är jag var liten åkte vi om somrarna upp till Ångermanland där min far vuxit upp. Först bodde min två år äldre syster och jag några år hos vår faster Greta i Moliden där hon arbetade på kontoret för Norrlands yllefabrik. Vi fick då göra några korta besök på släktgården i Flärke på vägen mot Bredbyn och Mellansel. Där bodde farbror Kalle och hans hustru Jenny med en stor barnaskara. Men framför allt fanns där djuren på gården.
Efter några år blev det i Flärke vi tillbringade somrarna. Där fanns jämnåriga kusiner men också många barn i grannbyn så det var ett liv och ett kiv när vi badade i ån. Vi var inhysta hos vår faster Frida i det gamla boningshuset på gården. Bodde uppe på vinden där det fanns en lavoar med stort tvättfat och porslinskanna med vatten. För mindre behov fanns en potta. Annars blev det att gå till torrdasset som låg i lagården i direkt anslutning till djurens gödselstack.
Faster Frida var hemmadotter och hade hand om vår farmor som hade sin sovplats i det stora väggfasta sängskåpet som en gång rymt hela familjen. Där hade farmor och farfar haft sin gemensamma sovplats medan barnen stuvades in bakom ett par luckor upptill eller i den stora låda som kunde dras ut nedtill vid sängskåpets kortsida.
Vår farmor Anna Cajsa, född år 1861, var nu kraftigt dement. Hon kunde gång på gång fråga mig och min syster om vi var ”többlingar” (tvillingar). Hon plockade ofta ned våra baddräkter från klädstrecket och lade undan dem någonstans där vi efter flitigt letande så småningom hittade dem. Var inte faster Frida tillräckligt påpasslig kunde man plötsligt se farmor långt borta på vägen mot grannbyn. Hon var på väg att hälsa på sedan länge avlidna vänner.
Först lek, sedan arbete
De första åren var sommaren mest till för lek. När vår farbror Kalle fyllde år plockade vi smultron i den branta, steniga backen bakom gården där korna ibland fick gå på bete. Det blev en stor bräddfull skål med bär som avnjöts med gårdens egen grädde. När höet skulle in i ladorna efter att ha torkat på hässjorna var det vi yngsta som fick trampa runt inne i ladan och se till att höet packades ordentligt.
När jag blivit lite äldre hade min jämnårige kusin Bertil och jag ansvaret för att korna om morgnarna kom upp till en betesmark i skogen, kallad Torpet, och sedan tillbaka för kvällsmjölkningen. Korna hittade själva vägen, men grindar skulle öppnas och stängas. De hittade nästan alltid också tillbaka till sin rätta plats i ladugården men ibland kunde det bli lite villervalla. Andra uppgifter var att hjälpa till med att gallra och rensa ogräs i rovlandet eller att lasta in vinterns behov i vedboden från en jättehög av sågade och kluvna vedträn på vedbacken.
Några år senare plockade farbror Kalle fram en lie med ett kort blad, slipade den noga och så fick jag slå sly i den branta smultronbacken. En liten förövning innan jag fick en riktig lie för att slå gräset i dikena medan arbetet pågick med hästräfsan för att samla ihop det nyslagna höet på ängen kring det nyss uppställda hässjevirket. Ängen hade Kalle slagit sent på kvällen dagen innan med de två hästarna framför slåttermaskinen och med mygg och knott i ett moln omkring sig.
Jag växte till mig och fick vara med att sätta upp hässjorna som i Ångermanland bestod av lodräta ”gubbar” i kraftigt virke med fem snett inborrade pinnar. De stagades i sidled och på pinnarna lades ”troerna”, en i taget, som fylldes med hö innan nästa ”troa” lades på plats. Det var ett skönt arbete i solskenet med en välbehövlig kaffepaus i skuggan av hässjan.
En dag hade vi lastat det torra höet på en vagn och Kalle och jag satt längst upp på hölasset medan hästen drog det uppför den branta backen upp mot gården. Jag såg hur Kalle njöt av tillvaron och så utbrast han: ”Det är ändå ett härligt liv att vara bonde!”
När jag var hemma igen på Lidingö sa jag till min mor att nu hade jag bestämt mig för att bli bonde. Hon var klok nog att inte argumentera emot utan sa bara att först måste du klara av skolan. Och med tiden valde jag själv ett helt annat liv.
Återseenden
1990 gjorde jag tillsammans med min yngsta syster och hennes man en biltur norröver. Min kusin Bertil skötte nu arbetet på gården tillsammans med sin hustru. På gårdsplanen stod två jättestora traktorer och farmors hus var rivet och ersatt av en stor förrådsbyggnad för skördemaskiner. Bertil hade övertagit ansvaret för grannböndernas marker som han nu höll öppna med statligt stöd. Han skötte själv hela höbärgningen. Med traktor utfördes allt arbete. En fläkt blåste upp höet på logen där en hötork såg till att det var ordentligt torrt inför vintern.
1997 tog min hustru Marie-Louise och jag bilen norrut till Flärke. Av den fina smultronbacken bakom gården hade nu blivit en kraftig granskog. Med viss svårighet lyckades vi hitta vägen upp till Torpet dit Bertil och jag gått så många gånger med korna. Vi fortsatte sedan vår resa mot Nordinggrå som jag många år tidigare bilat igenom med min far. Då var landskapet öppet, här och var betade fjällkor och vyerna var bedårande vackra. Nu hade lövslyn fått växa hög längs vägkanterna.
Dagens situation
Åker man genom mina nuvarande hemtrakter i Södermanland ser man sällan några betande kor. Däremot många ridhästar. Många tidigare odlade fält ligger i träda eller är planterade med gran. Monokulturerna breder ut sig och livsviktiga insekter som humlor och bin blir allt färre. I statistik från Jordbruksverket år 2017 uppges antalet mjölkkor i Sverige till 330.810 och antalet hästar till 355.500, varav förmodligen endast ett fåtal är arbetshästar. Vid krigsslutet 1945 fanns drygt 1.500.000 kor och 600.000 hästar i Sverige innan mekaniseringen av jordbruket tog fart.
När nu svensk militär skall få disponera nya miljarder för upprustning undrar man vad som skall satsas på försörjningstryggheten inför möjliga avbrott i utrikeshandeln i en spänd situation. Att Sverige gärna har ställt upp på de av USA och EU införda blockaderna mot olika länder, som vi inte har något otalt med, utgör knappast en garanti för att vi inte själva skall drabbas i en framtid.
Alla bilder tagna av författaren (utom den där han själv är med).
Kunde ha varit en skildring från slåttertiden på min släkts gård i Delsbo i Hälsningland, inbegripet farbror Kalles utrop om bondens liv på den tiden. Eliten i Sverige ser på landsbygden som något som ska få lite bidrag då och då, men det är feltänkt. Det är hela landets utveckling som behöver satsning på glesbygd. Jag är övertygad om att även småjordbruk kan behövas för beredskapen mot krig.
En utmärkt väl formulerad påminnelse om att försvar också handlar om förnuftiga relationer länder emellan samt inte minst förmågan att klara sin egen försörjning. Tack även för intressant berättelse och fina bilder från en svunnen men ändå nära tid.
Om man tar vägen från Moliden efter järnvägen vid Rösåsberget någon kilometer då kommer man till byn Söderå. Där hade jag min mormor och tillbringade somrarna på liknade sätt och var med på Slattarna (slåttern). Minns än idag det pinsamma när jag frågade mina kusiner en gång om vi skulle klä dom där och pekade på uppställt hässjevirke som saknade hö. De skrattade och sade ”klä tror du det är en julgran, nä vi ska hässa”. Minns också att det var viktigt att lägga översta troen med hö på rätt sätt så det inte blåste bort. Det arbetet måste en vuxen göra (man nådde ju inte heller dit upp). Synd om dagens barn som ej få uppleva att hoppa i hö från takåsar uppe i taket i ladugårdar idag, nu finns bara vita dinosaurie ägg på åkrarna.
På tal om hässja hörde jag ordet användas på följande sätt i en bilverkstad. Där höll bilmeken på att svetsa på muttrar på en kunds bil som hade tappat bort den speciella hylsan som man måste ha för att få loss de låsbara bultarna (4 st). Han sade till mig (som vet jag bor i S-holm)
– De e duktiga på att hässje prisen i Stockholm.
– Vadå fråga ja?
– Det här att svetsa på 4 st muttrar tar jag en halvtimme för 200kr, hörde att en verkstad som gjorde det i Stockholm tog 4000kr, så nog är de bra på hässje prisen i Stockholm.
Ja, det är en fantastisk berättelse om ett Sverige från en tid som flytt. Bara bilden av barnen på flakvagnen är värd en hel avhandling; barn tillsammans som står på en vuxen plattform – en flakvagn, en symbol för den materiella basen, ”ämnesomsättningen med naturen” för att tala med Marx. Idag ställs barnen på egna ”plattformar” – det egna identitetsprojektet som ”är unikt” för varje enskilt barn. Den fysiska ämnesomsättningen med naturen är försvunnen till förmån för ett evigt väljande, vrakande och klickande i cyberrymden.
Sedan, bilden av bonden (Bertil) iklädd t-tröja med center-logga ståendes mellan två kor är också en tidsbild att fundera över. Idag verkar C ha ratat kossorna och en tydlig landsbygd, och står hellre mitt i en regnbåge i ett gränslöst universum. Visst blir jag nostalgisk (= längtar hem till ett hem som inte finns). Men det är väl bara att spotta i nävarna och bygga ett nytt.