Författaren och hans kloka storasyster 1949 (Foto: P Lundwall)
Våra svenska stora mediers förmåga att förvrida bilden av vad som händer i världen är smått fenomenal. De får mig ofta att tänka att jag missat det allra mest väsentliga, vilket i sin tur får mig att tveka över om min bild verkligen håller. Reportrarna och experterna låter så övertygade, engagerade och säkra att ens egna funderingar börjar svaja.
Men så går jag till mina olika alternativa rapportörer (på engelska språket), varpå jag får min egen bild förstärkt och bekräftad. Förutom den annorlunda bilden man där får är skillnaden mot de stora svenska medierna att här får jag inte bara känslosamma vittnesmål och Natostyrda analyser, utan långa ingående, mångsidiga och faktabaserade resonemang, som sällan får en chans på svenska språket.
På det här viset har jag nu pendlat mellan våra stora medier och alternativen ända sedan Ryssland marscherade in i Ukraina den 24 februari 2022.
Inmarschen var chockartad
Före Rysslands inmarsch var jag övertygad att ryssarna inte skulle göra det. Från USA kom då dagligen rapporter om att ryssarna skulle anfalla, man visste t o m vilken dag, vilket dock inte stämde. Ryssarna själva sa förstås inte i förväg att man skulle invadera.
Men den 24 februari 2024 stod jag (och många andra) där överrumplade av det som trots allt skedde. Jag fördömde invasionen redan samma dag i ett kort inlägg, som tydligt speglade det chocktillstånd invasionen satt mig i.
Redan två dagar senare började jag fundera närmare på vad det egentligen var fråga om och kom fram till att Natos utvidgning m m och rysk naturgas var nyckelfaktorer för att förstå detta krig. Mina kritiker här på lindelof.nu var inte sena att kritisera mig för min vacklan och för att inte konsekvent kräva: Ryssland ut ur Ukraina!
Vad är alternativen?
Med allt vi idag vet om dessa snart 2,5 år av krig förvånas jag allt mer av att vårt svenska etablissemang fortfarande så envist fortsätter att prata om att stödet till Ukraina är vår viktigaste uppgift, att hela det demokratiska Europa hotas om Ryssland vinner kriget, att mera vapen, ammunition och pengar och inte minst långskjutande missiler kommer att kunna vända krigslyckan och få Putin på fall. Ingen i dessa kretsar vågar säga ett pip emot detta.
Men faktum är att – även om Ryssland hindras från att vinna kriget – hotas hela det demokratiska Europa. Att Ukraina (med Västvärldens stöd) kan vinna kriget är rent önsketänkande. Vad vi (om Väst förmår hindra Ryssland från att vinna kriget) kan vänta oss är ett ändlöst krig som kommer att utarma Europa och skapa oöverstigliga politiska problem, där demokratin kommer att blåsa bort all världens väg i de kommande oförsonliga politiska striderna. Se bara på resultatet av valet i Brandenburg.
Hur förhåller vi oss?
Det här låter dystert. Men det är mycket svårt att inte vara dyster när man tänker framåt. De flesta samtal om Ukraina, svensk Natoanslutning, DCA-avtal och alla hysteriska kris- och krigsförberedelser har tystnat i privata sammanhang. Man orkar inte, man förstår inte… Man försöker därför vända världen ryggen och ägna sig åt det lilla lokala och privata livet för att slippa ta ställning i de oförsonliga motsättningar som sänkt sig som en tjock sörja över hela samhället. Jag har också försökt ta lite ledigt ibland, men sugs tillbaka av en oemotståndlig kraft. Jag vill veta, jag vill förstå – även om det är svårt.
Men en dag kommer ballongen ska spricka, då sambandet mellan vår krisande välfärd och de exploderade försvarskostnaderna med stödet till Ukraina blir synligt för alla – utan att någon seger i kriget är i sikte. Då kommer de nu tysta att våga prata igen om det skändliga i vad vi utsatts för – ett gigantiskt bedrägeri.
Barnen har mardrömmar
En ännu svårare sak med den påtvingade tystnaden är att barnen måste växa upp i den. När de ser alla dessa bombade bostäder och lemlästade människor, när de hör allt obegripligt som sägs i våra stora medier utan att kunna få svar eller tröst i sina funderingar. Det är inte bra för barnen. Många lär sig nu att hata Putin t ex. Och att krig är något som alltid förekommer samt att vi måste våga kriga mot den onde Putin. Många drömmer mycket hemska saker på grund av allt obegripligt de hör och ser.
Likväl går det inte att skydda dem från allt det hemska. Vi är alla en del av det. Att gömma sig är omöjligt i längden. Att tillsammans med andra försöka förhindra krigen är enda vägen framåt. Det finns oändligt många sätt att göra det på. Det går t ex att förklara att oförrätterna mot palestinierna startade för nästan 100 år sedan, och att stater kan vara onda men inte hela folk. Det goda i världen går trots allt att finna bland människor, men ibland måste de goda människorna gömma sig och hålla tyst. Men då kan man leka, spela musik och skapa bilder.
Kärnvapenkriget
Min gode vän och meningsmotståndare Jan Arvid Götesson har konsekvent hävdat att något kärnvapenkrig blir det inte av detta, därför att ledarna vet att det blir slutet för oss alla. Jag däremot vågar inte tro på att dagens kärnvapenmakters högsta ledningar besitter det nödvändiga modet som faktiskt fanns under t ex Kubakrisen, då man förhandlade och fann en lösning.
Jag hoppas förstås att Jan Arvid Götesson har rätt. Men jag tror att risken är reell för att denna konflikt mellan världens två största kärnvapenmakter kan sluta med att kärnvapen kommer till användning, och att man även av detta skäl snarast måste inleda förhandlingar. Annars riskeras våra barns och barnbarns framtid.
Vad som blir allt mer uppenbart för varje dag som går är inte bara att Västvärlden inte vill sluta kriget, utan också att de från början ville ha detta krig. Det var USA:s/Natos/EU:s infernaliska plan för att knäcka Putinregimen och få kontroll över de ryska naturresurserna. Detta förstod förstås ryssarna och drog upp sin röda linje i Ukraina. Förspelet ända sedan 2014 och USA&Co:s fulspel känner vi alla till, men detta döljs konsekvent i Public service och Dagens Nyheter, man skyller allt på Putin (samt Kina, Nordkorea och Iran förstås). Sveriges stora mediekanaler framhärdar alltså och framstår för närvarande som de mest militanta krigshetsarna i Europa. Och deras förmåga att förvrida bilden av vad som händer är som sagt smått fenomenal.
Tack, alla mina tankar och samlade kunskaper om detta sammanställda här.
Håller med om det mesta och jag är fortfarande emot Rysslands invasion. Skälet är att det var så tydligt att det var precis vad USA ville att Ryssland skulle göra. Jag tänkte Putin vet att Sovjet lurades in i Afghanistan och att det var en av orsakerna till Sovjets upplösning han kommer inte att upprepa samma misstag. Och jag och Trump hade lika roligt åt Vita Husets påstående om dagen för invasionen och hur Kremls taleskvinna bad om Vita Husets invasionsplan så att hon kunde planera sin semester. Hur USA tänkte tyckte jag var tydligt sedan RAND 2019:s strategidokument (här bara kapitelrubriker): ”Geopolitical Measures 1: Provide Lethal Aid to Ukraine 2: Increase Support to the Syrian Rebels 3: Promote Regime Change in Belarus 4: Exploit Tensions in the South Caucasus 5: Reduce Russian Influence in Central Asia 6: Challenge Russian Presence in Moldova”
Men Ryssland gjorde det och kanske lyckas det i Ukraina men till ett högt pris, Svarta Havet blir inte ett Nato-innanhav, men å andra sidan kontrolleras nu Östersjön av Nato, så jag har svårt att se att invasionen var i Rysslands intresse. Kanske hade det varit bättre om de fortsatt med ett proxykrig i östra och södra Ukraina på bästa USA-manér.
Att inte stödja sina ryska bröder på andra sidan gränsen var omöjligt. Sverige skulle säkert göra något liknande om sverigefinnarna blev attackerade av fascistiska finska horder.
Men jag ser inga belägg för att Putin vill återupprätta Sovjetunionen eller erövra Europa eller andra påståenden som cirkulerar i väst. Däremot tycker jag Putin är otydlig när han pratar om vilka som tillhör den ryska nationen. Det finns ju två betydelser av ordet nation, en äldre och en yngre.
Menar Putin nation i betydelsen etnicitet eller i betydelsen stat? Menar han etnicitet är jag beredd att diskutera frågan precis som jag är beredd att diskutera om inte Skandinavien är en enda nation i betydelsen etnicitet. Men dessa oklarheter är obehagliga.
Vad jag är övertygad om och som var ganska tydligt i Lavrovs brev till Ann Linde 2021 är att Ryssland helst skulle vilja ha en buffertzon bestående av neutrala länder i östra Europa. Motargumentet var från början att det är upp till varje land att välja. Det argumentet gjorde att jag kände mig lika svarslös som när ungarna i gangsterkvarteren där jag växte upp viftade med näven c:a 5 millimeter från min näsa och sa ”luften är fri”. Visst luften är fri men har man inte rätt till sin personliga zon? Ibland gjorde jag som Putin skulle ha gjort, tryckte till retstickan med ett välriktat knytnävsslag. Men oftast lät jag bli.
Jan Arvid G kanske har rätt när det gäller kärnvapenkrig, men ingen kan förneka att risken har ökat t ex p g a att någon begår ett av de misstag som varit nära att ske åtminstone tre gånger. Jag resonerar ungefär så som man sa i början på HIV-smittan, risken att smittas är väldigt liten men när du väl är smittad så är det kört.
Knut L!
Här kommer ett typiskt program i tiden. Lyssna på slutordet.
Frivärld: Rysk ekonomi och propaganda.
Vad vet vi om hur det går för Ryssland?
Vilken roll spelar ekonomin för krigets utveckling och
vår bild av Ryssland?
Medverkande är Gunnar Hökmark, ordf Fri värld,
Anders Åslund och Minna Åhlander från Fri värld och
Johanna Lybeck Lilja, statssekreterare hos finansminister
Elisabeth Svantesson.
Arrangör: Fri värld. Från 16/9. *
OBS! Start: 4:22:30 in i programmet. Slut: 5:20:30
https://www.svtplay.se/video/e5d2JLA/forum/idag-09-00?video=visa&position=15394 https://www.svtplay.se/video/e5d2JLA/forum/idag-09-00?video=visa&position=15394
Håller med både Knut L och Sven A här. Att USA aktivt provocerade fram kriget för att försvaga eller krossa Ryssland är uppenbart och att Ryssland gick i USA:s ”fälla” likaså.
Antagligen begrep Putin att han gick i fällan, men han trodde sig stark nog att klara av det. Om Putin lyckas är dock inte alls klart.
En tanke som borde slagit mig tidigare, men som gjorde det först när Ukraina anföll Kursk och ryssarna verkade tycka att det inte var helt fel att ha Ukrainas bästa soldater i Kurskområdet istället för i Donbass, är att USA kanske är smartare än vi tidigare har trott.
Om Ryssarna tänker att det är bra att Ukraina binder upp sin arme i Kursk, så kanske USA tänker likadant om att Ryssland avancerar västerut i Ukraina. En mycket rimlig hypotes är att USA ligger bakom Ukrainas anfall mot Kursk. En kanske mer spekulativ sådan är att USA gjorde detta för att faktiskt låta Ryssland ta sig längre västerut. Om det strategiska syftet är att försvaga eller krossa Ryssland så kanske USA tänker sig att om Ryssland rentav skulle ta hela Ukraina så är det ingen större katastrof. Det skulle kräva enorma resurser för Ryssland och troligen skulle det betyda ett oändligt gerillakrig och massor av terrordåd i dom västra delarna av Ukraina.
Sannolikt ser USA Ukraina som en ren förbrukningsvara som mycket väl kan offras i det strategiska syftet att försvaga Ryssland.
Om Ryssland överlever det är mycket svårt att säga i nuläget. Putin borde nog ha avstått från att invadera Ukraina.
Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter den 15 december 1990
”Hur är det möjligt att världen inte störtar upp i ursinne och kval inför säkerhetsrådets beslut att våld får användas mot Irak! Hur kan medlemsländerna, och däribland Sverige, förklara sig villiga att foga sig i detta beslut och bidra till dess verkställande!
Förenta nationerna skapades för att verka för freden. Nu förvandlar sig detta globala förbund i det godas tjänst till en bödel med avrättningsinstrumentet i händerna på världens starkaste militärmakt.
Det verkar som hade mänskligheten redan glömt bort vad ett modernt krig innebär. Skall vi få se bomber falla över Bagdad och kvinnor och barn slitas sönder? Skall åter mänskliga varelser brännas till aska inne i plåtmaskinerna i luften och på marken? Skall naturen förgiftas ytterligare för många generationer framåt?
Man faller tillbaka på primitiva och barbariska föreställningar när man mot en brottsling vill utmäta och verkställa ett straff som långt överträffar brottet och som i detta fall därtill är täckmantel för den västliga världens girighet.
Sverige hade här en möjlighet att göra sig hörd i världen och bli älskat och respekterat av miljoner, om vi anmälde att vi inte tänker bistå och bidra till säkerhetsrådets brottsliga beslut. Vad som nu sker under få protester är en skam för mänskligheten och kommer en gång i historien att bli ihågkommet som en nedrighet i vår på nedrighet redan överfyllda historia.”
Tommy Sjöberg!
Man kan fundera över kriterierna, för vad som krävs, för att en organisation ska få sin konferens e dyl sänd i SVT Forum. Här är SVT Forums veckotablå.
Det som framgår är att det mest är myndighets- och politikerarrangemang som sänds i veckan.
Men sedan har vi Röda korset, Saco, Stockholms handelskammare, PwC Sverige, SNS och så Fri värld. Det borde väl finnas någon vänstermotvikt i SVT Forum mot de fem senare arrangörerna, tycker jag.
Det enda som finns är ett redan viktat program som samorganiseras av Kulturhuset [i Stockholm], Stadsteatern [i Stockholm], Arena Idé och Timbro, samt ett program arrangerat av Länsstyrelsen Västra Götaland. Men någon ren vänsterarrangör hittar jag inte bland veckans program, så jag undrar om det förekommer, och hur proportionerna till högerarrangörer förhåller sig i utbudet på SVT Forum över tid.
Men av veckans utbud kan man lugnt hålla med om att ett typiskt program i tiden innehåller enbart representanter för högerintressen.
Ja Knut L, nog finns åtskilligt att säga om den svenska hurramentaliteten rörande Ukrainakriget. Media och politiker av alla schatteringar är enstämmiga; ”Ukraina måste vinna, Ryssland förlora, sänd mer militärt stöd!”. Det är t o m tal om att sända 1-2 flottiljer JAS Gripen modell C och D (12-24 stycken, f n förrådsställda) även om Kristersson och Jonsson just nu tvekar.
Bortsett från ensidigheten i det s k ”narrativet” (=berättelsen), är det stora bekymret att Ukrainas chanser att vinna mot Ryssland är mycket små, trots den höga försvarsviljan.
När ukrainska armén på Zelenkys order – mot försvarsministerns åsikt – övergick från den hyggligt framgångsrika rörliga ”mottikrigföringen” på ett begränsat frontavsnitt (Cherson återtogs t ex) till statisk längs den hela 100 mil långa fronten blev det ett närmast tröstlöst skyttegravskrig av 1:a världskrigs-modell. Därtill underläge i numerär plus kronisk brist på ammunition, särskilt 15,5 cm artillerigranater. Alltså misslyckades deras höstoffensiv 2022, med stora förluster. Ryssarna hade under månader hunnit gräva ned sig och minerat stora områden.
Den ukrainska offensiven i riktning Kursk är enligt min mening att jämföra med den tyska Ardenneroffensiven i december 1944. Först framgångsrik men blev stoppad vid Bastogne innan de nådde Rotterdam. Den aktuella offensiven tör lida samma öde.
Även om Ukraina lyckas med en del drönarattacker mot bl a vapendepåer, några flygbaser och Krim (OK, ryska Svartahavsflottan har faktiskt trängts tillbaka), är det inte mer än nålstick jämfört med de ryska angreppen mot elförsörjning, järnvägar och bostadsområden. Lite märkligt är att det ryska flygvapnet är så passivt, de har ju tunga bombflyg som kan operera från hög höjd samtidigt som det ukrainska luftvärnet är grupperat främst kring stora städer som Kiev och Lviv. Kanske är det mer riskfritt med iranska drönare tryfferade med en del långdistansrobotar och låta motståndaren förbruka sitt luftvärn.
Att den ryska invasionen flagrant strider mot folkrätten med ruskiga konsekvenser för ukrainsk civilbefolkning är inget att snacka om. Så är det bara. Ryssarna kan skylla på långvariga provokationer från Väst hur mycket de vill. Ukraina – som har stora problem med korruption (i likhet med Ryssland f ö) sedan decennier – har all rätt att försvara sig.
Min lite trista och även sorgliga slutsats av allt detta är följande. Nu när FN är lika förlamat som Nationernas Förbund på 30-talet (se Alexandra Kollontays dagböcker, Bonniers, 2007), är enda vägen till statlig/nationell överlevnad för Ukraina något i stil med den hårda freden för Finland 13/3 1940 med landavträdelse, flyktingar och mödosam återuppbyggnad. Den freden kommer bli bitter. Dock, hellre det jämfört med nationell undergång. Det här resonemanget gläder mig ej, men alternativet lär vara betydligt sämre…
Äh jag glömde nämna det förhållandet att våra hittills 17 militära ”stödpaket” har allvarligt underminerat och försvagat vår egen uppbyggnad av ett heltäckande territoalförsvar, militärt som civilt. Väldigt mycket behöver göras. Tyvärr numera kontaminerat av DCA-avtalet, som ger amerikanska/Natotrupper och vapendepåer närmast obegränsad till svenskt territorium när de behagar. Ovanpå det en total exterriotlalrätt. Som varm försvarsvän. vill jag ha en helt annan ordning!
För sådär 50 år sedan var jag såväl anti-imperailist
Värt att nämna att Ardenner-offensiven stoppades slutgiltigt i och med den sovjetiska Wisla-Oder-offensiven i januari 1945 efter att Churchill å Eisenhowers vägnar bett Stalin om hjälp.
Hans M G!
Har Ukraina rätt att försvara hela sitt territorium inom 1991 års gränser?
Har andra stater rätt att hjälpa Ukraina att försvara hela sitt territorium?
Om du svarar Ja på föregående fråga, och eftersom du tydligen tycker, att nuvarande hjälp, och nuvarande politiska motiv för hjälpen är felaktiga (”hurramentalitet”), hur skulle hjälpsändande staters inställning och materiella hjälp ändras?
Har Ukraina och hjälpande nationer rätt att låta hjälpen övergå i kollektivt självförsvar?
Svaren på alla ovanstående är Ja enligt FN-stadgan.
Om du svarar Ja på ovanstående frågor, men ändå tycker att där finns en annan och viktigare princip om vad som är rätt för världen, trots att försvar av hela territoriet, och bistånd från andra stater, är rätt enligt FN-stagan, hur skulle du då beskriva och motivera denna högre rätt?
Jan Arvid G!
Sitter just och lyssnar på ett inslag i SR:s P1 där demokratin och dess utveckling diskuteras av statsvetare och en hyggligt insatt programledare. Även om jag inte håller med i allt som sägs är grunden för meningsutbytet, tillvarons politiska dimension, mycket tilltalande. Det pratas om folkets rätt och möjlighet att bestämma och det är ju den avgörande frågan helt enkelt.
Med dina frågor till vännen Hans G gräver du i en annan, mindre väsentlig, ände; nämligen frågan om den juridiska ”rätten”. Som om du vill sätta frågan om en ”regelbaserad” ordning i världen i högsätet, utan att alls beröra den grundläggande frågan om vem/vilka som beslutar vilka ”regler” som ska finnas.
”FN-stadgan” förefaller vara ditt rättesnöre enligt ditt eget svar på dina frågor. Och det borde ju vara så med din juridiska utgångspunkt. Lagarna ses som ”rättesnören”, precis som i svensk aktuell samhällsdebatt med straffskärpningar och idiotier som ”anonyma vittnen”. Brott mot givna lagar ska leda till bestraffning och så ska folks beteenden förändras. Inget får förhindra en effektiv samhällsstyrande rättsprocess.
Nu är ju ”FN-stadgan” inte något paradexempel på demokrati. Grunden för hela FN är inte en demokratisk ordning utan en diktatur där de fem vetoländerna har den ultimativa makten, var och en för sig. Bara om dessa fem enas kan deras ordning verkställas. Annars överlämnas det slutliga bestämmandet till den politiska dagordningen.
Låt mig bara ta ett aktuellt exempel. Det israeliska angreppet på det suveräna Libanon, också FN-medlem, stöds öppet av en av de vetoinnehavande länderna. Och i debatten har detta överfall, lika mycket brytande mot FN-stadgan som Rysslands angrepp på Ukraina, inte fördömts av västliga politiker och nyhetsmedia med hänvisning till detta.
Judestaten har i mer än 75 år tillåtits att upprepat bryta mot dessa regler genom stöd från en eller flera av staterna med vetorätt.
Jan Arvid G!
Har du verkligen missat att den ”högre” rätten är den som både Ryssland och USA har givit sig själva, nämligen ”rätten” att strunta fullständigt i FN-stadgan.
USA försöker nu dilla i världen att Ryssland måste följa FN-stadgan, men inte dom själva. Vi träskallar här i västvärlden belönar USA, med medlemskap i deras krigsorganisation Nato och deltagande i deras imperialistiska krig utan att bry oss om deras folkrättsbrott, samtidigt som vi bestraffar Ryssland med allt vi har för samma brott.
FN-stadgan är idag en formalitet som inte har någon koppling till verkligheten och att referera till den blir därför meningslöst.
Om du vill tillhandahålla oss relevanta meningsfulla åsikter måste du således höja blicken och återvända till verkligheten.
Det här handlar om kolonialismens och imperialismens kamp för fortsatt världsherravälde och inget annat. Både Israels krigande och USA:s krigande via ombud i Ukraina bär samma stämpel. Som Peps Persson en gång sjöng – det är dags å välja sida nu!
Dennis Z och Anders Å!
Min fråga föranleddes av att Hans M G tydligen ansluter sig till principerna om folkrätten (vilket inbegriper FN-stadgan) och om rätten att försvara sig. Jag tyder följande paragraf av HMG, som att han gör det:
”Att den ryska invasionen flagrant strider mot folkrätten med ruskiga konsekvenser för ukrainsk civilbefolkning är inget att snacka om. Så är det bara. Ryssarna kan skylla på långvariga provokationer från Väst hur mycket de vill. Ukraina – som har stora problem med korruption (i likhet med Ryssland f ö) sedan decennier – har all rätt att försvara sig.”
Därför frågade jag Hans M G, enligt vilka andra, av honom stödda, principer, som militär hjälp till Ukraina borde avbrytas eller förändras, vilket han tydligen också tycker? Det var allt jag frågade, därför att det vore intressant att få veta, hur han resonerar. Hur vore, frågar jag HMG, den högre princip beskaffad, enligt vilken minskat västligt stöd och Ukrainsk krigsförlust vore det bästa för världen, och därför ”rätt” i högre mening?
Därför lämnar jag era kommentarer obesvarade.
Jan Arvid G!
Elementärt, min käre Watson! Den ”högre princip” som vore ”det bästa för världen” är ytterst väl känd för de flesta! Givetvis är det att alltid arbeta för fred och fredliga lösningar på alla de konflikter som finns runt om på vårt klot. När en vill förhandla om det internationella läget så ska naturligtvis andra spelare välkomna detta och samlas kring förhandlingsbordet. Om inte annat leder detta till att positioner och krav från alla sidor klarläggs.
Jan Arvid G!
Jag tar mig friheten att blanda mig i din diskussion med Hans M G.
Till att börja med tror jag knappast att det är en överdrift att påstå att kolonialismen och imperialismen har varit det värsta mänskligheten har uppfunnit.
Imperialismens blodbesudlade världsherravälde är nu hotat av alliansen mellan Ryssland och Kina. USA som är den imperialistiska västvärldens ledare kan inte anfalla varken Ryssland eller Kina direkt utan att krossas själv. Därför är proxykriget deras enda realistiska metod, d v s att genom provokationer, statskupper och manipulationer få andra länder att utkämpa det krig USA inte vågar utkämpa själv.
Provokationen har blivit den viktigaste metoden för att få igång dessa proxykrig. Brian Berletic på The New Atlas ger här en välgrundad genomgång av detta.
Det tjänar USA:s syften att Ryssland krigar i Ukraina, och sannolikt räknar USA med att Ukraina kommer att gå under, men att Ryssland förhoppningsvis skall försvagas av det. Det betyder då att USA hela tiden verkar under ytan för att sabotera alla försök till förhandlingslösningar. USA vill ha ett så långt krig som möjligt.
Berletic tar upp hur det också ligger i USA:s intresse att få igång ett krig mellan Israel och Iran. Det skulle kunna tvinga in Ryssland, som stöder Iran, i ett tvåfrontskrig.
Ibland påpekas det att Israel har köpt upp hela den amerikanska kongressen och det förefaller stämma. Det måste dock inte betyda att det inte finns stora fula fiskar i den amerikanska djupa staten som ser Israel som en förbrukningsvara i USA:s strategiska intresse precis som Ukraina. Sannolikt vill USA ha igång ett storkrig i Mellersta östern också.
Slutsatsen av allt detta är att USA/Nato är ett dödligt hot mot en civiliserad värld och rentav emot mänsklighetens själva existens.
Den högre princip du efterfrågar blir då den att rädda världen från krig, kolonialism, imperialism, rasism och kanske mänsklighetens utplånande. Att fokusera på överspelade formaliteter som FN-stadgan i det läget förefaller mindre begåvat för att uttrycka sig försiktigt.
Jag ska efter fattig förmåga försöka besvara Jan Arvid G:s frågeställning här ovan. Utgångspunkten var Knut Lindelöfs text om den totala likriktningen i det svenska medielandskapet, d v s att ”Ukraina måste vinna och Ryssland förlora”. Kan bara instämma med Knut, det som serveras är lika grunda som ensidiga analyser och kommentarer. Den orealistiska optimismen är inte ofarlig. Vilket ger landets mediekonsumenter en förvrängd uppfattning rörande verkligheten på slagfältet. Jag har ju en militär bakgrund som varande ung subaltern officer i artilleriet för sådär ett halvsekel sedan. Då lärde man sig ett och annat.
Varpå jag gav mig på en någorlunda realistisk redogörelse för sakernas nuvarande tillstånd ”på marken”, längs fronten. I likhet med Finland under Vinterkriget 1939–40 – och Libanon idag – har Ukraina såväl rätt som skyldighet att försvara territorium och civilbefolkning med de medel som står till buds, inklusive vapen- och underrättelsehjälp utifrån. (T ex var den svenska vapenhjälpen till Finland synnerligen omfattande, ca en fjärdedel av vår dåvarande krigsmateriel överläts och en frivilligkår på ca 8.000 man sattes in att strida i finska Lappland. Samlingsregeringen förklarade Sverige som ”icke krigförande, på Finlands sida”)
Så, bäste Jan Arvid G, Ukraina har all rätt att söka och erhålla krigsmateriel och finanser till reparation av infrastruktur och bostäder från andra. Fast en del av de medlen har försvunnit i somligas djupa fickor, vilket är en rejäl huvudvärk för Zelenskij. Han har försökt rensa upp men till vilken framgång är oklart.
Min poäng rörande Ukraina är: 1) Landet kan ej besegra Ryssland på slagfältet, d v s köra ut ryssarna från det egna territoriet. 2) Vägen till nationell/statlig överlevnad måste, nolens volens, gå via förhandlingar ledande till ett fredsslut innebärande att delar av de fyra östliga provinserna avträds till Ryssland eller får status som konfederation med stort mått av självstyre. Framtida status för Krim och frågan om Nato/EU-inträde är dock två svårlösta saker som lär utgöra hinder på vägen. Som jag ser det är den minst dåliga lösningen ett neutralt, välbeväpnat Ukraina som återuppbygger landet med generösa billiga lån från väst. Ungefär som Sverige hjälpte Finland med bostäder m m efter fortsättningskriget 1941–44.
Vännen Dennis Z påtalar implicit det begrepp Noam Chomsky myntade för ca 35 år sedan, nämligen ”Worthy and Unworthy Victims” och hur de värderades i offentlig diskurs. Bara att jämföra hur de 41.000+ döda i Gaza och de nu alltmer avdödade i i Libanon behandlas i våra medier jämfört med de ca 1.200 döda i Hamas’ gräsliga attack 11/7 2023. Enligt min enkla mening sket Hamas då i det blå skåpet. Hade de uteslutande anfallit israeliska militär- posteringar och polisstationer hade Gaza undgått den totala förstörelse och folkmord som nu sker. Netanjahu och hans knasiga ”krigskabinett” hade då inte vågat destruera Gaza som nu skett. Nu är det Libanons tur, en svag, splittrad stat utan större förmåga till självförsvar…
Rättelse: Hamas’ överfall ägde rum 7/10 2023.