Björn Ståbi
Jag har fortfarande svårt att förstå att en av Sveriges främsta spelmän, Björn Ståbi, är borta. Eftersom jag spelade i en låtcirkel för Björn åren 1984–87 tänkte jag att det kan vara av värde att försöka teckna ett porträtt och förmedla minnen och intryck av Björn. Jag kände inte Björn personligen, och om många som kände honom bättre än jag hade skrivit utförligt om honom så skulle denna blygsamma gästblogg vara överflödig. Men jag har inte hittat mycket om min generations främsta svenske spelman.
Omkring 1983 hade jag hittat två spelvänner som fått samma intresse som jag – den gamla folkmusiken från Orsa. Inte för att någon av oss hade några rötter i Orsa, utan helt enkelt för att det var den svenska folkmusik vi tyckte bäst om. Utmanande att spela? – det är bara förnamnet, och bara en av oss hade en gedigen skolning på fiol. Vi bodde nära varandra och hade ett avtal med en folkdansförening; vi fick låna deras lokal för att kunna spela utan att störa grannar mot att vi spelade till dans ibland.
Så kom då den stora nyheten: Björn Ståbi hade tillfälligt flyttat till Stockholm och var intresserad av att bilda en låtcirkel kring orsamusiken. Björn var den stora traditionsbäraren av orsamusiken, så för mig och mina två spelvänner var det en dröm. Någon hittade en källarlokal på Kungsholmen och i tre år framåt spelade vi med Björn varannan vecka. Gruppen växte snabbt från ursprungliga 5–6 personer till mer än 10; den hade kunnat bli större, men Björn höll igen.
Vi brukade skämta om att det var bra så länge ränteläget var högt, så att Björn stannade i Stockholm för att dra in pengar till sin gård i Hälsningland.
Jag fick alltså den unika möjligheten att spela låtar från Orsa med Björn Ståbi, och fick tillfälle att höra många historier om den svenska folkmusiken.
Björn bodde aldrig i Orsa, men han farfar och farmor kom därifrån. Hans far Erik flyttade från Orsa till Stockholm och Norra Ängby, där även min farmor och farfar bodde. Norra Ängby var ett av de första områdena i Stockholm dit människor födda och uppväxta i det gamla fattigsverige kunde bygga sig ett eget hem. Björns dialekt var också typisk för den som talades i en Stockholmsförort. Björns far Erik var själv spelman, och hade med sig låtar från sin hemort Orsa.
När dåtidens store spelman i Orsa, Gössa Anders Andersson (1878-1963), kom till Stockholm för att spela på Skansen bodde han hemma hos Björns familj i Norra Ängby, så Björn fick rika möjligheter att lyssna till Gössa. Björn lärde sig orsamusiken på gehör, och han lärde sig aldrig spela efter noter. Jag vet, därför att vid ett tillfälle hade någon kommit över noter till en orsalåt. Björn gjorde några stapplande försök att spela efter noterna, men gav upp efter en stund. En notkunnig person i låtcirkeln spelade inledningen av låten, varefter Björn spelade låten som om han spelat den hela livet.
För den som vill lyssna till Björn utan att lägga ut pengar så finns inte särskilt mycket. Jag hittar 5–6 filmsnuttar på YouTube och lite på Öppet arkiv. Björn tyckte om samspelet med andra spelmän och då spelade han oftast andra stämman. Tillsammans med Pål-Olle (1915-1987) var han den svenska folkmusiken främsta stämspelare. Det sparsamma materialet på YouTube tror jag speglar Björns blygsamhet. Han satte också alltid låtarna framför sig själv och var alltid lojal mot låtarna. Att spela för att briljera med teknik var honom helt främmande.
Det skulle dröja ända till 1997, då Björn var 57 år, innan han spelade in en soloskiva, och som sig bör bara med Orsalåtar. Den tillhör juvelen i min CD-samling, men jag har inte en aning om var man numera kan få tag på den. Björn finns ganska väl representerad på Spotify, men soloskivan finns inte där. Pål-Olle spelade en gång in en skiva där han spelar både första- och andrastämman, men det var ingenting för Björn, minns jag. Han hade naturligtvis mycket stor respekt för Pål-Olle, men att spela in en skiva med sig själv ställde han sig helt främmande till.
En tidig spelkamrat till Björn var Ole Hjort (1930-2021), son till konstnären Bror Hjorth. Ole fick i tonåren möjlighet att lära sig den musikaliskt mycket intressanta repertoaren från Bingsjö av Hjort-Anders Olsson (1865-1952), som var god vän med hans far. Hjort-Anders var den stora traditionsbäraren av Bingsjö-musiken, så Ole och Björn hade alltså mycket likartade erfarenheter, Björn lärde Orsa-låtarna på gehör av Gössa Anders, Ole Bingsjö på gehör efter Hjort-Anders.
Hjort-Anders hade inga höga tankar om andra spelmän – med ett undantag. Björn berättade att Ole tagit fram Svenska Låtar för att förhöra sig om Hjort-Anders uppfattning. Spelman efter spelman avfärdades med ”bara skit”, men när Ole kom till Gössa Anders blev det annat: ”Gössa är bra”, ansåg Hjort-Anders.
En annan som spelat en viktig roll för bevarandet av orsamusiken är Erik Moreaus (1920–1989), far till Kalle, Per-Erik och Olle. Erik Moreaus startade Orsa spelmanslag 1948 när han kom tillbaks till Orsa efter studier i Stockholm. Han fick med Gössa Anders i laget, vilket garanterade traditionen. Erik kopierade Gössas stråkföring för varje låt, berättade Björn, men också att det var inte hans melodi. Björn hade naturligtvis stor respekt för Gössa, men att i detalj kopiera var ingenting för Björn. Erik Moreaus spelade en gång i Stockholm några år innan han gick bort, och jag gick naturligtvis till den lilla källarklubben och lyssnade. Orsa-musik i äkta tradition förvisso, men inte med Björns lyft. Jag har lyssnat en del till Olle Moreaus, vars Orsa-låtar finns på Spotify och han är riktigt bra. Inte fullt Björns nivå, men inte långt efter.
Björn tyckte alltså om samspelet med andra, men att han skulle spela ihop med en dragspelare hade jag aldrig trott. Men jag hade helt fel. Systerpolska nr 2 från Orsa (efter Blecka Anders Olsson, 1831–1922) har alltid varit min favorit, och den version som Matts Arnberg fick med i sitt TV-program från 1962 om Gössa Anders har alltid varit min favoritversion; Gössa Anders spelar här tillsammans med sin dotter Gössa Anna, som spelar sig egen, enkla andrastämma, 2.59 minuter in i klippet. (Klippet går bara att spela upp på youTube, kan inte bäddas in på andra plattformar https://www.youtube.com/watch?v=1ZhiY8T4PWo)
Men tillsammans med dragspelaren Bengan Janson har Björn spelat in en version av systerpolskan som är fantastisk (finns med på skivan ”Lyckovalsen” från 2007).
Björns farmor Mejt Ståbi (1881–1981) var halvsyster till Anders Zorn, som spelade en viktig roll för den svenska folkmusiken när han drog igång den allra första spelmanstävlingen, den i Gesunda 1906. Tävlingarna övergick så småningom i spelmansstämmor. Björns farmor fick en låt nedtecknad efter sig i Svenska Låtar, och på hennes begravning skulle Björn spela låten. Han satt bredvid orgeln och väntade, låten hade han naturligtvis i huvud och fingrar, inte på noter. Så dundrade orgeln igång och blåste bort låten ur Björns huvud. Det blev ingen låt efter farmor.
När Björn för första gången kom till en spelmansstämma med sin nya frisyr (se bilden) och utan skägg var det ingen som kände igen honom. Han gick fram till en grupp som stod och spelade och frågade om han fick vara med. Ett tveksamt ”ja” kom till svar; spelmansmusiken är strikt hierarkisk och en okänd nykomling släpps inte in hur som helst. Men efter ett par låtar var det annat ljud i skällan: ”vad braaa du spelar”.
Björn var mycket generös. Strax efter att vi börjat spela för Björn skulle vi spela brudmarschen från Malung på ett bröllop i samband med utmarschen ur kyrkan, efter önskemål av brudparet. Inga problem med låten, den kunde vi, men vi hade ingen andrastämma och ingen av oss hade tillräcklig talang att få till en stämma värd namnet. Inga problem, Björn spelade en direkt som vi bandade. Han behövde ingen som spelade låten, den spelade han själv i huvudet. Sedan fick en av oss lära sig stämman från bandspelaren.
Björns spelstil präglades av ganska korta, distinkta stråk, ett lätt och sparsamt vibrato, och klara drillar, även dessa ganska sparsamma. Björns stråk skilde sig mycket från mångårige spelkamraten Pers-Hans Olsson (1942–2020), vars långa, känslosamma stråk var oefterhärmliga. Så var också kombinationen Pers-Hans spelande förstastämman och Björn den andra sällsynt lyckad.
Jag avslutar med mitt starkaste minne av Björn. Spelgruppen från Stockholm hade åkt upp till Hälsingland för att tillbringa helgen på Hörrgård, Björns gård i Korskrogen. Vi satt en liten grupp på glasverandan och spelade en kväll låtar som ”satt” ordentligt. När vi lärde oss låtar spelade Björn med tills vi kunde låten, varefter han övergick till att spela stämma. Nu spelade han bara stämmor, och naturligtvis blundade han sin vana trogen. Jag satt närmast Björn och hade en känsla av att det vara bara han och jag som spelade tillsammans.
Mats L!
Tack för historik och minnen av Björn Ståbi. Jag skrev själv några minnesord 2020, i Lokatten (medlemstidskrift för Skrivare i Hälsingland).
”Björn Ståbi (1940-2020)
När den gröna folkmusikvågen i början av sjuttiotalet drog in över landet var Björn Ståbi redan på plats. Han blev riksspelman 1961 och bodde sedan 1963 i Hörrgård, Korskrogen, Hälsingland.
Jag hade länge trott att han var hälsing från början, men han var faktiskt en stockholmskille, med rötter i Orsa. Han hade släkttrådar in i familjen Zorn. Björns pappa Erik öppnade dörren till den speciella folkmusiken från Orsa, och denna gren kom att förbli Björn Ståbis signum.
Den nya vågen av fioler, spilopipor och spelmansstämmor var egentligen ganska oväntad. Sverige var ju ett land impregnerat av amerikansk och engelsk pop- och rockmusik. Och den unga blicken var mer internationell än nationell. Många i min generation kunde texten till FNL:s ”Befria Södern” men knappast mer än inledningsraderna till ”Du gamla du fria”. Men nu letade sig det svenska kulturarvet, inte minst med tonerna från Dalarna och Hälsingland, ner mot huvudstaden. Och det var Thore Härdelin och Björn Ståbi som gick i täten.
Ståbi var en allkonstnär, riksspelman som sagt, men åren på Konstfack gjorde honom också till en stor bildkonstnär. Vi har en vacker bild i vardagsrummet med en speciell räv som han målat. Hans medlemskap i Hälsinge Akademi var självklar.
Ståbi, det är lite mindre känt, var även god skribent.
I boken ”Här är platsen” berättar han den fantastiska historien när Pete Seeger 1968 kom upp till Hälsingland. Han kom i hyrbil från Uppsala där han deltagit i Kyrkornas Världsråds generalkonferens. Nu parkerar Pete Seeger bilen mitt i Delsbostämman och kommer genast i samspråk med Björn Ståbi som buskspelar inne på Forngården. Seeger ansluter med sin banjo. Senare på natten åker de till Björns hus. Mitt i den nordiska sommarnatten vill Pete Seeger kliva ur bilen, han tar upp en flöjt och dansar fram på vägen, spelandes på flöjt (Hälsinge Akademi förlag, 2006).
Nu är Björn Ståbi död. Men hans verk kan avlyssnas, ses och läsas. Själv tycker jag om skivan Bockfot!!”
Tack Leif Str!
Du har helt rätt, Björn Ståbi var en allkonstnär. Eftersom du nämnde ”Bockfot” (från 1970) kunde jag inte låta bli att leta upp den på Stotify (jag var länge skeptisk till Spotify, men har numera helt kapitulerat; utbudet är enormt och min fru och jag sitter ofta på kvällen på balkongen och lyssnar på rysk och ukrainsk musik). Björn spelar tillsammans med Pers Hans på vinylen ”Bockfot”, Pers Hans spelar förstastämman, Björn den andra. Jag noterar att den enda orsapolskan på skivan spelas av Björn ensam.
Det finns ett klipp med Björn på YouTube, som jag tidigare inte uppmärksammat.
Björn spelar här tillsammans med Pers Hans och Kalle Almlöf, den främsta representanten för folkmusiken från Västerdalarna. Trots att inspelningen är från Pers Hans hemby Östbjörka så får Björn spela orsalåtar, med Björn och Kalle som spelar förstastämman och Pers Hans för ovanlighetens skull andrastämman (det märks att Pers Hans får hålla igen sina mäktiga stråk). Björn var antagligen vid detta tillfälle redan märkt av en tilltagande sjukdom, stråken är inte som i fornstora dagar och Kalle får hjälpa till att driva förstastämman.
Sedan jag skrivit om Ståbi i Lokatten 2020 hörde Jonas Sima av sig och var glad att jag uppmärksammat Björn Ståbis berättelse om Pete Seeger. Men han ville också påpeka:
”Men Björn skrev själv, mej veterligt, ingenting som är publicerat.
Det han skriver under sitt namn i vår akademis böcker, är texter skrivna av mej. Eller spökskrivet.
Berättelsen om Pete Seeger tex är från början hans muntliga berättelse, sedan intervjuar jag honom mera noggrant.
Eller så skrev Viveka Ståbi ner storyn, blir plötsligt lite osäker här. Men hon är alltid med och godkänner den slutliga utformningen av texterna!
Det gör ingenting att du kallar Ståbi ´även en god skribent´. Han står ju för underlaget som berättare. Och det är ändå det viktigaste.
Du ska alltså inte göra någon ´rättelse’ här, utan låta saken vara. Jag vill endast att du ska veta omständigheterna bakom uppkomsten, i varje fall vad gäller Ståbis uppträdande som skribent i akademins bokutgivning.”
Texten som följer med Björns CD ”Orsalåtar” är så personligt och initierat skriven att endast Björn kan ha skrivit texten (tyvärr svåråtkomlig). Men att han var en bättre hisorieberättare (för att inte tala om spelman och allkonstnär) än skribent är en helt riktig bedömning.
Björn berättade att han en gång spelade med Palle Danielsson, en av Sveriges absolut främsta jazzmusiker, Björn spelade en av de mest snåriga orsalåtarna och var förbluffad hur Palle Danielsson kunde spela den på sin kontrabas efter att ha hört den bara en gång!
Mycket intressant och välformulerat för en som kommer från Österbotten där morfars bror var erkänd spelman i Kristinestad i svenska Österbotten och där morsan ingick i olika körtraditioner man hade om somrarna på 1950-talet. Du måste vara allsidig som hanterar instrument också, väldigt kul att läsa.
Tack Dan K för din kommentar. Vi står långt ifrån varandra i synen på kriget i Ukraina, men vi kan mötas i musiken.
För 50 år sedan, sommaren 1972, blev jag tillfrågad av en vän om jag ville följa med till hans föräldragård i södra Hälsingland och hässja hö en vecka i början på juli. Vi blev tre till som följde med, men vi började med att åka till Delsbostämman. Den första spelmannen vi såg var Jonny Soling som ståtade i full Orsamundering med läderförkläde och allt. Men Björn Ståbi var förstås också där men han gjorde inte något speciellt intryck på mig då. Den som jag minns bäst är Pål Olle. Han ledde en grupp spelmän i ett buskspel som duellerade mot en annat gäng vars ledare jag aldrig lyckats identifiera. Låtarna blev allt vildare och svårare och en efter en i både gängen var tvungna att lägga ner sina stråkar och bara stå och lyssna. Till slut var det bara Pål Olle och ledaren för det andra gänget kvar. Det var en fantastisk upplevelse att stå och lyssna till all denna virtuositet i detta landskap med Hälsingegårdar, sjöar och berg. Det är fortfarande ett av mina bästa musikaliska minnen.
Jag har sedermera hört Björn Ståbi tillsammans med Bengan Jansson och Gunnel Mauritzson på Erik Sahlströmsinstituet i Tobo och tillsammans med Jonny Soling i Sätra brunn utanför Sala. Han var även skådespelare. Han hade huvudrollen i en TV-film som handlade om ett hälsingeoriginal som gick omkring i skogarna i Hälsingland på 30- och 40-talet. Han levde tydligen på att sälja hemmagjorda knivar som han gjorde av metallen från sparkmedar. Han tiggde mat på ensliga fäbodar där kvinnorna oftast inte tordes vägra honom maten. Han hamnade på sjukhus så småningom men rymde därifrån och hittades död i skogen följande vår.
Björn är verkligen övertygande i rollen. När jag lyssnade på Björn i Sätra brunn så berömde jag honom för hans skådespelartalang och jag såg att han blev glad även om han inte ville förhäva sig.
Tyvärr vet jag inte titeln på filmen men jag har för mig att Jonas Sima var inblandad på något sätt. Den kanske kan ses på SVTPlay.
Min hälsingevän har jag tyvärr tappat kontakten med, men jag vet att han flyttade till Köpenhamn och blev professor i astrofysik.
Hej! Har fått din fina text om Björn Ståbi mej tillsänd av Leif Strandberg. Var lite ouppmärksam och trodde det var Leif som fört pennan. Du frågar om SVT-filmen Kalle Kamrat med Björn i huvudrollen. Det är jag som är producent, regissör och manusskrivare. Den sågs av över en miljon tittare inkl repris. Inte Illa. Alla mina filmer finns att köpa på dvd-box, även KK, Kolla webbsidan.
Där finns filmsida och beställningsmöjlighet. Om du nås av detta kan du gärna berätta om vem du är och vad du sysslat/sysslar med.
MVH
Mats L!
Jag mailade din text/länk till Jonas Sima. Han blev överförtjust och ville att du skulle skicka texten till Viveka som fortfarande bor kvar i Hörrgård. Han skriver också om de filmer som nämns i tråden här ovan.
Leif Str!
Jag skickar en pappersversion av texten till Viveka Ståbi. Postadressen var mycket lätt att hitta.
Leif Str!
Eftersom du skrev att du tycker om ”Bockfot”, så har jag åter gått tillbaks till den inspelningen. ”Gärdebylåten” (mycket populär hos spelmanslag) var knappast vare sig Björns eller Pers Hans favorit (skulle jag gissa), och när de annonserar att de ska spela ”Gärdebylåten” (Bockfot spelades in live) går ett lätt skratt genom publiken (ca 1970).
Men lyssna noggrant på den inspelningen: Pers Hans håller igen sin mäktiga förstastämma och Björns fina ansdrastämma får en mycket framträdande roll på ett extremt ovanligt sätt. De lyfter ”Gärdebylåten” (ibland kallad i folkmun kallad ”Gärdebyplågan”) som ingen kunnat vare sig före eller efter dem.
Mycket ovanligt och nästan unikt, såvitt jag kan bedöma, är att stämspelaren (Björn) får slå igenom så mycket i en spelmanslåt. Säkert helt mycket väl genomtänkt av Björn och Pers Hans, med ett mycket lyckat resultat.
Jag är inte så kunnig som du och tar därför tacksamt emot kommentarer och analyser från en som är huvudet högre. Tack!
Men Gärdebylåten fnyser jag aldrig åt (som publiken verkade göra). Den låten i olika tappningar har följt mig sedan barnaåren. Bodde under många år i Tierp, Norduppland där Eric Sahlström spelade upp när det var dags för fest. Jag har dessutom en särskild klockarkärlek till Evert Sandins version på rättviksmål.
Ännu några dagar har vi en kulturminister som inte kan svara på frågan om det finns en svensk kultur. Hon har väl inte hört Gärdebylåten kan jag tänka.
För en folkets kultur!
Tack för tipset, Leif Str!
Håller med om din uppskattning av Evert Sandins version (hittas enkelt på YouTube). I hans sång framträder kvaliteter i Gärdebylåten som inte är så lätta att få fram på fiol. Han är också ett bra exempel på hur en sångare inte behöver kunna sjunga rent för att kunna fånga sina åhörare.
I andra änden av spektrumet har vi en annan dalmas, Jussi Björling, som naturligtvis hade perfekt tonträff, även i det högre registret, där han sjöng skjortan av alla andra tenorer. Lyssna när han sjunger Verdis requeim (Ingemisco, hittas lätt på YouTube): efter att ha visat sin röststyrka i det högre registret går han än gång till upp dit, håller tonen länge för att sedan, helt utan glissando, gå ner en oktav utan att förändra tonkvalitén. Detta endast 20 år gammal!
Jag fick aldrig tillfälle att höra Erik Sahlström, Sveriges främsta på nyckelharpa, däremot hans dotter Sonia, som fört sin fars tradition vidare, inte på harpa utan på fiol.
För den som likt Leif Str. har bott i norra Uppland kanske bröderna Ceylon och Henry Wallin är bekanta. Ceylon spelade nyckelharpa, brodern fiol (stämspelare). Ceylon var den färgstarke historieberättaren, hans bror extremt tillbakadragen. Efter varje låt tog Henry ett halvt steg tillbaka, nästan som i givakt, och avvaktade broderns färgstarka historier, tills det var dags för nästa låt. I den fick Henrys enkla, diskreta andrastämma endast ge färg till Ceylons spel, sjävklart aldrig slå igenom. Ceylons musik (med brodern, antar jag) finns ganska bra representerad på YouTube, men jag har inte hitta något filmklipp med bröderna tillsammans.
Mats L!
Jodå, han Ceylon dök också upp när det var julfester, 50-årskalas och annat skoj. Särskilt minns jag festligheterna i Gryttjom men även på hemvärnsgården I Tierp (då på den tiden då det fanns en egen försvarskraft i Sverige). Som liten pojke förstod jag inte så mycket av musiken annat än att den var svängig och liksom hörde till. Minns kanske mest att vi unga tyckte att namnet Ceylon var udda. Men en av mina killkompisar (Tor Malmqvist) som också lyssnade till Ceylon och Viksta-Lasse och Sahlströmarna blev själv folkmusiker, efter en habil karriär som popmusiker.
Jag vill tacka kommentatorerna som lyft fram Evert Sandin, den sjungande lantbrevbäraren. Sköna låtar, mycket lokalpatriotism. Med dragspel och sång blev han populär. Han medverkade också i olika bygdespel. Jag citerar från dödsrunan i Dala-Demokraten:
”Förutom musiken som tog honom runt på turnéer i Dalarna, Sverige och Amerika var Evert idrottsintresserad och följde det mesta inom idrottslivet i Dalarna. Han åkte själv gärna skidor och kan räknas in i skaran av tappra Vasaloppsåkare med tio genomförda lopp. Han har med sång och musik spridit värme, livskraft och kärlek, både på och utanför scenen. De senaste åren bodde Evert Sandin i Leksand.”
Jag vill ifrågasätta Mats Larssons påstående att Evert Sandin inte kunde sjunga rent. I mina öron sjöng han rent, men hade i sin sång en frasering som låg närmare talspråket än operasången. Det gjorde att det ibland tog en stund innan han landade på den eftersträvade tonen. Men landade rätt, det gjorde han allt!
Tack Gösta A!
Tänk att han var vasaloppsåkare också! Och tio gånger. Ja, jag säger det igen. Tur att han och andra slapp uppleva en kulturminister (den nuvarande) som menar att det inte finns något som kan kallas svensk kultur, bara den förminskande meningen ”kultur i Sverige”.
Heja Evert! Nu ska jag leta rätt på ”Helkul i Dalom”. Den ska finnas någonstans i mina skivbackar.