Här har jag en lektion 1984 med mina åk 5-or, som gick ut på att alla ska ha rätt att säga sin mening, dock utan att mobba någon… (Bilden är noga arrangerad).
Det var som lärare i skolan på 80-talet jag först märkte att två av demokratins omistliga sidor börjat skava mot varandra. Jag tillhörde de som redan i slutet av 70-talet tyckte att skolan höll på att glida ur en förnuftig kunskapsinriktad utbildning och driva över i kladdigt omsorgstänkande där överförande av ”rätta (demokratiska) värderingar” kom allt mer i fokus. Inget ont i demokratiska värderingar, men vad som är ”rätt” kan icke fastslås på särskilt många områden. Nej, värderingar är i kontinuerlig förändring och måste ständigt dryftas i öppna samtal och i öppna debatter. Det var ur detta som demokratin uppstod.
Det här gick som en modevåg över alla arbetsplatser (särskilt i skolan inbillar jag mig). All personal skulle sitta på fortbildningstid och diskutera sig fram till ”en gemensam värdegrund” för att på så sätt få samarbetet att ta fart som aldrig tidigare – i en anda av nyfunnen värdegemenskap. Problemet var bara att ”värdegrunden” redan var fastställda i vår demokratiska konstitution som ju gäller alla medborgare och kunde i en svensk grundskola knappast skilja sig i nämnvärd grad från samhället i övrigt. Skolans egen demokratiska själ satt istället i dess praktiska arbete, inte i dess utåtriktade deklarationer (den lokala arbetsplanen).
Men de här kampanjerna drevs uppifrån med stora resurser och betydande energi i syfte att synkronisera lärarkåren med tidens trosvissa syn på ”männsikan, barnet, lärandet och demokratin”. Det visade sig dock vara rent explosiv materia. Kristna, muslimer, judar, ateister, agnostiker, new ageare, liberaler, kommunister, livets ordare, Jehovas vittnen… kunde förstås omöjligt ensas om något väsentligt i dessa sammanhang.
De flesta välanpassade lärare satt emellertid tysta och väntade på att få gå hem, men alla kände vi på ett lite diffust sätt att resultatet av diskussionerna var förutbestämda. Inte förrän man kommit fram till den ”värdegrund”, som präglade tidens svenska överhet – funnit de rätta kodorden – fick man gå hem. Det var inte så lite kinesisk kulturrevolution över denna ”process för medvetandegörande”.
Det var i dessa tider jag märkte att strävan efter demokrati (en demokratisk värdegrund) faktiskt kunde bli ett hot mot själva åsiktsfriheten, mångfalden och i förlängningen själva yttrandefriheten – demokratins innersta väsen.
Jag påpekade detta många gånger i många olika sammanhang, säkert med lite av ”en dåres envishet”. Det vanligaste motargumentet som mötte mig var att jag skulle sluta diskutera och gå med på föreslagna snömosformuleringar – för att få ett slut på plågan så man fick gå hem.
Det här tjänade överheten, och jag tror att själva ”demokratin” här fick sig en allvarlig törn, inte bara hos mig utan i en hel generation, särskilt bland anställda i skola och omsorg inbillar jag mig. Risken med att grotta ner sig i vad som är ”sanna demokratiska värderingar” är ju att det hindrar avvikande och originella idéer att komma i dagen.
Hela EU-projektet har tippat över i att bygga på ett diffust paket av ”demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter”. Att principen om ”free speech” i voltairesk mening är grundläggande har kommit i skymundan (förkommer numera bara i högtidstal).
Stränga pekfingret har istället plockats fram. Någon gräns måste det väl ändå finnas?
– Någon måste ändå markera och säga stopp, nu får det vara nog!
– Fascism, nazism, rasism, våldsbejakande extremism, terrorism, nationalism, manschauvinism… måste man väl ändå kunna enas om att förbjuda – och därmed kunna kväva det onda i sin linda.
Men som sagt var: det är just det här jag inte tror är möjligt. Och det är just det som verkar vara det perspektiv som präglar västvärldens ledande ”demokrater” idag.
I Sverige närmar vi oss allt mer en lagstiftning som ska förbjuda medlemskap i antidemokratiska organisationer – vilket i sin tur förutsätter att man fastställer vad som är antidemokratiskt, alltså vilka åsikter som präglar nämnda organisationers ”värdegrund”. En sådan lagstiftning kan aldrig bli annat än gummiartad och kommer att kunna utnyttjas för att kväva avvikande oppositionella röster på ett helt nytt sätt.
Med en sådan lagstiftning kan yttrandefriheten vingklippas på många sätt. Presstödet kan politiskt villkoras, hemsidor kan stängas, yrkesförbud inom medieföretag kan införas etc. Böcker kan censureras… Möjligheterna är oändliga. Vi riskerar att sakta bli ett modernt digitaliserat DDR (kanske i EU-skala), som ingen sett maken till tidigare.
I detta perspektiv ter sig SD närmast som en tandlös mops, eller snarare kanske som ett alibi för ”the deep state” att genomföra den nödvändiga lagstiftningen som ska stoppa fascismen genom att avskaffa yttrandefriheten (och däremot demokratin). Men allt kommer självklart att lindas in i välklingande formuleringar, ”vår demokratiska värdegrund”.
Därmed är vi tillbaka i den plågsamma diskussionen om en påbjuden värdegrund, precis som i folkdemokratiernas Europa efter andra världskriget eller som i den svenska skolan på 80- och 90-talet.
Nils Funcke i Expressen häromdan: ”Om det skulle utgöra ett lagbrott att besöka någon för att få en kommentar, intervju eller bara för att snacka, skulle svenska reportrar förlora ett viktigt arbetsredskap.
Den som vill förvandla metoden till en skrårättighet reserverad endast för etablerade medier har slutat att se anskaffarfriheten, som är en del av yttrandefriheten, som en medborgerlig rättighet.”
Tänker dom inte?
Jag gjorde samma erfarenhet under min tid som lärare vid St Eriks Gymnasium.
Då jag vid påkostade studiedagar (om värdegrund) framförde att lärarna som s.a.s. ”gjorde jobbet” borde vara de som hade den högsta lönen på skolan, utbröt bara pinsam tystnad. Ingen vågade hålla med. Jag sa: Det är ju vi som är i fronten – andra funktioner på skolan är ju stödjande för skolans huvuduppgift. Att bibringa kunskap med mer eller mindre fallenhet och yrkeskunskap.
När jag sa att vi borde följa de regler för ordning på skolan som fanns, men som eleverna bröt mot, möttes jag av överseende leenden. Vanliga svar: ”Det där slutade vi med för länge sedan. Du är ny här va?”
Lärarkåren hade abdikerat från sitt ansvar. Jag sa att vi borde i första hand se till att de regler för samvaro som fanns borde efterlevas för allas trivsel, i stället för att ödsla tid på allmänna fraser om värdegrund, som ju är något diffust.
Nej, lärarkåren var redan desillusionerad och hade gett upp. Det fanns undantag, tack och lov. Jag anser att läget i Sverige och Europa är mycket allvarligt och att detta du tar upp Knut är ett uttryck för den avdemokratisering som pågår och som förvärras. En ny typ av fascism är i vardande.
Jag har i en närbelägen kommentar härlett tiden för begreppet ”värdegrunds” entré till mitten eller slutet på 90-talet.
Det stämmer säkert att begreppet får sitt genomslag i media andra halvan av 90-talet. Men genomslaget har en förhistoria. I skolan var det den stora ivern efter decentralisering på 80-talet där alla skolor skulle diskutera sig fram till lokala arbetsplaner. I det sammanhanget skulle man söka en ”gemensam människosyn”, ”demokratisk människorsyn”, ”en gemensam syn på barn” och varianter av detta. Det var det här som på 90-talet sammanfattades i begreppet ”demokratisk värdegrund”. Alla höll plötsligt på med viktigt ”värdegrundsarbete” överallt. Oerhört mycket tid har spillts av professionella pedagoger på detta vattentramp istället för att ägna sig åt och vara med barnen.
Mycket bra analys KL, där du knyter ihop väldigt mycket genom din långa erfarenhet och överblick när det gäller svenska skolans roll och utveckling över tid.
Idag har decennier av mobilisering skapat en överbyggnad i samhället som är en fasansfull avdemokratisering av vårt samhälle och en stor fara och utrymme för en fascistisk utveckling, som Stålhammar påpekar.
Löfvén vill stoppa nazisterna från Almedalsveckan och idag 1 maj tågar sossarna som vanligt samtidigt som Sveriges största moské i Järfälla utsatts för mordbrand.
Utmärkt läge för de krafter som vill inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna ytterligare, och alla medborgare som genomfört sin lagliga plikt att fullgöra grundskolan är väl förberedda att följa de beslut som nu kommer.
Det som förväntas är just att det sitter i ryggmärgen på oss att vi fått alla dessa värdergrundsfundament inympade i oss via skolgången. Färdigtänkta för att tuggas under 9 år och inte tvärtom att användas genom yttrandefriheten och kritisera värdegrundens dogmer.
Klimatfrågan är ett utmärkt exempel på detta oavsett vad man tycker i sak i frågan.
Det är nog så att ”de” tänker. Tyvärr. Jag tror att det finns väldigt mycket avsikt bakom det som händer. Tyvärr igen.
Nåja. Låt oss faktiskt jämföra det förtryck du varnar för, med det förtryck du försvarar.
Åsiktsförtryck skiljer sig från rasförtrycket och är bra mycket bättre än rasförtryck.
Det är nämligen så att juden aldrig kan bli något annat i ögonen på nazisten. Nazisten tar sig friheten att definiera juden och det finns inget sätt för juden att undgå definitionen. Det kommer utifrån och ovanifrån.
Men när man förtrycker nazisten, då har nazisten alltid möjligheten att sluta vara nazist och då undgå förtrycket. Förtrycket kommer som en följd av den ”identitet” som nazisten själv väljer att ikläda sig. Men när som helst kan den förtryckte undgå förtrycket, det är den förtryckte som hela tiden har kontroll.
Den som jämställer de båda, den förminskar förtrycket av juden, den förminskar rasförtrycket. De som drivit denna tes längst, ändå sedan 80-talet. Det är de som planerar att föra bägge sorternas förtryck och jämställandet av de två sorterna är bara ett sätt att jämställa sig med sina tilltänkta offer.
Återigen bör du avvakta polisutredningen innan du börjar spekulera om en ”fascistisk utveckling”.
Enligt talespersonen Akil Zahiri är det sunni som ligger bakom moskébranden i Järfälla.
Därtill har Sverige haft en ”fascistisk utveckling” under lång tid i meningen ett korporativistiskt samhälle där näringslivet, fackföreningsrörelsen, medierna och de politiska partierna har vuxit samman med varandra och blivit en del av statsapparaten.
Det dunkelt sagda (skrivna) är det dunkelt tänkta… Jag begriper uppriktigt sagt inte vad du menar.
Jo, när man pläderar för nazister samma dag som de marscherar utan uniformsjacka, så är oförstånd ens enda styrka.
Om det nu vore så väl att bara nazister och rasister var ute och definierade vem som är jude. Problemet är att de som håller på med det lika mycket eller mer är delar av den judiska samfälligheten i världen. Och definitionen har blivit mer och mer generös, för att på det sätter öka inflytandet.
Jag vet inte hur det är här i Sverige, men när jag bodde i England hände det stup i kvarten att någon författare, skådis, kändis gick och bekände sig som ”judisk” även om länken bakåt var en farfars mor eller mormors far.
Ok Martin, du är för en fast och entydigt antirasistisk och antinazistisk värdegrund. Därav följer att du är för förbud mot t ex nazistiska åsikter som inte uppfyller din norm. Vilka nya lagar för att komma åt fascisterna, nazisterna är det du tänker dig? Jag önskar mig ett konkret svar. Inget snömos nu!
Distinktionen mellan yttrandefrihetsdemokrati och värdegrundsdemokrati har fått mig att tänka på 1999 års Kosovo-krig. Bombningarna var, när de inleddes, ett brott mot den internationella rätten, FN-stadgan och Natos egen stadga.
Men i samband med Natos femtioårsfirande 1999, som alltså ägde rum under brinnande krig, ändrades stadgan och Nato antog ”ett nytt strategiskt koncept”. Organisationen gav sig själv mandat att ingripa i allsköns konflikthärdar under andra förutsättningar än då något av medlemsländerna attackeras. Det har lett till att FN försvagats och till att man allt oftare talar om mänskliga rättigheter och alltmer sällan om internationell rätt.
Yttrandefrihetsdemokrati och värdegrundsdemokrati behöver inte nödvändigtvis stå i motsättning till varandra lika lite som förbud mot anfallskrig och värnandet om mänskliga rättigheter behöver göra det. Men i praktiken blir det lätt konflikt.
I skolan och runtom i det övriga samhället har vi fått demokratiska värdegrunder till förbannelse. I den internationella politiken har vi fått ”R2P” och finsnickeri av liknande slag.
Finns inte här ett slags (illavarslande) symmetri?
För mig var det en överraskning att polariseringen kring ”värdegrunden” också splittrar Myndighetssverige; alltså att en företrädare för Migrationsverket, helt öppet, ifrågasätter polismyndighetens brottsutredning.