”Kort efter att den ryska invasionen inleddes i förra veckan lade Odenberg ut texten om kriget i ett inlägg på Facebook, där han föreslog flera kraftfulla sanktioner mot Ryssland som sedan dess har blivit verklighet – bland annat uteslutandet av ryska banker ur det internationella betalningssystemet Swift.
I inlägget skrev den tidigare M-politikern och ministern även att alla uppehållstillstånd tillhörande ryska medborgare i Sverige bör rivas upp omedelbart och innehavarna utvisas. Han står fast vid att förslaget är rimligt.”
Han säger detta i en intervju med webbtidskriften Kvartal.
Känns som att alla i Sverige har blivit galna. Nu har det blivit tillåtet att hata, t o m sanktionerat uppifrån. Alla som inte vågat uttrycka HBTQ-hatet och invandrarhatet och kvinnohatet och annat hat har nu fått tillåtelse att fritt uttrycka sitt hat, allt kanaliseras till Ryssland och Putin. Psykos råder och massmedia eldar på. Var finns den vuxne i rummet som en viss politiker brukade efterlysa?
Suck. Det var ju humant att föreslå utvisning, och inte övergå till pogromer på en gång.
Men om man tänker lite längre än vad näsan räcker just idag: vad får det här för konsekvenser på längre sikt? Hur man än ser på saken så måste vi leva tillsammans i ett system av stater och folk som har inbördes någorlunda vänliga relationer.
Skönt att läsa Björn Nilssons sansade kommentar. Men det är ju ändå så att vi som känner så kommer att få vara med och se hur dessa formliga idiotier, som översvämmar åsiktsmarknaden just nu, till viss del kommer att bli aktuell politik. Vi bör vara vaksamma mot det här och noga tänka igenom hur vi möter det förakt från de jordiska majoritetsbefolkningar som nu kommer att möta oss runt om i världen (om en nu inte räknar med att gräva ner sig i den västliga kamratligheten).
Jag minns att Jan Myrdal lyfte fram Ernest Hemingways hämndlystnad mot alla tyskar när kriget vände. Kommunisterna stoppade hans excesser och förespråkade den givna sovjetiska linjen ”död åt de fascistiska ockupanterna” (sedan gav förvisso Stalin sitt godkännande åt hämndaktioner veckorna när Röda Armén närmade sig Berlin). Odenbergs uttalande är alldeles galet.
Jag läser också att min egen fackförening uteslutit Rysslands Psykologförbund från European Federation of Psychological Associations trots att det Ryska förbundet är en stark motståndare till Putins krig. Den uteslutningen känner jag mig också tveksam till. Lär av Mao: Vilka är våra vänner? Vilka är våra fiender?
Skulle vilja se en exakt källa i att Stalin skulle ha godkänt några hämndaktioner.
Leif Str!
Det är nog så att alla sanktioner som riktas mot ”den lede fi” och som trappas upp, samt möts av motsanktioner, är en viktig del av ”losskopplingen” ur det nyliberala globalistiska projektet. Inget McDonalds eller IKEA eller Iphone eller Twitter eller Visa eller motsvarighet till DN i Ryssland kommer att få stor betydelse, långt större än de inställda föreläsningar om ryska författare som italienska universitet genomfört. Uteslutningarna ur olika idrottssammanhang är också delar av detta. Det handlar alltså inte bara om ekonomi utan även om kultur. Att Rysslands Psykologförbund blir uteslutet ur European Federation of Psychological Associations, trots sin avoghet mot Putin, är ett av många tecken på att vi i Väst inte fattat, att den pågående losskopplingen kommer att hårdast drabba oss själva. På alla sätt, inte bara ekonomiskt. Vår sanktionspolitik är också ett tecken på desperation.
På nyheterna nyss hörde jag Joseph Borell (Vicepresident i europakommissionen) trosvisst tala om att EU nu fått en nystart. Jag brast i skratt, fast att det ofta sägs att man inte skrattar när man är ensam. Det fanns inte en gnutta av desperation i det han sade, bara trosvisshet. Men man behöver ju inte vara psykolog för att förstå, att desperation kräver någon form av insikt i hur allvarlig situationen är.
Det mest allvarliga för Väst är just denna kulturella bortkoppling, för det är ju vår västliga kulturs spridning jorden över, som är en viktig grund för förmågan att ständigt vinna informationskriget.
Sven-Eric H!
Självklart finns det inte ett dokument där J Stalin uttryckligen skriver: Våldta! Men att det fanns ett okej för att våldta tyska kvinnor och att det relativt snart också fanns en order att sluta upp med övergreppen bevisas av Röda arméns görande på fältet. Det fanns en början och ett slut. Och! Det fanns inget som undgick Stavka (och därmed Stalin).
Samma sak (våldtäkter och övergrepp) hände också i Jugoslavien. Tito genom Djilas skrev en protest till general Kornejev som vidarebefordrades till Stalin. Och där svarade faktiskt Stalin! Det slutade med att Djilas tvingades be Stalin om ursäkt! Läs vidare i Björn Kumms bok om Tito sidorna 136–141.
Det finns inga som helst bevis för att övergreppen skulle ha sanktionerats uppifrån. Tvärtom så utdömdes dödsstraff för plundrare och våldtäktsmän vid flera tillfällen. Stalin ska också i ett dekret den 19 januari 1945 ha förbjudit sådana här excesser. Äktheten i det dekretet kan dock ifrågasättas då det inte såvitt jag vet påträffats någonstans. Uppgifterna i Kumms bok saknar källhänvisningar och har därigenom ett ytterst begränsat, om ens något, värde. Jag misstänker att det kommer från Djilas och då är värdet än mer begränsat.
Handlar inte psykosen om att reparera det (med amerikanska konsulters hjälp) nedrustade försvaret? Odelberg var ju emot nedrustningen.
Eliterna här har hundra år efter anglosaxerna börjat anamma deras marknadsföringsknep.
Ryssland är inget hot men om vi provocerar dom tillräckligt och propagerar här hemma så biter propagandan också hjälpt av att Ryssland helt legitimt börjar ändra tonläge.
De senaste årtiondena har befolkningen dompterats med alltmer bryska metoder utan att överheten verkar rädas uppror.
Marknadsföring, vinna hjärtan (inte hjärnor) – allt är teater men det är vad som gäller nu.
För Stalin och Tyskarna kan ju sägas att det kom en uppenbart tydlig 180-graders sväng direkt vid krigsslutet. Propagandachefen Ilya Ehrenburg, lite av Moskvas motsvarighet till Goebbels, hade under hela kriget eldat på med uttryck som ”djävulens anhäng”, ”de fascistiska horderna”, ”avgrundens folk” och liknande trivsamma beteckningar på det tyska folket.
Men omedelbart efter kapitulationen kom en artikel i Pravda med rubriken: Kamrat Ehrenburg överförenklar. Och i det skrivna stod att läsa att det var grova överdrifter, det var egentligen inget fel på det tyska folket, det var hyggliga människor som haft oturen att hamna i händerna och utnyttjas av fascister. Och så vidare.
Den var skriven under pseudonym men alla förstod att det bara fanns en person som skulle våga sig på att skriva på det sättet och sedan få det publicerat i Pravda.