Om ekonomin var den absoluta överlevnadsfrågan var diskussionerna om hur tidningen skulle bli bättre – i betydelsen locka fler läsare – hela tiden närvarande. Alla var överens om att ”breddning av innehållet” vore en framgångsfaktor. Men hur en sådan breddning skulle gestaltas har ingen lyckats formulera eller realisera. Olika starka röster red sina käpphästar. Redan de första åren rasade en strid om Jan Guillous journalistiska linje mot Jan Stolpes mer litterära inriktning.
Idrott, musik, arbetsplatsreportage, naturtexter, fritidssysslor, hantverk, teknik, historia, motor, ungdomsfrågor, utbildning, matrecept… allt smått och stort, ytligt och djupsinnigt ryms inom kulturparollen. Gränslösheten var också ett problem. Till detta kom så det mer politiserade materialet som följde av yttrandefihetsparollen och antiimperialismen. Och ovanpå allt det här fanns ”litteraturen” på FiB/K-vis, som ju var det tunga arvet efter gamla FiB. Hur en mix av allt detta skulle tillredas är och förblir en olöst fråga. Tidningen är och förblir en produkt av 70-talsvänsterns otydliga och mångtydiga ideal och världsbilder, där alltid politiken varit det allra viktigaste. Och om den kan man alltid tvista.
Ett publiceringsärende
Som föreningens ordförande ledde jag också redaktionskommittén, alltså en blandad grupp av anställda redaktörer och förtroendevalda. Bland de förtroendevalda fanns Marie-Louise Persson, Thomas Kanger, Kajsa Ohrlander, Leif Stålhammer, Nils Granberg, ytterligare tre personer och jag, samt de anställda på redaktionen: Åke Svidén (chefredaktör), Tom Carlson (kulturredaktör) och Donald Boström (bild och layout). Vi var en grupp på 12 personer, som sällan var fulltalig.
Denna höst 1987 hade författaren och litteraturkritikern Margareta Zetterström skickat in en novell. Hon var dessutom en FiB-pioniär, som varit med och kämpat ända sedan starten tillsammans med sin man Svante Svensson (vinjettbilden). I kommittén ville en majoritet refusera novellen för att den inte höll måttet enligt deras åsikt. Detta var svårsmält för Marie-Louise P, Tom C, Åke S och mig. Så frågan hänsköts till styrelsen för avgörande. Helt enligt FiB/K:s regelbok med andra ord.
Men på styrelsemötet protesterade kassören Erik G mot att frågan över huvud taget togs upp. Han menade att den hänskjutits till styrelsen på grund av otillbörliga påtryckningar, alltså genom att Svante S meddelat att han skulle avsluta sitt engagemang i FiB/K om inte hustruns novell publicerades. På styrelsemötet yttrade sig bland annat Leif Stålhammer och menade att man borde publicera novellen för att skapa lugn i båten.
På nästkommande VU krävde Erik G att VU i sitt protokoll skulle pricka Stålhammers yttrande som ”huvudlöst”. I min dagbok skrev jag 27 oktober 1987: ”Jag vägrade och gick ilsket emot ett sådant uttalande. Det vore ju att försöka tysta ledamöter. Osmakligt!” Den stackars Erik G förlorade åter alla omröstningar med 3 mot 1.
Det här blev emellertid för mycket för kulturredaktören Tom C, som därför sa upp sig med motiveringen att han misslyckats med att medla mellan olika skridande kulturfalanger i redaktionskommittén. En omfattande övertalningskampanj lyckades till slut få honom att ta tillbaka sin uppsägning och jobba vidare. Men före det hade vi i VU nya fighter med Erik G, som ville att vi skulle föra en hård linje mot Tom C – alltså att acceptera hans uppsägning.
Direkt föreningsstyrning av tidningen?
Denna inblick i ett enskilt publiceringsärende kan tjäna som ett ganska typiskt exempel på hur tidningsarbetet ibland går till inom FiB/K. Det visar enligt min mening på den hopplöst krångliga konstruktionen med ”föreningsstyrning” av tidningens konkreta innehåll. Den kan inte leda till annat än att göra tidningen till en utslätad och halvtråkig kommittéprodukt. Mycket av medarbetares skaparglädje och kreativitet släcks i detta sätt att arbeta.
Det här är också en kritik som Jan Guillou givit uttryck för och ett förhållande han gjort sig lustig över många gånger under åren. Senast på sidan 46 i boken Den som dödade helvetets änglar skriver han apropå ett reportage – skrivet av Jan Myrdal – som han som FiB/K-redaktör inte tyckte höll måttet och därmed inte ville ta in:
”En diskussion om journalistikens höga principer följde. Skillnaden mellan borgerlig och progressiv journalistik, den demokratiska föreningsmaktens företräde framför redaktörsmakt.”*
Idag tror jag faktiskt han haft rätt om detta hela tiden. Det trodde jag däremot inte 1987.
Det finns ju något i konstnärligt arbetet – som bildskapande, skrivande, och som tidningsskapande kan räknas till – som inte tål för mycket diskussion helt enkelt. Upphovsmannen (chefredaktören i det här fallet) måste vara suverän. Politrukkultur funkar mycket sällan. Diskussionerna måste komma i efterhand. Styrelsens inflytande på tidningen måste ligga i tillsättningsmakten. I övrigt ska man hålla tassarna borta från det konkreta redaktionsarbetet. Det är väl det här som i mer officiella sammanhang kallas ”armlängds avstånd” mellan konsten och makten.
Om novellen till sist blev publicerad eller inte har jag inte kunnat få klarhet i. Kanske någon minns?
* Komplettering den 16 juni 2023.
Intressant exempel ur FiB/Ks förenings- (eller kanske publicerings-) historia. Emellertid är den ett exempel, som har mycket lite med politik att göra. Mera med privata tillkortakommanden och bristande förståelse för hur en organisation måste fungera.
Att sätta bockar till trädgårdsmästare har väl annars varit en specialgren för FiB/K, inte om vi ser det ur hela föreningens synvinkel, utan mera om synfältet begränsas till ledningen. Och så är det väl fortfarande, även om stämman tvingades korrigera lite av styrelsens självbild allra senast nu i våras. Men det fanns dock ändå några som gick emot konstaterandet att vår ädla förening, trots styrelsens beslut, inte har åtta utan bara sju avdelningar! Jag är övertygad om att detta inte hade sin grund i oförmåga att räkna eller matematiska tillkortakommanden av annat slag. Vi fattade också beslut att rätta tokigheterna om föreningsorganisationen på hemsidan, men så har inte blivit fallet. Visserligen anges sju (7) avdelningar, men under felaktiga namn och en av de angivna avdelningarna finns inte och en saknas alltså.
En gång skickade jag en arg text till redkom angående en artikel skriven av Margareta Z. Den handlade om en liten flicka som genomskådade sossarnas första maj-tåg. Hon såg hur revisionismen och reformismen förvanskat den sanna socialistiska idén om proletariatets diktatur, och annat som en femåring på den tiden kunde se. Jag tror att den hade en pendang till Frälsningsarmén också.
Jag kritiserade MZ:s artikel i min egenskap av barnpsykolog. Den var helt enkelt långt ifrån trovärdig (och konstigt nog illa skriven av en erkänd författare).
Kan det ha varit den?
Mina erfarenheter av FiB/K begränsas av att när jag började köpa och läsa tidningen 1974, en bokhandel hade öppnat i närheten där jag bodde i centrala Trollhättan, var att där fanns ingen lokalavdelning. Det stod en lång smal kille med rött skägg och sålde FiB/K utanför Domus, tror han heter Jan Åberg.
När jag sedan flyttade till Borås så fanns det bara en kontaktperson, Jan S, som startade Borås Föreläsarförening 1982, precis när jag som nyinflyttad blev en aktiv medlem i bl a 2 studiecirklar, den andra ”Våra Författare” om radikala utländska författare. Var cirkelledare för ”fibbarna” Jan Lindén och Hedemorasonen Jan-Erik Johansson, som båda gick på Bibliotekshögskolan och var besvikna på litteraturhänvisningen där.
Lärde även känna prenumeranten och försäljaren KE under mina år i Borås 1982–89 och hade kontakt med honom fram till 1999 då han ringde upp mig och undrade varför jag inte gått och hängt mig, antagligen för att jag upptäckt att han använde svart arbetskraft och själv arbetade svart på ett tryckeri med start efter ha gått i förtida pension vid 61 års ålder. Vad säger man?
Mina erfarenheter från Lokalavdelningen? i Göteborg är väl ett tiotal offentliga möten och ett otal privata tillställningar. Som aktiv Folkrörelsemedlem i Arbetarrörelsen och Idrottsrörelsen så blev jag överraskad hur man med långa pauser inte gjorde någonting för mig synligt.
Blev t ex inbjuden som icke-medlem av SN till årsmötet 2006? då jag fick det klart för mig att medlemskap var uteslutet. Deltagare var även flyttfågeln GO som först stod utanför lokalen och sålde FiB7K och sedan delgav oss övriga en massa skvaller om FiB centralt mm. Sedan somnade han. Man kan inte ta en sådan förening på allvar.
Dennis Z!
Du har tagit upp frågan om hur många Lokalavdelningar som finns. Om jag minns rätt p g a representationen vid årsstämman. Enligt mig så måste man ställa frågan om FiB/K har några avdelningar värda namnet. Förra året skickade jag en e-post till FiB-redaktören om hur en fungerande avdelning ser ut. Utan svar.
Det sias om FiB:s död från och till, som förening tror jag den är det, men tidningen kommer nog att leva.
Knut L!
Nej, jag vill hävda att Jan Guillou INTE ”haft rätt hela tiden”. Den text som du sätter under bilden av de bistra fibbarna är ju egentligen ganska bra. På den tiden (1974) satt tusentals läsare över hela landet och ”tyckte till” om texter och bilder. Innehållet i dessa tyckanden var ibland barnsliga och rörande och politrukiga (i ljuset av den samtida klokskapen). Men det faktum ATT massor med människor engagerade sig i texter och bilder är en framgångssaga, en framgång för bildningssträvan och lusten att yttra sig. (2 av våra paroller!)
Hade Jan Guillou fått rätt hade tidningen snart hetat ”Hamilton och Arn i ord och bild”. Det var bättre att den gode JG lämnade skeppet och skaffade sig eget universum i Östhammarskogarna.
Leif Str!
Det är inte medlemmars och läsares tidningskritik som är problemet, det är vem som har sista ordet angående publicering eller inte som är problemet.
Från min horisont så är FiB/K en märklig organisation. I tidskriften har man återkommande texter som dömer ut regeringar av helst ”såssarna” vid makten. Man hade även en skribent som förlöjligade en massa offentliga personer, som säkert behövde kritik, förbanna inte mörkret tänd ett ljus.
När man läser Knut Lindelöfs erfarenheter från centralt och lokalt håll så är jag säker på att man arbetar hårt. Men är det inte lite besvärligare att ha det politiska ansvaret för HELA Sverige än ge ut en tidning med några tusen prenumeranter. I längden blir det bara pinsamt.
För att FiB/K skall överleva tror jag bara parollen om ”För En Folkets Kultur” som kan locka nya medlemmar, dom andra parollerna verkar ju mest skapa osämja. Det verkar ju inte hjälpa med långvarigt medlemskap som t ex poeten Bengt Berg som deltog i bojkott av Biblioteksmässan 2019 tillsammans med 138 andra.
Varje gång man ser ”Fibbare” på bild så är det nästan alltid en grupp äldre män +60. Kan någon som har kunskap hur medlems- eller prenumeranternas ålderstrappa ser ut, hur många under 50 år?