Idag får fallet Mohamed Omar ett helt uppslag i SvD KULTUR. Där analyseras vad som hände med honom. Hur kunde det gå så illa?
Jag kände Omar väl och umgicks mycket med honom mellan 2003 och 2009. Jag såg hur Kultur-offentligheten reagerade och behandlade honom under dessa år. Min bild är en helt annan än den som förmedlades därifrån. Därför har jag tidigare försökt ge min bild.
Först ska det sägas att vi var politiskt överens i kritiken av det så kallade kriget mot terrorismen, USA:s krig i Irak och Afghanistan och Israels nu 60-åriga etniska rensning av Palestina, d v s om sionismen. Därutöver gick våra politiska uppfattningar isär i det mesta.
Därför hade vi en pågående diskussion om det mesta och Omar lyssnade förundrad till mitt lite mossiga folkrörelsebudskap. Men han förstod det inte. Han fastnade lätt i de geniala idéernas och geniernas avgörande betydelse för allt framåtskridande. Han provade ofta någon patentlösning som i ett slag skulle vända allt på rätt köl här i världen. Religion i vidaste mening var en sådan. Men han provade också idén om en världsregering, ekologiska väckelser, demokratins svaghet, odling av eliternas nedärvda intelligens etc. Det spretade minst sagt.
Det finns idag många sökare som Mohamed Omar. Men få passade så perfekt in i det svenska samhällets sug efter en guide till den okända och exotiska muslimska världen. Här fanns en svensk aningslös godtrogenhet, framför allt i mediavärlden, som är mer skyldig till fenomenet Omar än han själv. Detta framkommer ganska bra i dagens SvD. ”Vårt behov av en Omar är omättligt”, konstaterar Omars f d förläggare Harald Hultqvist. Det är på pricken.
Så fort Omar trodde sig ha fått korn på sanningen blev han förutsägbar och därmed helt ointressant. Hans trosvisshet är nu gränslös. I en avkortad intervju, där standardfraserna om ”Fröintelsemyten” strukits, säger han att om tio år har ett antisionistiskt parti
”några procent [av rösterna] och tio-tjugo bildade och hängivna personer som arbetar för saken. Jag är partiledare, men kanske har vi hittat någon bättre om tio år. Om jag skulle dö idag skulle det inte finnas någon som kan förvalta det jag har byggt upp. För att få frid måste jag veta att det finns en grupp människor som tar hand om det.”
Så talar en som fastnat i sin egen förträfflighet. Patetiskt minst sagt, men messiaslängtan finns inom alla religioner. Omar klagar idag på bloggen på att det han sa om ”Förintelsemyten” strukits ur intervjun, och återger allt där istället. Det intressanta med det är inte strykningen, utan att han genom att återge beskrivningen av sin egen roll i den lilla svenska islamiströrelsen, faktiskt bekräfta att han ser sig själv på det viset.
Ännu en artiel i SvD idag; Kultursidorna gav Omar en scen. Läs vad jag skrivit om Omar tidigare.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Afghanistan, Förintelsemyten, Irak, islamism, Israel, Mohamed Omar, Palestina
Uppriktigt sagt, trodde jag inte att media, i det här fallet SvD, vågar att vakna ur medlöpartåget, när kritik mot en extrem islamist kunde ges och hans glans kunde stoppas. I stället har ALLA media tävlat med varandra vem som berömmer mest. Varför? Jo, svenskar är i stort sett sådana. Ingen vågar att bli först, oavsett vad detta gäller. I telefonsamtal med artikelskribenten på SvD kom erkännande: FÖR ATT INTE BLI KALLAT RASIST. Just det, här har vi det. Först när vanliga människor i landet protesterar mot fasansfullt slöseri i misslyckad invandrarpolitik, att inga åtgärder görs mot människosmuggling och bedrägerierna utförda av s k ensamma barn och samtidigt pension, äldrevården och sjukvården tvingas att skäras ner och när folk är villiga att rösta på SD, först då VAKNAR medierna. Även ni alla bloggare som har strukit medhårs dessa demokrati- och yttrandefrihetdödare som Omar är skyldiga till detta. Bra att även du vågar att skriva sanning.
Av förintelseförnekarna torde väl David Irving vara den mest kunnige. Ändå sågas han vid fotknölarna av en professionell historiker som Richard Evans (https://www.holocaustdenialontrial.org/en/trial/defense/evans/6) i samband med David Irving v Penguin Books and Deborah Lipstadt.
Jag kan inte tänka mig att någon svensk historiker, eller någon annan heller för den delen, skulle vilja ödsla kraft på att argumentera med de svenska förintelseförnekarna. I Evans fall gällde det ju en rättegång.
Jag var tvungen att skriva om Omar på engelska och jag hoppas att mina uppmaningar ska nå fram till andra muslimer som kan skriva på persiska, arabiska, turkiska, somaliska, etc. Helt enkelt för att det finns många muslimer som kan vara offer och hamna i Omars svarta säck av okunskap och brist på information. Många vet inte vad han sysslar med. Genom att använda (exempelvis) bilder på Al Aqsa moské i Jerusalem, lockar han fram muslimer och en del Palestinavänner med utlänsk bakgrund och med bristande språkkunskaper. Man kan hamna hos honom av misstag. Därför är det viktigt att dela ut info på olika språk.
PS! Bra jobbat, Knut! 🙂
Mats Larsson tyckte att historikern Richard J Evsns sågade David Irving jäms med fotknölarna. Det tycker inte jag. Det är möjligt att Irving är en dålig historiker. Det ska inte avgöras i rättegångar.
Evans argument är skruvade. Han håller med om att historiker reviderar historien, men sen kommer han ändå till att det inte får bli hur som helst och tar en löjlig liknelse med att målare kan måla ett berg på många sätt. Men det ska ändå likna det verkliga berget. Det stämmer ju inte – det finns ju den konstnärliga friheten!
Men för forskare i historia eller andra fack finns metoder att följa och resultaten kan bli strängt bedömda av andra forskare. Då fälls domar – men ska inte fällas av jurister! Som skett i många fall med fängelsestraff som följd. För David Irving men också för många andra. Tack och lov ännu inte i Sverige. Dock har vi fått en statlig myndighet som avgör vad som hände i Kambodja. T o m ordnat utställning om detta.