Nu smälter det Socialdemokratiska partiet ihop som våris på Östhammarsfjärden. Det beror på att idéutvecklingen varit eftersatt mycket länge. Både Göran Persson och Mona Sahlin är produkter av denna outvecklade och felaktiga politik. Därför går partiet bakåt i val efter val. Den socialdemokratiska ledningen har förlorat kontakten med vanligt folk och kvar finns endast de människor som vuxit upp i, funnit sin utkomst i och/eller på annat sätt gjort karriär inom ”rörelsen”. Det här är väl belagt sedan länge. Läget är förmodligen så illa som Socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren sa i programmet Debatt häromdan: ”Att vända sig till medlemmarna i partiet idag är som att ropa ner i en säck potatis.”
Stagnationen, eller snarare förruttnelsen, har alltså pågått så länge jag kan överblicka. Jag har erfarenheter av framför allt två områden, partiorganisationen i Östhammars kommun och skolpolitiken i riket och lokalt.
***
Efter skolans kommunalisering i slutet av 80-talet började en ny era. Kommunerna fick fria tyglar att forma sina nya organisationer och därmed skära ner och strukturera om. Man hade tidigare redan fått fri hand om alla skattepengarna. Det blev nu på lokalplanet som skolpolitiken skulle formas.
En höstdag 1992 kontaktade jag ombudsmannen A för att anmäla mig som ny medlem. Han hjälpte mig till rätta och tyckte det var roligt att jag nu tagit steget in i den verkliga rörelsen. På grund av mitt arbete med FiB/Kulturfront betraktades jag som ”ytterkantsvänster”. Eftersom jag inte heller var uppväxt inom rörelsen, inte var släkt med eller ingift i den, var misstänksamheten från de ledande kompakt. IB-affären spökade fortfarande och kommunistnojan hade en djupt nermyllad. Vägen var i praktiken därför stängd. Men det visste jag inte då.
Däremot var många vanliga partimedlemmar, de allra flesta äldre än jag, vänliga och intresserade och ville gärna prata politik med mig. Den 30 november 1992 bevistade jag mitt andra möte i centralorten Östhammars S-föreningen, för att aväta det traditionella julbordet på restaurang Rospinglan. Det första var ett par månader tidigare och hade bara varit lite information om kommunalpolitiken, som kommunalrådet Birger Norén kallade det. Nu tog Birger emot med en stor stark i näven. Vi slog oss ner runt ett dukat bord och blev serverade julskinka, gröt, glögg och kaffe. Alkohol fick man betala själv, resten betalades ur föreningskassan. Efter glöggen reste sig Birger och gav åter lite information om kommunalpolitiken. Det var mest gnäll på borgarnas förslag att rusta ner fritidssektorn. Inget om situationen i skolan. Sedan övergick snacket till allmänt borgargnäll. Allt ska försämras, arbetslösheten växer, jobben försvinner, Skål!
Jag minns att jag häpnade över frånvaron av idéer om vad man skulle kunna göra åt eländet. Ett så försoffat gäng som denna lokala sossegrädda med kommunalrådet i spetsen hade jag knappas väntat mig att möta. Alla hukade inför Birger, ingen sa emot. Han lade alltid beslag på sista ordet. Han drog sig inte för att skälla ut folk inför de församlade. Här fanns mycket att göra.
Våren 1993 såg jag ännu ganska ljust på möjligheterna att ta mig in på någon förtroendepost i partiet, skapa mig en plattform för att kanske så småningom ta mig in i fullmäktige eller i Barn- och utbildningsnämnden (BUN). Utsikterna att så småningom kunna börja dra i lämpliga trådar för att påverka skolpolitiken kändes ganska goda. Det är ju så här demokrati ska gå till. Jag började faktiskt känna mig som en sosse. Men det skulle visa sig lite mer komplicerat än så.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Östhammar, Stig-Björn Ljunggren, Birger Norén, Göran Persson, Mona Sahlin,
Spänningen är oliiiiidlig! Fast jag har till skillnad från Stig-Björn flera gånger ropat ned i en spann – ofta med sommarens första potatisar (t.ex. Rocket eller i år Early Puritan) och då upplevt en nära livet känsla. Mysko!
Knut! Det ska bli intressant att följa din berättelse om ditt politiska äventyr i Östhammars ”sosse-sosseté”! Redan i ditt första kapitel anar jag vart det ska barka åstad. Just nu för jag en spännande diskussion med ärliga socialdemokrater, bl a hos Kertin Berminges utmärka blogg Motvallsbloggen. Hon har ett grundmurat rättvisepatos. Jag såg också med förfäran på debatten i Debatt. – Partiet är på väg att dö, sa Gröning. Så illa är det nog inte. Partiet kan mycket väl göra comeback redan i nästa val. Då tror jag att det nya arbetarepartiet och dess alliansbröder kommer att upplevas som ganska regeringströtta av svenska folket. Ungefär som Perssons kapell 2006.
Hur ska vi få våra riksdagsledamöter att förstå detta – få svenska folket att förstå? Varför finns det inga som diskuterar detta på Podradio? Folk vill ju lyssna inte bara läsa.
Läs kapitel 10, sid 193.
10 Internationella frågor
10.1 Internationellt samarbete
10.1.1 En bestämmelse om medlemskap i EU och annat internationellt samarbete införs
Regeringens förslag: I 1 kap. regeringsformen införs en ny
bestämmelse i vilken det anges att Sverige är medlem i Europeiska
unionen. I bestämmelsen anges vidare att Sverige även deltar inom
ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang
i internationellt samarbete.
Grundlagsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Hur styr du andra människor? Grundlagar?
EU har en lång historia som våra riksdagsledamöter och svenska folket inte förstår – fyra världskrig
Det kalla kriget var det tredje – 911 startade det fjärde.