Ännu ett besök i Malmö. Sex dagar i den stad vid Sundet, med frisinnets rödvita Danmark inte långt borta, som jag fallit för. Men som jag inte visste särskilt mycket om innan jag fördjupade mig i den.
I Brantevik, i mitten på 60-talet, umgicks jag och tjuvrökte röda Prince med jämnåriga boende i Malmö. På sommarlov hos far- eller morföräldrar i fiskeläget utanför Simrishamn.
Eric Perssons fotbollslag, som jag väl höll reda på, benämnde de ”Iff-iff”. Och syftade förstås på Malmö FF. Ignorerande gultröjade IFK Malmö, ”kanariefåglarna”. Glyttarna hade ingen aning om var Sandviken låg.
Att döma av min dialekt, så som de uppfattade den, i Dalarna någonstans. Den geografiska kompetensen var minst sagt begränsad. Ingen värld värd att känna till och hålla reda på.
Utanför det Skåne som enligt Landskronatösen Siw Malmkvist i en slagdänga ”ingenting går upp mot”.
Jag närmar mig på samma sätt Malmö som jag förhåller mig till Berlin. Uppsöker exakt samma platser vid varje besök. Som om jag måste hålla ett öga på att förändringens oförsonliga snålvind inte svept över och deformerat dem.
Som kunde jag, den borne melankolikern, hålla fast och bevara dem mot tidens onda tand. En urban fantasi i det magiskas illusoriska tecken.
Men jag bodde inte denna gång i Västra hamnen, i skuggan av Turning Torso, som jag plägar att göra, utan på anrika Kramer vid Stortorget. Högst upp under takåsarna.
Jag växlade några ord med the floor manager, som jag tror att hans anglifierade titel löd, om hotellet och dess flotta historia. Nämnde förstås Piraten som gärna häckade på Kramer. Men jag vågar inte ta gift på att chefens ögon signalerade igenkänning. Han var för ung.
Ekstrand har blivit gammal och med det följer ensamhetens minnen och skrönor.
Författaren och musikern Jacques Werup skrev, men inte besjungande som Östen Warnerbring utan tvärtom, om det Malmö vars gator han nött. Innan han emigrerade till Österlen. Tecknade, närmast avskräckande, staden som en trist, grå levnadsmiljö.
Fabrikstyngd och utan något som lyfte den ur löneslaveri-atmosfären. Men det var då, det.
Liksom klassiska industristäder som Aalborg och Göteborg har staden genomgått en makeover.
Kockums finns inte längre. Bron till Köpenhamn nedfallen på vågorna. Staden lever och pulserar. Den känns på samma gång som både en liten stad och en sjudande metropol.
Kanske det som utgör dess charm. Och att stadsnedrivningsvandalerna inte fått härja fritt med sin saneringsneuros.
Så jag får nog ta tillbaka det där med makeover.
Staden brottas med gigantiska ekonomiska och sociala problem. ”Styrd” av en ”solkig” socialdemokrati ljusår från Axel Danielsson och August Palm. Som Malmölistans Nils Littorin, alltid på hugget för att tjäna skattebetalarna, aldrig försummar att påpeka.
Invandringen har spelat en stor roll för de omedelbara intrycken av staden. Inte bara runt Möllan.
Jag läser Rosengård och Kastanjegården på de gröna, långa bussarna. Men skulle inte drömma om att åka dit. Misstänker att det bara skulle göra mig beklämd. Konstaterande att det Sverige jag växte upp i är borta. Här har förändringens vind obarmhärtigt blåst bort det som var.
Jag rör mig helst i centrala delar. Strosar över Davidshallsbron med kopior av kändisarnas skor utställda. Påminner om skorna på kajen till Donau i Budapest. Tillhörande judar som tvingades ned i floden.
Köpcentrat Triangeln, kanske inte centralt beläget i och för sig. I närheten bodde Göran Skytte, med sitt pågående uppror mot den vänster han tillhört. Mikael Wiehe bor där fortfarande. Jag vet exakt var. Letat upp hans adress med hjälp av Google Maps.
Noterar att han har nyöversatt Bob Dylan för en teateruppsättning. Växlade några ord med Wiehe för ett par år sedan om ”Affe”, Björn Afzelius. Efter att jag hade besökt den senares grav i Göteborg. Översållad med hälsningar och gåvor från alla beundrare.
En dag med utmärkta Pågatåget, rabatterad Tillsammansbiljett för min närstående och undertecknad, från Triangeln ut till Hyllie för att inifrån beskåda den storslagna arenan. Och spisa dyr lunch för att komma nära isen.
Men Bo Widerbergs plats missade jag även denna gång. På en skylt ”Korpen”. Ett parkeringsgarage. Har man sett Widerbergs film ”Kvarteret Korpen”, har man haft förmånen att se den bästa svenska filmen någonsin.
Ensemblen – med Keve Hjelm, Tommy Berggren och Emy Storm i spetsen – inmundigade under inspelningen varje afton middag på Savoy, ett annat anrikt Malmöhotell. Ett par stenkast från Kramer.
Keve åt, till de övrigas förtjusning, samma rätt varenda kväll, enligt Berggren. Lax med stuvad potatis.
Piraten är väl dock mest känd för Savoy där han och Sten Broman hade stambord. Och Savoy är hotell Horn i Bock i örtagård, ett namn som det också verkligen hade före 1902. På ett av dessa två etablissemang, har aldrig blivit klok på vilket men troligen Savoy eftersom det är närmast stationen, åt Lenin smörgåsbord vid ankomsten till Sverige 1917 efter den remarkabla tågresan.
Inte fullt så uppmärksammat var när en reskompis och jag firade ankomsten till Sverige på Savoy 1974 efter att ha tagit oss hem sjövägen från Sri Lanka och Indien. Via Pakistan, Afghanistan, Iran, en resa omöjlig i dag. Och faktiskt träffade vi på Sten Broman. Malmö är den stad jag tycker har förändrats mest. Före bron en lite grå och tråkig återvändsgränd, båtarna till Köpenhamn andades lite äventyr, men järnvägsstationen var lite som att komma till Gävle i dag. I dag en av Sveriges största och Öresundståg går dygnet runt.
Den bästa svenska filmen någonsin är Myglaren av Jan Myrdal, Rune Hassner och Christer Strömholm. Därnäst kommer B Olsen löper livet ut av Pelle Berglund och Jan Myrdal.
En förbisedd del av Harry Scheins gärning är att han förhindrade att Sverige finge bra filmer. Även om det är sant som salig Leif Carlsson skrev, att Harry Schein kanske hade reglerna på sin sida i konflikten om filmen Myglaren, är det ju så, att Harry Schein KUNDE ha låtit bli att slänga käppar i hjulet för Jan Myrdals filmskapande. Eftersom JM inte fick fortsätta har vi nästan inga sevärda svenska filmer.
Eftersom hela denna tråd handlar om Malmö skulle jag vilja invända mot Jan Arvids analys om den svenska filmen och rekommendera Kvarteret Korpen, Bo Widerbergs lysande skildring av strävandena inom Malmös arbetarklass under tiden efter ”andra världskriget”. Inget ont med JM:s filmer, men upp till Widerberg når han väl inte riktigt.
Lennart P!
Hur Piraten fördelade sin tid mellan vattenhålen Savoy och Kramer lämnar jag till litteraturvetarnas lundaskrå att reda ut. Jan Sigurd bodde nära Piraten i Malmö, där den senare tillbringade sina sista femton år i ett höghus med utsikt mot den danska huvudstaden, och har skrivit en, vad jag minns, läsvärd bok om honom. Citatet hämtat från en annan bok med Piraten i fokus: ”/…/ Malmö, där han hade en lägenhet mot slutet av sitt liv, Malmö där han satt på Kramer och Savoy, och tog färjan till sitt älskade Köpenhamn.” (Tomas Ekström & Mia-Maria Lindberg: Piratenland. En resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne (Bokförlaget Ekström & Garay, Lund).
Lasse E!
Det finns en historia om Eric Persson när det gäller ”Kanariefåglarna”. I början av 1930-talet medverkade ”Kanariefåglarna” till att ”iff iff” förflyttades ned till Div 2 p g a att man hade brutit mot amatörreglerna när man betalade ut 5 kronor till en arbetslös spelare i ”iff iff”. Det resulterade i att E P förbjöd spelarna att välja ”iff iif” när man ville byta klubb. Ni får gå till vilken klubb som helst utan IFK Malmö. Punkt slut.
E P visade också ett pedagogiskt grepp när han tog med spelarna, vid Europamatcher, till Kyrkobesök som var en av E P:s passioner. Han räknade med att spelarna längtade efter att börja spela fotboll.
Jan Arvid G!
Du överdriver nog när du påstår att ”Myglaren” är den bästa svenska filmen någonsin. Har du sett ”Främmande hamn” av Hampe Faustman 1948 eller Roy Anderssons ”Sånger från 2:a våningen” från år 2000.
Jan Arvid Götesson!
Av ren nyfikenhet har jag alldeles nyss sett filmen ”Myglaren”, du nämnt som den bästa svenska filmen någonsin av Jan Myrdal med flera. Filmen ligger öppet ute på internet.
”Myglaren” är 40 år, gift, trebarnsfar och chef över ”rörelsens” fritidsdivision. Makthungen gör sitt och snart har ”Myglaren” alla i sin hand. Det är bara början på ”Myglarens” makthunger.
Jag förstår varför du Jan Arvid Götesson höjer filmen högt till skyarna.
Får jag ta mig friheten att rekommendera dig filmen ”GREEN BOOK”, med Viggo Mortensen i huvudrollen.
På tal om bästa svenska filmen, så väntar jag fortfarande på den! Vad sägs förslagsvis om ”Körkarlen” av Victor Sjöström, från 1921?
Min ukrainska hustru skulle utan tvekan rösta på Fanny och Alexander, långa versionen.
Jag hörde nyligen en intervju med Christina Scholin, som berättade att Ingmar Bergman var i absolut toppform under inspelningen. Flera av skådespelarna gjorde också sina bästa rollprestationer i hela sina karriärer.
Bo Widerbegs Mannen på taket och Mannen från Mallorca såg jag ganska nyligen om, har nog inte sett dem sedan de gick på bio. De håller mycket väl än idag, med mycket bra skådespelare. Håkan Serner spelar inte Rönn, han ÄR Rönn.
För den som vill gå utanför Sverige, så kan jag rekommendera Stefan Lindgrens 8dagar, ”Rysk filmkonst för alla”.
Skulle tro att min hustru kan varje replik i Moskva tror inte på tårar i stort sett utantill.
Har inte sett Myglaren, men den verkar ju enligt Bengt Berg lättillgänglig.
Mats Larsson!
Helt rätt att jag sett Myglaren tidigare idag! Jag är väl inte så där väldigt teknisk av mig, men hade turen när jag ville titta på recensioner från denna film, så dök den bara upp plötsligt. Som jag förstår så gick det att se den i olika längd tidsmässigt? Det var reklam emellan som går att trycka bort, för att sedan fortsätta se den svartvita filmen, till min förvåning.
Visst var det trevligt att se filmen, men det är lite ”Åsa Nisse på hal is” på filmen om jag ska vara ärlig. Det är min fria tolkning förstås.
Mats L!
Vi såg Fanny och Alexander på vita duken i biografen Roxie i San Francisco förra året. Fullsatt alla fem timmarna.
Bengt S!
Jag är inte förvånad. San Francisco är en mycket intressant stad. Folkbiblioteket är enastående bra, större och bättre samlingar än Stockholms stadsbibliotek. De hemlösa är välkomna, men de får inte höja rösten; vakterna håller stenkoll. Operahus av högsta klass och mycket bra kollektiva färdmedel. När jag bodde i Berkeley för 20 år sedan hade mina vänliga vänner lånat mig en urgammal cykel. Vid ett tillfälle körde polisen upp bredvid mig, vevade ner vindrutan och skrattande konstaterade att en så gammal cykel hade de aldrig sett. Biblioteket på UC Berkeley är oslagbart. Jag kan inte minnas att jag någonsin kört bil i Bay Area. Har stått många gånger på SLAC tidigt på morgonen efter otaliga nattpass på LCLS och väntat på taxi för transport till SFO och vidare färd hem.
Hur många nätter har jag inte stått utanför ALS (Advamced Light Source) och beundrat den fantatiska utsikten över Bay Area. En gång kom jag hem från San Francisco för att dagen efter åka till Vladivostok, Rysslands sydligaste stad. De två städerna är väldigt lika. I Vladivostok finns Rysslands bästa fiskrestaurang, men restaurangerna i San Francisco kan konkurrera.
Mats L!
Du kunde förklarat att SLAC står för Stanford Linear Accelerator Center. Att LCLS betyder Low Credit Long Story vet väl däremot alla.
Åter till Malmö. Då, på 60-talet, en arbetarstad med evig S-majoritet. Tidningen hette ”Arbetet”, vad annars? 250.000 invånare som verkade rätt nöjda med tillvaron i sin platta stad. Som följaktligen verkade riktigt tråkig. Gråsossar som var föga imponerade av Lunds radikaler. Malmö kallades nedlåtande för Lunds hamnstad. Förstamajtågen var enorma. Till Malmö stadsteater kom busslaster med folk från provinserna runt omkring för att se och lyssna på glada operetter, som vi seriösa tänkare i Lund fnyste på näsan åt.