart kunna stå på egna ben. Och med stöd från våra läsare kommer vi att klara övergången.
Vänstertidningen Internationalen slutade utkomma som papperstidning redan i januari. Marco Espvall som jobbade som Internationalens chefredaktör och tre andra söker nu nya jobb. Det är en direkt följd av att föreningen Internationalen – som drev verksamheten – gick i konkurs. En tryckeriskuld på 15.000 kr och fyra personers månadslöner blev en omöjlighet utan presstödet. De anställda får garantilön fram till och med maj. Kvar finns en webbsida som uppdateras kontinuerligt av ideella eldsjälar.
Espvall berättar vidare att han ingick i ett brokigt gäng av företrädare för små ”nyhetstidningar” från sossarnas Aktuellt i Politiken, kristna Hemmets vän och Sändaren till vänsterpublikationer som Dagens ETC, Flamman och Arbetaren, som uppvaktade Mats Svegfors innan denne lade fram sitt förslag. Men de fann ingen förståelse för sina problem. Utom möjligen Johan Ehrenberg, grundare av ”vänstertidningarnas flaggskepp” ETC samt världsmästare i inhöstande av mediestöd. Espvall förutspår att ETC kommer att anpassa sig till de nya myndighetens elastiska ”demokratikrav”, ”hög kvalitet” och ”oberoende journalistik” och därmed casha in sina miljoner och finnas kvar som ett alibi för bevarad politisk mångfald i den svenska medievärlden.
– Med detta utplånar högern de sista små resterna av 68-rörelsen, tillfogar Espvall med ett stänk av bitterhet, han som själv är av en yngre generation och var barn på 70-talet.
Statsstöd till partier och medier i Sverige är extremt
Nivån på det statliga stödet till politiska partier och till medier är unikt hög i Sverige. Politiska partier har en medlemsfinasiering på ca 2 procent och statligt partistöd till 70-80 procent. Public service-medierna betalas till 100 procent via statskassan. De stora mediehusägda så kallat ”fria lokalmedierna” kommer också allt mer att finansieras via staten. Det nya systemet gynnar mediehusen, som i sin tur ser till att det finns lokaltidningar runt om i landet på stabil ”demokratisk värdegrund”. Centerpartiet gjorde ett klipp för ett antal år sedan då de sålde sina olönsamma lokaltidningar till ett av mediehusen, som nu i sin tur, får statligt mediestöd för att hålla dem igång.
Mediehusen i sin tur ägs av svenska och internationella riskkapitalister med rottrådar in på Wall Street. Och som vi vet domineras Wall Street av de riktigt stora amerikanska bolagen med vapenindustrin som sin främsta tillväxtmotor (MIK). Det här är förklaringen till att det man kallar Main Stream Media – MSM – är så strömlinjeformade idag. Medierna har blivit MIK:s och de globala kapitalisternas kanske främsta vapen för att vinna kriget mot Ryssland och Kina. Mer problematiskt är det med den riktiga vapenproduktionen, vilket du kan läsa mer om här.
Efter den nya mediestödsreformen kommer journalistikens granskande roll att nedtonas till förmån för ett ”snyggt och prydligt” uppträdande i samklang med de statssubventionerade och Wall Street-styrda medierna inklusive Public Service. Detta är en högst trovärdig konspirationsteori.
Alternativen och problemen
Det finns dock en papperstidning på vänsterkanten som är undantaget som bekräftar regeln. Det är Folket i Bild/Kulturfront, som sedan starten 1972 envisas med att leva endast på sina läsare och säga nej till alla former av statligt sröd. För detta har de hånats genom åren av olika vänstergrupper för att inte ta åt sig vad man kan få av statens pengar, det är ju folkets pengar! Men FiB/K har varit principfasta och avstått av politiska skäl. Att detta varit en klok hållning visar sig nu på minst två sätt. Främst genom att tidningen fortfarande lever, men också genom att utvecklingen gått precis den väg som man förutspått. Det tog längre tid, men nu är vi där.
Glädjande nog är det allt fler nya ”alternativa” mediekanaler som insett att direkt läsarstöd är det enda rimliga att bygga sin ekonomi på för att kunna behålla sitt oberoende. Steigan.no i Norge, Ivar Arpi (Rak höger), SwebbTV, Henrik Jönsson, Global Politics, 8 dagar och lilla lindelof.nu är några andra i Skandinavien. Detta är ett litet sundhetstecken. Utvecklingen här går åt samma håll som i USA, där det växt fram en rik flora av alternativa medier som motsäger det ekonomiska och politiska etablissemangets enkelspåriga lydmedia.
Problemet för oss på den svenska vänsterkanten är dock att vi inte förmår starta något med större genomslag. I Tyskland ser vi hur Sara Wagenknechts nya parti vinner mark. Men har de några mediekanaler? ETC är inget alternativ i Sverige, då de anpassar sig precis som övriga MSM för att få sina pengar.
Ännu ett problem är att man idag måste vara engelskspråkig för att kunna informera sig brett om världsutvecklingen. Det går nämligen inte längre via svenskspråkiga MSM. Det, om något är ett demokratiskt problem. Vad säger Svegfors & Co om det. Men för att förstå det måste man ha åtminstone en gnutta klassperspektiv.
Ett tredje problem är att Internet är en skör väv, som kan jammas, manipuleras och störas på olika vis. Den som kontrollerar Internet har sista ordet i det framtida stora informationskriget.
Alltså, det nya mediestödsystemet är skräddarsytt för de nya förhållanden som råder i svensk politik. Yttrandefriheten finns kvar i princip, men i praktiken har etablissemanget nästan fullständig kontroll nu. Men så länge vi vanliga dödliga har någorlunda fri tillgång till Internet kan vi mopsa oss lite i alla fall.
Grundarna av FiB/K hade rätt när de avvisade tanken på att ta presstöd för mer än ett halvsekel sedan. ”Man biter inte den hand som föder en” som Myrdal påpekade då. Plus så klart risken för framtida regimförändringar i mer repressiv riktning för de av statlig välvilja beroende medierna. Nu får grundargänget också rätt – i kvadrat! Nils Funckes konstaterande i Dagens Juridik att det behöver storstädas i våra grundlagar är helt korrekt.
Om (eller snarare när) triumviratet Åkesson/Kristersson/Busch bildar regering hösten 2026 efter att ha hängt av de emellanåt opålitliga Liberalerna, lär det bli åka av för allehanda medier såväl i fysisk som digital form. Anledningen är enligt min mening lika enkel som dåligt granskad; Sverigedemokraterna är sedan länge det enda partiet som tänker och agerar långsiktigt, strategiskt. De ”tar strid om tänkandet”. Mycket skickligt från det hållet. Betänk Rickard Jomshofs framtidsbådande uttalande för några år sedan (2019?) där han anmärkte att som förhållandena då var i Sverige fick SD anpassa såväl retorik som politik inför vad som senare skulle komma. D v s skördetiden.
De har vänt ut och in på denna goda vänsteridé från Upplysningen på 1700-talet fram genom bl a våra folkrörelser från sent 1800-tal fram till 70–talet. Därefter en gradvis skleros på ”vår kant”. FiB/K försökte hålla emot samman med delar av LO. Var själv med på båda hållen med diverse uppdrag, men nog märkte vi av det sluttande planet under 80- och 90-talen. Inte kul.
Tittar man på en ensam humla under en varm och blåsig sommardag, den vinglar och far i vinden men ska lik förbaskat fram till blåelden eller vallmon, är det lite av en illustration av FiB/K:s äventyr genom decennierna. Krympande – liksom antalet humlor – nära ett par konkurser, ibland svajande kvalitet och några plågsamma interna revirstrider. Lika fullt i F-n flyger denna humla vidare utan statsstöd. Ett drygt 50-årigt storverk. Visar genom sin blotta existens långfingret mot statlig och kommersiell överhet. När kommer den stora – och läsbara avhandlingen om denna envisa förening och tidning? Anar en viss beröringsskräck här…
Idag utsatte jag mig för P1-programmet Norsken, Svensken och Dansken. Man tog upp många ämnen som diskuteras här på lindelof.nu. Inga sensationella uppgifter förutom en ny norsk film av Erik Poppe. Lyckades inte hitta filmen på nätet.
https://sverigesradio.se/norskensvenskenochdansken
Quislings sista dagar
2024 Norge 146min IMDb
Efter fem år tar Tysklands ockupation av Norge slut den
8 maj 1945. Återuppbyggnaden av nationen kan börja,
men först måste det sista kapitlet skrivas. I en mörk cell
på Akershus fästning sitter mannen som begått det största
förräderiet av alla: Vidkun Quisling.
Originaltitel Quislings siste dager
Regissör Erik Poppe
Manus Siv Rajendram Eliassen, Anna Bache-Wiig
Genre Drama, Biografi, 2020-talet
Skådespelare Gard B Eidsvold, Anders Danielsen Lie,
Lisa Carlehed, Lisa Loven Kongsli, Arthur Hakalahti,
Stein Torleif Bjella, Øyvind Brandtzæg, Hans Rønningen,
Vidar Sandem, Lasse Kolsrud, Hauk Heyerdahl, Emil Utne,
Petter Vermeli, Øystein Kjennerud, Brede Fristad, Anderz Eide,
Nils Tønnessen Falkeng, Per Gørvell, Ragnhild H Myntevik,
Gunnar Lien Holsten, Nils Jørgen Kaalstad, Rasmus Linnestad,
Benjamin Lønne Røsler, Julia My Poppe, Ariane Ramborg,
Camilla Roman, Herman Rossvoll,
Mathilde Alfrida Jakobsen Skarpsno, Mari Dahl Sæther
Kan Quisling-filmen misbrukes av ekstreme krefter?
28.08.2024 • 35 min
”Quislings siste dager” er den første filmen om Norges
verste naziforbryter. Vil filmen motvirke eller trigge
ekstremisme i dag?
Med: Erik Poppe, regissør og Cathrine Thorleifsson,
ekstremisme-forsker.
https://radio.nrk.no/podkast/arena/l_ba9f13df-f58b-4d0a-
9f13-dff58b9d0a95