Uppsalafibbarnas årsmöte 2013
I vår lilla FiB-avdelning i Uppsala är vi ett 30-tal medlemmar. Vi har haft våra Tisdagsklubbar någon gång i månaden i många år. Vid sidan om det har vi haft rena avdelningsmöten och utöver de en del större utåtriktade möten och tidningsförsäljningsaktioner bland annat på 1 maj, i samband med olika evenemang och ibland på vanliga lördagar ute i gatuvimlet.
En stark sammanhållning har skapats genom åren samtidigt som vi blivit äldre och de politiska förhållandena drastiskt har förändrats i vår omvärld. Fram till Syrienkriget kunde vi ge och ta argument och lirka oss samman i de olika utrikespolitiska omvälvningarna. Men efter den arabiska våren och Syrienkriget 2011 började det gnissla på allvar.
Gamla goda vänner började skälla på varandra mer oförsonligt än tidigare. En stark grupp i föreningen stödde Bashar al-Assad emot alla typer av rebeller. Detta ansågs som helt uppåt väggarna av andra. Al-Assad var ju en enväldig diktator med en grym säkerhetspolis, fängelser med 1000-tals politiska fångar som regelmässigt torterades. Regimen släppte primitiva tunnbomber med järnskrot mot civila bostadsområden och hade dessutom genomfört flera giftgasattacker mot civila mål. Det här splittrade vår avdelning svårt.
Andra diskussioner som krokade i Syrienfrågan var hur man skulle se på det allt starkare Kina. Avslöjandena över hela västvärlden om förföljelserna av Uigurerna i Xinjiang, ja till och med anklagelser om folkmord skakade om ordentligt. En majoritet ville inte instämma i denna kritik, då den var så uppenbart västdriven. Men på samma sätt som i Syrienfrågan fanns en stark kritik mot majoriteten, som man tyckte svek andan i vår antiimperialistiska paroll.
Två gamla medlemmar klippte även de personliga banden med mig efter dessa diskussioner. Jag träffade en av dem på bussen här i Uppsala för en tid sedan. Men hen låtsades inte se mig, och när jag hälsade såg hen ut som en frågetecken, inte ens en vänlig nick. Klimatet har sannerligen hårdnat. Gamla vänner går nu skilda vägar.
Nu har vi dessutom Ukrainakriget sedan drygt ett år tillbaka. Situationen är värre än någonsin. Krigshysterin över hur Ryssland ska kunna besegras har nått oanade höjder. Våra stora mediers följsamhet till vad som proklameras från Via Huset är närmast kvävande. Och i vår FiB-avdelning skärps motsättningen ännu ett snäpp.
Om diskussionstemperaturen var hög på 70-talet om Vietnam, då alla som kritiserade USA:s krig beskylldes för att vara kommunister, så är läget minst lika skärpt idag, fast nu kallas de avvikande Putinister och diktaturkramare. USA:s/Natos/EU:s supportrar i Sverige (och i hela Europa) ser varje nyansering av diskussionen om Ukrainakriget som ett stöd för ”Putins oprovocerade, fullskaliga invasionskrig”. Att ifrågasätta förnuftet i att skicka pengar och vapen in i detta svarta hål av död, förstörelse, korruption och terrorism, eller att tveka om möjligheten för USA/Nato att knäcka den ryska krigsmaskinen med miljoner man att mobilisera och oändligt med ammunition, raketer, robotar, drönare, stridsvagnar och uthållighet, ses som att kröka rygg för den nye Hitler. Eller, att förorda vapenstillestånd och förhandlingar för att lösa gränskonflikten mellan Ukraina och Ryssland och frågan om Natos tidigare och kommande expansion, är även det feg Münchenpolitik och Putinism.
Jag vaktar idag på min tunga i varje sällskap och sammanhang där jag inte känner alla väl, eller där jag vet att det finns personer som på ett eller annat sätt står i förbindelse med proffspolitiker, stora medier eller försvaret. Det tystnar i Sverige. 30 procent av svenskarna är emot Natoanslutningen. Men vem för deras talan?
Av våra public service-kanaler matas vi med Gudrun Perssons, Joakim Paasikivis m fl analyser av försvars- och krigsläget – aldrig en avvikande mening – som om det vore radiosändningar från Berlin 1940. Människor ute i stugorna hukar och väntar på ett slut på alla krigiska och militaristiska budskap som varslar om ökande spänningar och kanske krig även hos oss.
När vi möter någon som försöker se mer än en sida av saken vill jag skicka med en kort passage ur Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg, som jag tycker man kan ha i åtanke i vårt så hårt polariserade diskussionsklimat:
”Hus är nämligen rätt lätta att bygga upp, och naturens sår läks av sig själv. Svårare är det med spåren i människornas sinnen. Den amerikanske litteraturvetaren Paul Fussell menar det Första världskriget födde en olycklig tankefigur som sedan har bitit sig fast i modernt politiskt, socialt eller konstnärligt tänkande, nämligen detta med att dela in världen i oförenliga motsatser: vi och dom, de våra och fienden, här de goda, där de onda. Stora, viktiga och svåra frågor trycks genom den här matrisen och kommer ut i andra ändan i form av moralistiskt-ideologiska korståg. Och om sanningen är en av krigets första offer så är vår förmåga till nyanser den som faller därnäst.”
Det finns förstås oändligt mycket att skriva om när det gäller frågorna omkring krig och fred, eller med vårt ord för detta – antiimperialism genom åren. Att det idag i vårt land är så tyst och protestfritt tror jag trots allt är lugnet före stormen. För den måste komma. Bara den inte kommer för sent.
Knut L!
En ”gränskonflikt” är när två suveräna stater har rimliga argument. Ryska federationen har ingen gränskonflikt med Ukraina, utan genomför ockupation. Alla lagar som Ryska federation har stiftat om berörda områden har samma giltighet som att Tyskland hittade på gränserna för Generalguvernementet 1939–1945.
Knut L skrev: ”skicka pengar och vapen in i detta svarta hål av död, förstörelse, korruption och terrorism”. Vad åsyftas med ”terrorism”?
Jan Arvid G!
Terrorism var möjligen aningen förfluget. Men jag åsyftar de enorma vapenmängder av alla sorter som kommer i omlopp på en svart marknad mitt i Europa.
Jan Arvid G!
Ser man det som du kan man inte se någon gränskonflikt. Men det kan jag. Ska gränsen gå där den gick före 2022-02-24 eller någon annan stans?
Nu när geopolitiska motsättningarna i världen delar världen i två block (och det går snabbt nu) så är det nog självklart att den motsättningen också skär rakt igenom inte bara genom länder/stater utan också genom Partier vänstergrupper (som FIB m m). Avgörande är hur vi ser på krigets karaktär, är det ett krig där USA, väst, NATO med hjälp av Ukraina driver ett proxykrig med syfte att försvaga Ryssland för att sedan gå vidare mot Kina eller är det ett krig mot Rysk imperialism, försvar av Ukrainas demokrati (som försvann 2014 med störtande av en vald regering med hjälp av snipers).
Det är svårt att orientera sig när väst (USA) använder vänsterns tidigare begrepp som Imperialism m m. I Clarté används begreppet Russofascism utan att definiera vad det är, har svårt att smälta det begreppet när det var Sovjet och Kina som besegrade fascismen i andra världskriget. Som antiimperialist och illojal västerlänning så vill jag ansluta till Indiens, Kina, Ryssland, Brasilien, Syd-Afrikas med flera länder i ”tredje världen” ca 85 procent av världens folk i sitt handlande att ej stödja handelsblockaden mot Ryssland m m.
Knut L!
Vi vet precis var alla gränser går mellan de 14 efterträdarstaterna som varit republiker i Socialistiska rådsrepublikernas union (Sovjetunionen) och fortsättarstaten Ryska federationen. Gränserna går precis där de interna gränserna gick mellan de 15 rådsrepublikerna 1991.
De berörda nu existerande suveräna staterna kan ändra på gränserna enligt Helsingforsprincipen (överenskommelse, inte våld). Ryssland kan retirera till 1991 års gräns, och sedan lägga ett hederligt bud på Krim. Till exempel att Ukraina får ett territorium vid Norra ishavet (med naturresurser) och 1 biljon dollar i utbyte mot Krim.
Socialistiska rådsrepublikernas union under Josef Stalin lade ett hederligt bud på delar av karelska näset och några öar, i utbyte mot att ge Finland territorium längre norrut.