Löpsedlar på Avenyn i Göteborg 16 oktober 1950. (Foto: P Lundwall)
”Berätta något från dina sex första levnadsår.” Uppmanade den kvinnliga terapeuten. En inledningsreplik. ”Vad som helst”. Jag grunnade och grunnade, försökte glänta på porten till det förflutna, men kom inte på något.
Det var alldeles vitt. Tomt. Nå, inte riktigt.
Men jag vet inte om det är jag som minns, om det är ett primärminne. Eller om det har berättats för mig. Så att jag ”minns” i andra hand. Jag kan inte säkert säga vad som är vad.
Men händelsen har etsat sig fast. En utstickande bit i ett ofullbordat pussel. Det pusslet lär så förbli.
Soligt och varmt. Ett av de sex första levnadsåren. Jag ligger på magen på en svajig träbrygga och kikar ned i vattnet. Böjer mig för långt fram. Glider plötsligt ner, plumsar i.
Mamma får snabbt fatt i smalbenen, drar resolut upp mig. Jag hör henne skrika. Vad gjorde hon på bryggan? Höll hon vaksamt ett öga på sonen?
Hon led av vattuskräck. Efter att hon från föräldrarnas sommarstuga invid Storsjön utanför Sandviken bevittnat hur en släktings segelbåt där ute på den alltid nyckfulla Västerfjärden kapsejsade i hårdaste vind.
Och han drunknade. Ingen hann undsätta honom.
En klasskompis till mig led av detsamma. När vi, ett gäng grabbar som höll ihop i folkskolan, begav oss till Gunnars udde i Storsjön, plaskade omkring med uppdragna byxben nära stranden, stannade han kvar på den.
Vi respekterade det, gjorde inget större väsen av det.
Året är 1959. Jag tar adjö av min älskade mormor inne på lasarettet i stan (Gefle). Förkrympt och blek om nosen i den jättelika sjukhussängen. Cancern sätter punkt för ett strävsamt liv som inte blev längre än sextiosex år.
Jag fyller tio samma år. Döden har anmält sin närvaro, deklarerat att han finns.
Och stannar oinbjuden kvar. Aldrig långt borta i mitt medvetande under de många år som följer. Nej, så gott som varenda dag påminner han mig om att han likt en inneboende är där.
Och likt mamma på bryggan håller han ett öga på mig.
Året är 1967 och det är om våren. Jag går i andra ring i gymnasiet. Det kan vara april månad. Jag vaknar till. Känner på mig att något är fel, rusar upp ur sängen.
Pappa står som stelnad, klamrande sig fast i en dörrkarm till sängkammaren. Panik i blicken. Kanske stroke. Ambulans hämtar.
När han, jag vet inte efter hur många dagar, kommer hem igen, mamma har dukat fint med vit duk, blåblommigt porslin och tygservetter i Rummet för att välkomna honom, är det svarta håret vitt, han stödjer sig på en käpp som landstinget utrustat honom med.
Inte samma pappa. En gammal man kliver in i tamburen, tycks mig främmande, uppträder blygt. Jag får inte tillbaka den kraftfulla pappan innan sjukhuset. Så med ens allvarligt förändrad.
Året är 1968 och tidigt på hösten flyttar jag in i en studentkorridor i Upsala. Vänder med hjälp av tåget Bruket och Verket ryggen, strikt bokstavligt talat. På väg mot okänt universitetsland.
Men uppväxtens bruk och verk har smugit sig med i bagaget. Utan att jag fattar det då, i avskedets stund. Medan den lilla staden försvinner bort i fjärran.
Under årens lopp skriver och skriver jag, bearbetar och bearbetar, talar och talar om det som gömmer sig i det existentiella bagaget. En uppskjuten uppackning? Varför?
