Rubriken är ett citat från en gammal man, pensionerad sjökapten, som indignerat omedelbart hävdade detta om man ifrågasatte något han påstått. Tidningen, osäker på vilken det var, kunde man lita på! Läste han avisen som fan läser Bibeln? Måhända.
I mitt föräldrahem tronade radion på hedersplats inne i sängkammaren. Pappa vitmålade både radioapparaten, där man kunde ratta in Hilversum och andra främmande orter, och byrån den placerats på. Det där med att vitmåla grejer hade han pippi på. Tyckte det blev fint.
Jag blundar och hör Dagens eko bonga till. Det lät både högtidligt och auktoritativt, som aviserades en utsändning från någon statlig myndighet i kungliga huvudstaden. Kvällsekot missade pappa aldrig. Hyschade om han inte hörde.
Av en för mig svårbegriplig, åtminstone har jag inte lyckats redan ut det, anledning blev jag alldeles lugn när jag hörde väderleksrapporten. Fyrarna som namngavs. Långe Jan, Almagrundet och andra. Spelade ingen roll vilket väder som förmedlades via etern.
Jag lyssnar inte längre på dessa rapporter, väderprognoser söker jag i mobilen. Men jag har, i ett lugnande syfte, lagt mig till med vanan att tidigt varje morgon, jag sover dåligt och har alltid gjort det, lyssna på finsk radio i P2. Redan före klockan sju. Jag lyssnar i sängen.
Jag förstår inte ett smack. Men sinnesro inträder. Be mig inte förklara varför.
Det händer att det framtonar en tango. Så där härligt smäktande och vemodsklingande som blott en finsk tango kan vara. Och jag tänker genast bröderna Aki och Mika Kaurismäki, de originella regissörerna från de tusen sjöarnas land.
I tyska skriftställaren Judith Hermanns bok Hemma heter det om en scen, rättare sagt en trist utsikt från en balkong: ”Det var som i en finsk film.” Jag kan ta gift på att hon avsåg någon av brödernas filmer. Jag har sett dem alla. Flera mer än en gång.
Som kuriosa kan nämnas att jag för många år sedan fick för mig att lära mig finska. För att kunna läsa min store favorit, poeten Pentti Saarikoski, på hans fosterlandsspråk. Galen idé! Helt omöjligt, jag gav snart upp.
Arbetarbladet var den självklara morgontidningen i mitt föräldrahem. Gefle Dagblad var inte för oss. När jag började medverka på kultursidan i GD rönte jag ringa uppskattning, om man säger så, från min socialdemokratiskt hängivna mor.
Man läste Arbetarbladet, handlade på Konsum, röstade på socialdemokraterna. Punkt.
När min syster presenterade mannen hon sedermera gifte sig med, snappade mamma upp att han varje dag köpte Expressen. Nä nä, inget sådant! Min syster uppmanades få honom att sluta med det. Jag vet inte om han åtlydde uppmaningen. Kanske läste han i smyg.
Ge inte upp med finskan! Att kunna stava sig igenom skriven finska tillhör allmänbildningen. Salig Anders Persson begrep det. Sverige är Västfinland, och Finland är Östsverige.
Tack för uppmaningen, Jan Arvid G! Jag får väl försöka igen. Men svårt var det förra gången.
Arbetarbladet 1962. Vi bodde i den ena av två trappuppgångar i nya hyresfastigheten Tigern. I den andra bodde Ivar Berlin. Han var lokalredaktör för Arbetarbladet i Tierp; skrev både texterna och fotade.
Varje dag var det någon notis om Tierp. Jag och Koit (estnisk pappa) poserade vid en stor snöhög en gång. En annan gång uppmärksammade Ivar mitt sommarjobb på el-verket.
På nedre botten av Tigern fanns en Konsumbutik, Sigges sport och en bolagsbutik för vin och öl (sprit fick beställas).
Visst bråkade vi barn om det var Konsums Winnerglass som var bättre än mejeriets gräddiga Freja-glass, eller om det var tvärtom, men i det stora hela var sammanhållningen god i köpingen.
Vad som är ”det stora hela” idag vet jag inte.