Bild: Wikipedia
Jag försöker låta bli att svära, använda svavelosande kraftord. I en strävan att vårda mitt språk. Och inte åkalla djävulen och hans anhang. Jag lånar istället trevliga uttryck från husorganet Kalle Anka. Som ”Milda maränger” eller ”Vad i hela Härjedalen”.
Stefan Diös, den tidningen trogne översättaren genom alla år, förtjänar allt beröm han kan få. Han lyckas på de mest originella vägar transportera Ankeborgsspråket till rolig svenska.
Men samtidens moderniteter smyger sig obönhörligt på. Knattarna använder Fejsbok och Kvackagram. Ringer i Smartfånar. Men de svär aldrig! Språket alltid vårdat, handlingen vald med omsorg. Det kallar jag att visa oss hängivna Kalle-fans respekt!
Mats Gellerfelt, flitig Kalle-läsare liksom undertecknad, brukade med all rätt framhålla tidningens bildande betydelse. Det är bildande, fostrande och lärorikt att läsa Kalle. Och hör sen, ni som tror att det är en underhållande serietidning vilken som helst.
Frågan är hur många vuxna barn som varje vecka slukar Kalle. Kanske försvinner tidningen med oss fyrtiotalistiska, entusiastiska Kalle-läsare.
Kan inte låta bli att nämna hur framlidne prenumeranten Gellerfelt, femtiotalist förvisso, lustfyllt beskrev de högtidsdagar när Kalle nådde honom. Hur han stannade till vid ett konditori när han var ute promenerade med hunden, inhandlade två (självklart!), läckerheter.
Sedan bums hem till Kalle!
Denne arbetargrabb Gellerfelt som pratade franska som en infödd och slog igenom i den litterära offentligheten som ”arg, ung man”. Fördömde nya böcker som gavs ut av svenska författare. Medarbetade många år i SvD utan att någonsin skriva på ett anställningskontrakt.
Tillbaka till ämnet, Ekstrand!
Tyvärr har i Kalle smugit sig in fuluttryck som ”kolla” för ”kontrollera”. Det är inte att ta det språkvårdande uppdraget på allvar. En billig eftergift som skorrar. Fulordet hörs för övrigt titt som tätt även i TV. Skandal! Bums språkkurs för lymlarna!
Knattarna svär således aldrig. Men det gjorde Gubben Löv i Sandviken. Han kunde inte formulera en enda mening utan att salta med svordomar. Rejäla sådana. Det blev som en sport att tilltala honom bara för att få höra hans eder. Och han svek en aldrig på den punkten.
Och nu kommer det allra bästa, eller värsta. En gång körde han fridfullt sin lilla Lloyd utmed den långsamt framrinnande Kanalen i stan. Plötsligt lossnade ett, skrönan säger alla fyra, hjul och for ner i vattnet. Vilka svordomar som Löv tog till den gången, det förtäljer inte skrönan.
Men det torde inte ha varit några bleka, det. Ja, jävlar i min lilla låda, nära att jag i hastigheten drog till med. För att hedra Gubben Löv.
Jag tror inte inte jag är lika negativ till svordomar som Lasse Ekstrand.
Men innan jag började som lärling på verkstadsföretaget Hägglunds & Söner AB svors det mycket lite i vår familj. Kanske någon gång när pappa blev arg som en gång när vi missade bussen från Björna till Örnsköldsvik: Då klämde han till med ”förbannat också”.
Men när jag började jobba på Hägglunds så tog jag efter gubbarna och började svära och det smittade av sig på min far som också började svära mer. Mamma protesterade och tyckte vi skulle ha ett mer vårdat talspråk.
På tal om Hägglunds så var Erik Hägglund verkstadschef för en av verkstäderna. Han var en av de yngre bröderna som ägde företaget. Erik H var religiös och med i EFS och han svor aldrig, utan hans kraftuttryck var ”greven heller”. Därför kallades han för Greven och hans assistent för ”Lillgreven” av gubbarna på golvet.
En dag hade en av arbetarna problem med sitt arbete och skrek några svordomar.
Greven kom just förbi och sa till arbetaren att han inte skulle svära. Och fick genast svaret ”Hörre du Erik, din greve och min djävul är nog ganska mycke släkt!”.
En annan gång stod William Statin – som var en av de få öppna kommunisterna på Hägglunds under femtiotalet – och svor vid sitt arbete i smedjan. Erik Hägglund kom förbi och uppmanade Statin att inte bruka svordomar. Då utspann sig följande diskussion
Statin: Erik du har ju redan valt!
Hägglund: Vad menar du?
Statin: Du vet väl att det är svårare för en rik att komma in i himmelrike än för en kamel att komma igenom ett nålsöga?
Hägglund: Nog är du hård nu William?
Statin: Det är inte jag som är hård det är Bibeln.
Där tog diskussionen slut.
En gång Kalle, alltid Kalle. Barnbarnet fyllt 7, nu kan jag återvända utan att förlora ansiktet.
Var försiktiga med bilder på den byxlösa ankan. Förlaget är rätt tuffa när det gäller
copy-right. Någon på jobbet tog med en bild i en intern personaltidning och vips hörde dom av sig. När dom hade ett helt tåg med tema Disney krävde dom att det skulle råda fotoförbud på Stockholm Central, vilket dock inte gick ihop med svensk lag.