Under de fyra första månaderna av år 2021 har Anders Holmberg genomfört femton intervjuer på SVT2 under rubriken 30 MINUTER. Han sägs där söka svar och gå på djupet med aktuella makthavare. Men det sätt på vilket han genomför intervjuerna medför att de i stället bara blivit ytliga. Som utgångspunkt har Holmberg valt att fokusera på vad han ser som kontroversiella ståndpunkter hos de intervjuade och gått till hårt angrepp utgående från dessa.
Flertalet av de intervjuade är politiker och de är alla medvetna om vilka av deras åsikter som anses som kontroversiella. De är därför väl inövade på hur man bör besvara frågorna. När intervjuaren givetvis inte är nöjd med svaret försöker han leka skjutjärnsjournalist och pressa på för att få ett annat svar. Men de intervjuade är väl medvetna om risken att agera utanför de inövade ramarna och väljer att i stort sett upprepa vad de redan sagt.
Intervjuerna blir därigenom ganska trista föreställningar som inte tillför något nytt till vad som redan är väl känt. När intervjuserien skulle avslutas med att Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou, intervjuas hade Anders Holmberg en unik möjlighet att ge svenska TV-tittare möjlighet att bli informerade om Uighurernas situation i Xinijang. Genom att helt enkelt uppmana ambassadören att berätta om målsättningen för Kinas politik i området.
Detta kunde ha lett fram till en intressant diskussion om hur falska nyheter metodiskt används för att förvanska beskrivningen av den politiska situationen i många områden runt om i världen. I stället valde intervjuaren, sin vana trogen, att gå till frontalangrepp på den intervjuade som genast hamnade i försvarsställning. Ett effektivt sätt att förhindra tankeutbyte.
För den som på allvar vill sätta sig in i frågan om hur en kampanj med falska nyheter kan bedrivas rekommenderar jag en nyskriven rapport från TFF – The Transnational Foundation for Peace & Future Research utarbetad av Gordon Dumoulin, Jan Öberg och Thore Vestby. ”The Xinjiang Genocide Determination As Agenda”.
TFF startades år 1985 av Jan Öberg i Lund och är registrerad som en oberoende ej vinstdrivande stiftelse enligt svensk lag. Stiftelsen har under årens lopp arbetat med frågor kring konfliktlösning, fredsarbete och icke-våld.
Hej och tack. Och den finns nu på svenska också.
Kan bara instämma. Såg intervjun med ambassadören och blev bara beklämd. Man borde anlita personer som är bra på att samtala i stället för denna typen av journalister. Men SVT har väl en målsättning …
”Intervjuerna” i 30 minuter eller i Min sanning handlar nuförtiden inte om att ge information så att tittaren kan bilda sig en uppfattning om vad som sägs. ”Berätta mer”, är ju ingen dum fråga. Men, nejdå, nu ska den intervjuade inte berätta mer utan helst hålla käften och lyssna till SVT:s sanning. 30 minuter med Kinas ambassadör var rent pinsam. Minns ni när Tomas Bodströms syrra Cecilia skulle låta Jan Myrdal ge sin sanning? Det var inte bara pinsamt – ett rent haveri för en journalistik som vill ge en publik en chans att vara informerad.
Eftersom jag rest och arbetat en del i f d Sovjetunionen har jag förstått att ungefär så här fungerade statstelevisionen på den tiden. Men att murens fall skulle innebära att vi i Sverige tog över just ideologiskt riktad sanning blev ju en överraskning – inte angenäm.
Leif Strandberg, vad tyckte du var så dåligt med Cecilia Bodströms intervju med Jan Myrdal? Jag tycker Jan M fick möjlighet att tala ordentligt till publiken.
Instämmer frågor som inte utvecklar ett samtal. Ett slags chickenrace.
Min hustru och jag reagerade mycket negativt på att Cecilia Bodström tolkade programnamnet ”Min sanning” till att det gällde programledarens sanning och inte gästens. Hon använde därför en avsevärd del av programtiden till att tala om för Myrdal att hans åsikter om till exempel Kampuchea var fel i ett fåfängt försök att försöka få honom att ändra sig. Hon uppträdde helt enkelt oförskämt mot gästen i programmet.
Jag är överens med Henrik Linde att Holmbergs intervjuer är en besvikelse. I stället för att låta intervjupersonen i början lägga ut texten om sin/sina favoritfrågor, d v s ”prata fast sig” som Guillou uttryckte det i Rekordmagasinet på 80-talet. Dessutom alldeles för många slutna ja/nej-frågor, som inte ger tittaren särskilt mycket information, svaren blir då oftast binära. Holmberg är inte ensam om detta, sedan länge har SR/SVT lidit av samma sjuka, t ex i ”Lördagsintervjun”. Thomas Ramberg var på sin tid betydligt bättre på att ställa öppna frågor under de där lördagssittningarna. Liksom även Olle Stenholm en gång i tiden. Konsten att ställa öppna frågor kräver att intervjuaren är ordentligt påläst vilket kan vara en svårighet när redaktioner gradvis blir allt mer slimmade på bl a researchteam som tar fram olika för publiken intressanta frågeställningar. T ex ”Hur vill Du kommentera den här studien från XX?” eller ”SOM-institutet i Göteborg har visat på värderingsförskjutningar i X-partiets väljarbas. Hur vill Du som partiledare hantera detta?” Följt av lika öppna följdfrågor som ”Jag är inte säker på att tittarna/lyssnarna riktigt förstår vad Du säger, kan Du utveckla och förtydliga resonemanget?”, följt av något i stil med ”Det Du nu säger tycks såvitt jag fattar betyda XX och XX för de flesta. Hur ser Du på en sådan tolkning av Dina synpunkter så här långt?” och så vidare i samma stil. Oavsett vem som intervjuas. Öppna frågor – först när vederbörande verkligen pratat fast sig är det dags för de där ja/nej-frågorna. Dagens gängse intervjuteknik är ett irriterande oskick som lämnar publiken i sticket.
Jan Arvid G!
Jag hade fel!
När jag nu ser intervjun på nytt på SVT Play kan jag konstatera att Jan Myrdal var oerhört skicklig att informera publiken om sina ställningstaganden och perspektiv. På så sätt har du rätt. Det är ett mycket informativt program. Tack vare Jan Myrdal!
Jag hade rätt!
Programledaren som skulle presentera ”en gäst” och genomföra ”ett samtal” är en katastrof, hon påminner om elever från femman som har skrivit frågor på förhand och ställer dem även om intervjupersonen redan svarat på frågorna tre gånger. Cecilia Bodström sitter och snurrar på sin stol med stiff upper lip och tar inte emot de svar hon får. Hon ifrågasätter inte ens de svar hon får – hon bjäbbar. Hon tycker sig veta mer, hon utgår från att hon sitter inne med sanningen (om t ex Kambodja 1967-1989). Härmed sällar hon sig till det drev som Forum för levande historia redan manglat (troligen rättsvidrigt) Jan Myrdal med. Som journalist 2015 borde hon väl i stället ha diskuterat själva drevet 2009. Och inte vara en del av det sex år senare.
Cecilia Bodström får samtalet att likna ett förhör hos Joe McCarthy: ”Är du eller har du nån gång varit…” Bodström: ”Jan Myrdal, tror du på svensk demokrati?”
Ibland är hon Good Cop och frågar om hur Jan har det med hundarna och katterna?
Men som sagt Jan Myrdal var vänligt ihärdig och klok och fick säga det han ville säga. Med tillägget ”Det här går inte att förklara för dig.”
Så, jag hade fel: Jan Myrdal fick tala till sin publik. Trots allt!
Jo, även jag såg bodströmskans intervju med Myrdal. Då fick jag ett starkt intryck av att hon försetts med färdigskrivna frågor av sändningsledningen om Kampuchea, förhållandet till Alva och Gunnar etc utan att inse den egna dåliga researchen. Pinsamt. Bara detta att Jans dubbla perspektiv rörande Kampuchea, d v s dels nationell självständighet även för småstater, dels det millenniaristiska (Wat Tyler, Thomas Münzer) inslaget hos Khmer Rouge var helt obegripligt för damen. Nu var Jan lite besvärlig som intervju objekt, det blev ofta utvikningar och sidoresonemang – relevanta sådana, dock – som få intervjuare kunde hänga med i. Tänk om SVT i stället städslat Jan Guillou som intervjuare. Det hade blivit något, inte för att de skulle varit överens om allt, verkligen inte (undantaget franska viner, möjligen), men det samtalet hade det sprakat om! Nu blott en pinsamhet som Jan hade att någorlunda hantera. Har svårt att tänka mig han efteråt var nöjd med upplägget, kaffepausen till trots.
Jämför Holmberg med frågorna från de s k ”journalisterna” i FHMs sessioner tisdagar och torsdagar. Där vi verkligen törstar efter distinkta fakta frågas i 9 fall av 10 (eller möjligen 99 av 100) om ”hur ser du och ni på FHM på det här?”. Jag har flera gånger tänkt att detta uttrycker enbart den frågandes okunskap i ämnet. Jmf med frågorna från Senioren och Vetenskapsradion! Där är det för det mesta raka och tydliga puckar!
Var har alla bra journalister tagit vägen, och var kommer alla dåliga propagandister ifrån?
Även Sverige borde sätta invandrade muslimer i utbildningsläger precis som Kina med tvång utsätter uigurier för tvingande utbildning. Förr på 1940-talet satte socialdemokrater igång med tvingande arbetsläger för kommunister. Ja, kan inte vissa ideologier anpassa sig till demokrati, så är utbildning en metod. Men här i Sverige är det silkesvantar för alla extrema muslimer.
[…] ?? Lindelöf Nu, 5:e maj 2021Meningslösa utfrågningar […]
Att det förekommit ”folkmord” i Kina är säkerligen ett lögnaktigt påstående. Om det är det inte svårt att hålla med. Förresten förekom det inget ”folkmord” i de forna Jugoslavien-republikerna heller, vad en som påstås. Att det förekommit sådana saker sedan länge i historien torde väl dock vara klarlagt.
Vad är det då som förevarit (och fortfarande föregår) i Xinjiang-provinsen i Kina? Ja, Kinas ambassadör håller med om att det är kommunistiska omskolningsläger. Tveksamt om dessa är moraliskt mer försvarbara än det påstådda icke-sinnevärldsexisterande ”folkmordet”? Och tveksamt hur mycket trevligare tillvaron är där än i folkmordssvängen? Fast likväl, ”livet” får ju de internerade behålla, men vad återstår av det efter en rigorös hjärntvätt? Frågorna radar upp sig men blir obesvarade, ja inte ens ställda under Holmbergs session!
Och med tanke på det hemliga ”beslutet” om förbud att kritisera (i varje fall) Kina finns det väl inte mycket att förvänta sig från FiB/K heller i den vägen. Tur att denna blogg finns, där saker inte sopas under mattan!
Dennis Z!
Det sista stycket lät kryptisk. Hemliga ”beslut” om förbud att kritisera Kina. Möjligen något annat land också, månne avses Ryssland?
Idag firar vi ”Segerdagen” (”Den Pobedy”).
Dennis Z!
Du skriver: ”Och med tanke på det hemliga ’beslutet’ om förbud att kritisera (i varje fall) Kina finns det väl inte mycket att förvänta sig från FiB/K heller i den vägen.” Dennis har tidigare skrivit om ”kineserna” och då menat något annat än kineserna. På något vis känner jag mig träffad då jag i min ungdom räknade mig som maoist bl a och fortfarande är mycket intresserad av utvecklingen i ”Mittens rike”.
Vad handlar detta om? Då Dennis också skriver ”Tur att denna blogg finns, där saker inte sopas under mattan!” undrar jag om jag inte kunde få en närmare förklaring till hur, när och av vem/vilka som ett kritikförbud beslutats. För någon form av beslut måste väl ligga bakom? Eller är det bara dunkelt prat?
Biskop Tegnérs produktion kom alla i min generation i kontakt med på gymnasiet. Hans ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” känner mängder av medborgare till utan att veta källan.
Bertil C!
Detta påstods i den numera avpublicerade diskussionen, vilken så småningom ledde till att de två artiklarna som inlett med kommentarstrådar på fib.se försvann. Jag konstaterade själv att det (givetvis) inte fanns något protokoll där beslutet fanns angivet men att det i mycket skulle förklara en hel del av FiB/Ks publiceringar och ställningstaganden genom åren. Sovjetunionen har det dock alltid varit tillåtet att kritisera i FiB/K:s spalter, liksom Ryssland, även om det nu för tiden hörs övervägande positiva toner.
Dennis Z!
Två artiklar togs bort från fib.se p g a att du och några andra påstod att artiklarna skulle kunna leda till tryckfrihetsåtal för förtal mot FiB/K:s ansvarig utgivare. Beslutet fattades av FiB/K:s ansvarig utgivare, vilket ingen förnekat eller mörkat. Din och andras skäll på innehållet i de två artiklarna var enligt min mening våldsamt överdrivet. Nu skriver du dunkelt om detta som om det fifflats på något sätt. Det är inte särskilt klyftigt eller klargörande.
Där hugger du i sten, Knut! Om det varit jag och andra kritiker av Torbjörn Wiklands (2!!) artiklar med osanna påstående om Guo Minhai hade denna avpublicering kunnat ske redan efter ett par veckor. Nu dröjde det 2½ månad under vilken tid de felaktiga anklagelserna mot Gui Minhai fick ligga ute. Kriaförfattaren själv hävdar med emfas att det var han själv som tog initiativ till avpublicering. När det visade sig att beskyllningarna inte kunde styrkas på något sätt. Det borde han ju tänkt på innan han sände in artiklarna för publicering!
För övrigt var det inte jag som tog upp den något aparta diskussionen om FiB/Ks beslut om Kina-kritik i vår tidnings spalter. Här har jag, genom citationstecken kring ”beslutet” tydligt markerat att ett sådant avgörande knappast har fattats enligt föreningsdemokratisk form. Så jag begriper inte vad det är för ”dunkelt” som både du och Bertil C menar finns i mina kommentarer.
Jag tyckte diskussionen kring Gui Minhai-motionen på senaste FiB/K-stämman var klargörande och det blev också ett så bra beslut som det var möjligt med stor majoritet. Men så fick också frågorna diskuteras i mer än ett års tid och det är ibland vad som krävs för att skingra dimmorna!
Dennis Z!
Du tillsammans med några få andra var de som bombarderade centrum med bland annat hot om förtal. Att artiklarna låg ute en dag eller två och en halv månad har ingen juridisk betydelse. Att indragningen skedde i samförstånd mellan författaren och ansvarig utgivare är också betydelselöst, men det var ansvarig utgivare som gav mig order att släcka ner artiklarna. Jag tycker så här i efterhand att det skapade mer problem med nedsläckning än om de fått stå kvar (med efterföljande kommentarer).
Vad som fått dig att ändra uppfattning efter ett år, och nu gilla att stämman (FiB/K) klart tar avstånd från att likställa fallet Assange och fallet Gui Minhai, förstår jag inte. Men vi är överens om att stämmans beslut var bra.
Nu begriper jag inte riktigt hur du kommer fram till slutsatsen att ”FiB/K klart tar avstånd från att likställa fallet Assange och fallet Gui”. Min bedömning är att beslutet blev ”så bra som det var möjligt” och behandlingen i vår tidnings spalter (såväl print som webb) ska ske, som jag ser det, likvärdigt. Därmed har jag inte sagt att jag i alla delar ”gillar” beslutet.
Sedan har vi kritiker av de redaktionskommittébestämda övergreppen inte ”hotat” någon. Däremot har vi vid flera tillfällen varnat för att det p g a av de obestyrkta, och därmed lögnaktiga, påstående riskerade att kunna bli en förtalsprocess mot FiB/K. Således varken ett hot eller ett löfte utan enkla varningar, som tvingades till upprepning då skribenten i sin andra kria bara upprepade dumheterna utan att komma med några som helst bestyrkanden. Dålig redaktionsledning!