Mitt sommar 2020

Sommar sommar sommar, det är dans i folkets park…

Visst får vi ett och annat Sommar i P1 som är lyssningsbara. Men de är få numera. Det är för mycket kändisar (i mycket vid bemärkelse), unga idrotts- eller mediehjältar med begränsad livserfarenhet och miljardärer som ska rädda världen, som berättar ”Mitt liv”. Jag ska inte recensera till exempel Greta Thunberg, men visst är hon ovanligt klok och lite humoristiskt i sina beskrivningar av statsmän som frågar henne om råd. Att se sin hund och sig själv projicerad på FN-skrapan påverkar hennes självbild, vad hon än tror eller påstår om den saken. Men vad som är ännu viktigare är reflektioner över det samhälle som sätter sin tillit till en 17 årig flicka. Det är ett samhälle i kris och upplösning.

Välkommen till mitt eget Sommar 2020 i min egen kanal. Jag varvar mina funderingar med YouTube-klipp jag gillar. Kanske saknas perfekt anknytning mellan klippen och det jag skriver. Här kommer nu första låten som faktiskt handlar om en 17-årig flicka.

Jag heter Knut Lindelöf, är en pensionerad lärare (och skolledare) med många intressen och ett aldrig sinande sug efter det jag intuitivt tycker är fel och konstigt i min omgivning. Det har till och med gått så långt att jag efter pensioneringen startat min egen mediekanal. Det har givit mig ganska många följare på Facebook, men också flera fiender som jag inte känner och som inte känner mig. Men de skriver hotbrev – eller som en medialt uppburen person som skriver till en av mina medarbetare – ”… Lindelöf är en hatisk kremlinsk tomte som är en del i en kampanj mot Kremls kritiker”.

Jag är inte rädd för att någon ska göra mig illa, bränna min bil eller spärra mina bankkonton. Men jag är faktiskt orolig för mina barn och barnbarns framtid. Hur ska den bli när uppburna mediepersoner är så till den grad förvirrade. Ett sådant samhälle måste antas vara i fara.

En annan sak som ligger mig varmt om hjärtat just nu är fallet Julian Assange. Vad har denne jagade och inlåste person gjort för ont? Jo, han har publicerat hemliga handlingar, vilket är förbjudet. Sådant är och bör vara straffbart i varje suverän stat. Men! om dessa hemliga handlingar visar något som är uppenbart brottsligt och i strid med allt som staten officiellt säger sig stå för – i det här fallet USA:s krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan – så ligger det i allas intresse att de blir kända, så att övergreppen och krigsbrotten kan stoppas. Så bör det i alla fall vara i en demokrati.

Att se det på detta självklara vis är idag att vara svensk dissident. Svenska myndigheter och medier undviker nämligen denna vitala demokratifråga som om Julian Assange vore en våldtäktsman. Men som vi vet är man i en demokrati inte dömd förrän dom fallit, och våldtäktsmålet här i Sverige är sedan länge nedlagt.

Tystnaden i denna fråga har emellertid brutits av medieveteranen Arne Ruth, som ställt sig i spetsen för ett internationellt upprop för frigivning av Julian Assange. Han har också skrivit brev till Sveriges utrikesminister Ann Linde om Sveriges arroganta hantering av FN:s särskilde rapportör Nils Melzers påpekanden om Sveriges delaktighet i tortyrlik behandling av Assange. Men Ann Linde bevärdigar varken Melzer eller Ruth med några svar. De demokratiska värden hon predikar om i alla andra sammanhang gäller alltså inte här. Varför?

The Ukulele Orchestra of London har inspirerat mig och fått mig på gott humör på senare tid. Njut…

Assangeaffären är faktiskt en parallell till vår svenska IB-affär som inträffade för 47 år sedan. Då avslöjade två unga journalister Peter Bratt och Jan Guillou samt den svenske Chelsea Manning, alltså den IB-anställde Håkan Isacsson, en olaglig svensk organisation som begick brott och förde en utrikespolitik helt vid sidan av den demokratiskt fastställda. Att det var Olof Palme och hans socialdemokratiska parti som var ansvariga för dessa olagligheter tystades effektivt ner då 1973. Istället dömdes journalisterna och uppgiftslämnaren för spioneri. Precis som Assange, Edward Snowden och Chelsey Manning.

Låt mig förresten tala lite om det här med demokrati. Det är ett förfärligt missbrukat begrepp i dessa tider. När USA och deras allierade i västvärlden kallar sig ”den demokratiska världen” inses enkelt att resten av världen, som till exempel länderna i Mellanöstern, känner sig tveksamma till västländers demokrati. När dessa anfaller med moderna vapen skapas bara fler demokratimotståndare som i värsta fall utvecklas till terrorister. Det är det ena.

Det andra är att i de västerländska demokratierna gör man idag allt för att tysta ner ovanstående och det faktum att de djupa lögnerna inte ska bubbla upp. För den saken skapar man övervakning och mediemanipulation. ”Fria medier” är idag inte längre särskilt fria. De ägs till stora delar av den västerländska vapenindustrin, finans- och medieidustrin, som blir rika just på att det förs många dyra krig. Man har till exempel uppfunnit det tvivelaktiga folkrättsbegreppet ”humanitära interventioner” som bygger på ”en skyldighet att försvara” – Responsebility to protect (RTP) – som förstås är mycket lönsamt för vapen-, finans- och medieindustrin.

Denna motsägelse – att demokratierna till mycket stor del bygger sin ekonomiska makt på vapenhandel, finansiella affärer och mediekontroll, samtidigt som man påstår sig försvara folkens frihet – genomskådas förstås av alla utanför den ”demokratiska västvärlden”. Men det här måste till varje pris döljas hos oss i västvärlden.

Och kära läsare, det här är ingen konspirationsteori, det är ett system som löpt amok. I Ryssland och Kina betraktar man det pågående förfallet inför öppen ridå och väntar bara på att korthuset på något sätt ska rasa. De är säkert mycket försiktiga med att ta några utmanande mått och steg för att man också är rädda att den sårade tigern ska gå till anfall. Än har den mycket kraft, och krig med kärnvapen skulle vara totalt förödande även för dem, ja för alla.

Här nu en tjugoett (21)* år gammal dokumentär av Jonas Gummesson och TV4, som kartlägger Olof Palmes täta förbindelser och djupa inblandning i Sveriges olagliga S-styrda organisationen IB.

Ett av de tydligaste tecknen på att västvärldens ledande makt, USA, är i upplösning är rörelsen Black Lives Matter (BLM). Den rörelsen är så till den grad förvirrad att man kan ana att den delvis är iscensatt av det amerikanska vapen- finans- och mediekapitalet. Förvirring splittrar massorna, vilket alltid tjänar makten.

BLM för vidare traditionen av splittring från 60-talets medborgarrättsrörelse i USA, då förtryckta svarta krävde medborgarrätt. Ur medborgarrättsrörelsen växte också Black Power-rörelsen, som krävde svart makt och vit underordning, vilket splittrade kampen mot rasismen i USA. Ja den blev till sin karaktär just rasistisk, om än bakvänd.

Och nu är vi tydligen där igen. BLM är en rörelse som växer i många länder, särskilt i de gamla kolonialländerna med många svarta människor i sin befolkning. Även i Sverige poppar den upp och får massivt mediestöd. I USA knäfaller ledande vita demokratiska politiker för BLM och i Sverige knäfaller en polis och faller helt ur ramen för sitt neutralt ordningsuppehållande uppdrag.

Situationen är absurd. Om man är vit ska man skämmas och falla på knä för BLM, trots att man inte krökt ett hårstrå på sin nästas huvud. Detta pågår medan en bevisligen brottslig svart man, George Floyd, ges en mediehajpad hjältebegravning i guldkista. Nej, poliser som mördar ska självklart straffas för sina gärningar, men av mordoffer ska inte skapas martyrer bara för sin hudfärgs skull. Det är rasism – precis som Black Power på sin tid. Vilket jag trodde vi i Sverige var närmast helt överens om att motarbeta.

Förresten det där med att så kallade vithetsnormer sitter så djupt i samhället att det krupit in i själva strukturen och kulturen, så att vita människor omedvetet handlar och beter sig rasistiskt, hur är det med den tankefiguren? Bevisen sägs finnas i statistiken, som visar att till exempel svarta, eller människor med arabiska namn, har svårare att få jobb än vita med svenska namn. Att det skulle finnas en klassaspekt här intresserar av någon anledning mycket få.

När jag läste grundkursen i sociologi 1966 lärde jag mig att skilja på verkliga samband och så kallade storksamband. Kursbokens exempel på storksamband var att nativiteten var högre i den lilla österrikiska byn Rust på grund av att där byggde ovanligt mycket storkar bon på stadens skorstenar, mycket mer än i grannbyn där nativiteten var lägre.

Samma tveksamhet bör även riktas mot hela den så kallade normkritiken. I mänskliga samhällen utvecklas självklart normer. Normer finns på olika nivåer och ligger till grund för mänskliga kulturer och religioner. Normer håller samhällen samman. Visserligen kan det vara sunt att ifrågasätta gamla inrotade normer. Normen att ge barn stryk för att de ska bli goda och nyttiga vuxna har blivit helt förlegad och därför förändrats. Normerna för hur man gjorde upp om äktenskap i borgerliga familjer förr är också helt omöjliga att tillämpa för dagens människor. Därför har de också förändrats.

Men allt är inte normer. Manligt och kvinnligt till exempel är mer än normer, det är också biologi. Att göra frågan om manligt och kvinnligt och hela HBTQ-paketet till endast en fråga om normer riskerar att leda vilse. Viss respekt för människors djupt förankrade föreställningar är ändå nödvändig. Att könstillhörighet till exempel blivit något att tvivla på leder till helt nya och oöverskådliga problem för unga människor.

Vidare menar jag att det är är djupt olyckligt att mänskliga olikheter, variationer i personligheter, mänskliga särdrag och specialbegåvningar eller svagbegåvningar kommit att bli föremål för mer eller mindre vetenskapligt trovärdig medicinsk diagnostisering. Det förändrar våra normer och gör att vi betraktar människan instrumentellt istället för som något att utforska, förstå sig på och förundras över. Särskilt gäller detta barnen som i sin mest känsliga utvecklingsfas nu ofta placeras i diagnosfack. Det är rent skadligt.

Den nya – ofta bakvända – rasismen normkritiken och diagnostiseringen av människors beteenden bildar ett mönster som är rena häxbrygden i ett samhälle som vi vill ska vara just mänskligt. Den leder mot en avgrund.

Som du säkert redan förstått har jag mina musikaliska rötter i 60-talet framför allt i The Beatles. Här ännu en inspiratör från det hållet.

Ännu ett område som våra stora medier inte förmår hantera är vårt svenska försvar och Sveriges säkerhetspolitik. Försvaret diskuteras som om det endast vore en fråga om pengar till nya tekniskt avancerade vapensystem. Riksdagspartierna i opposition försöker få upp försvarsanslagen, medan försvarsminister Hultqvist har intagit den klädsamma rollen att bromsa en alltför vidlyftig miljardrullning.

Men hur är det då med säkerhetspolitiken? Den diskuteras mycket sparsamt, trots att den måste ligga till grund för hur försvaret ska utformas. Samtliga riksdagspartier är överens om den galna idén om att Sverige ska se Ryssland och Kina som de stora säkerhetshoten i världen, samt att Sverige ska delta i USA:s och Natos väpnade kampanjer mot terrorism, för mänskliga rättigheter, kvinnors lika värde och HBTQ-rättigheter – överallt på klotet. Sådana var argumenten för insatserna i Afghanistan, Irak, Libyen och nu i Mali. FN har man i praktiken helt slutat bry sig om. Alla dessa insatser av tusentals svenska soldater genom åren har faktiskt varit helt bortkastade. De har till och med varit farliga eftersom vi hjälpt ockupanter och därför blivit måltavlor både i Afghanistan och i Irak. Det har blivit till en gökunge i det svenska försvaret och slukat alla tillgängliga resurser.

Enligt Tone Tingsgårds utredning häromåret var insatsen i Afghanistan misslyckad på alla områden utom ett; att svenska stridande förband blivit bättre på att samverka med USA och Nato. Men är det vad som menas med alliansfrihet och svenskt försvar? Nej, det är rent förbluffande hur öppet motsägelsefull vår säkerhetspolitik är.

Efter det kalla kriget och Berlinmurens fall har vi i praktiken avskaffat det svenska totalförsvaret och fastnat i USA:s koppel. Eller uttryckt på Hultqvists sätt: Vi har satsat på ”den transatlantiska länken”. Alliansfriheten är därmed i praktiken avskaffad om än inte i retoriken. I USA:s ögon är Sverige en lydig samarbetspartner och nyttig för Nato i alla viktiga avseenden – utan att vara medlem. Det här är Peter Hultqvists genidrag.

Han kan nu vara bäst i Nato-klassen, utan att vara inskriven. Han kan också sitta och skryta i TV med att vara kompis med Mattis och Esper, utan att någon nämnvärt reagerar.

De flesta minns säkert hur USA, Nato, EU och alla dess allierade inklusive Sverige – efter Ukrainakrisen och den ryska annekteringen av Krim – ägnade stor energi åt kritik av Ryssland och Putin som det överhängande hotet mot Europa. Med alla medel skulle de stoppas. Men något hände i höstas på UD och i Försvasdepartementet, som gjorde att hotet från Ryssland tonades ner.

USA har under det senaste året tydligt skiftat fokus från Ryssland till Kina. Allt pekar på att en storkonflikt mellan USA och Kina är under uppsegling. Handelskriget pågår för fullt sedan länge. Nya direktiv har därför i alla informella kanlaler utgått om att hotet inte längre gäller främst Ryssland, utan att det nu gäller Kina. Här finns förmodligen svaret på att även svenska medier och politiker börjat se Kina som den stora ”utmaningen”.

Så har det alltså blivit trots att inget avgörande ändrats hos oss i norra Europa. Vi har fortfarande kärnvapenmakten Ryssland som vår stora granne i öster som bland annat fortsätter med sina framstötar i Arktis, vilket berör oss i Norden högst påtagligt.

Hoten från Kina gäller förstås ”mänskliga rättigheter” och ”yttrandefrihet”, desinformationskampanjer och fientliga uppköp, inte direkt militära hot. Tibetaner och uigurer, Hong Kong och fallet Gui Minhai har blivit återkommande förstasidesstoff. Man ska även se rättegången mot vår förflyttade Kinaambassadör Anna Lindstedt som ett led i denna omsvängning.

Som sagt, Hong Kong är ett uppenbart bekymmer för Peking just nu. Men det är inte mycket vi i Sverige kan göra åt den saken. Det är och förblir en intern kinesisk fråga. Vad vi nu ser är det definitiva slutet på Storbritanniens kolonialstyre i denna lilla del av Kina.

Sveriges formella alliansfrihet borde ge oss möjlighet att hålla oss utanför de konflikter som USA och Nato vill dra in oss i. Det här borde vara en självklarhet åtminstone för några riksdagspartier kan man tycka. Det skulle kunna ge debatten om ett nytt totalförsvar – med beredskapslager och allt – lite liv. Det skulle garanterat kunna samla många röster i nästa val. Men det sker inte. Även ”Sverigevännerna” sviktar kraftigt och bryr sig inte längre om Natofrågan och alliansfriheten.

Proggen var ofta ganska tråkig. Musiken kom för mycket i andra hand. Men Norrbottens järn gillade jag särskilt. Här deras låt Ro ro till fiskeskär från 1976.

Om jag trots allt ska säga något om mitt eget liv så är det att jag för egen del inte har särskilt mycket att klaga på. Jag är född med silversked i munnen och tack vare min ordblindhet, som ingen i min omgivning begrep sig på, fick jag ta itu med det problemet på egen hand. Jag tror det var bra.

Utbildningar har emellertid aldrig varit något problem, läsning har tagit mer tid än för andra, men andra förmågor har kompenserat för min låga läshastighet. Skriva har aldrig varit ett problem.

Min pappa försvann ur mitt liv i 10-årsåldern, så jag är strängt uppfostrad av en mamma och två äldre systrar. Några snälla och förlåtande hembiträden gillade lillpojken och mjukade upp min uppväxtmiljö. Ett mindervärdeskomplex grundlades tidigt som gör mig nervös när stränga kvinnor spänner ögonen i mig. Då tar jag betäckning och känner mig som en försvarslös lort. Jag har försökt komma till rätta med detta, men det sitter djupt.

Resten är ett halvt sekel av arbete i skolan, tre duktiga men mycket olika flickor, en ovanligt klok kvinna som mor till flickorna och många sidointressen, bland annat politik. Vi har kunnat försörja oss själva under hela denna tid utan problem. Så långt finns alltså inget att klaga på.

Men 2018 – när flickorna sedan länge var i full verksamhet på egen hand – ändrades allt. Min kloka livskamrat blev sjuk. Det året präglades sedan helt av hennes obevekliga sjukdom, som i mars 2019 tog hennes liv. Först då förstod jag att också mitt liv skulle vända till något helt annat och helt ovisst. Att efter 73 år av ständigt familjeumgänge – först som barn och sedan som familjefar – plötsligt bli ett ensamhushåll innebar ett storskifte. Jag klamrade mig kvar i det gamla, det var lättast.

Så kom coronan. Men eftersom jag redan var i karantän blev det för mig bara lite mer av samma sak. Hade planerat en resa några dagar till Italien i slutet av maj, men den blev såklart inställd.

Där befinner jag nu. Men nu kan det snart vara nog tänker jag. Jag har bloggen och mitt uppdrag som redaktör för fib.se. Det håller mig minst sagt sysselsatt. Men jag fungerar sämre i 1-samhet. Jag saknar samvaron med en klok, lugn människa som man kan vara helt förtrolig med. Det var den största delen av mitt liv som tog slut den 10 mars 2019, jag dog alltså lite då. Men inte helt, kanske händer något oväntat och kul. Jag tror ibland det.

Här en låt med min försvunna livskamrats begåvade kusin Maria Lindström, en djupt underskattad artist.

Så blev det lite personligt till slut och till och med en snabbskiss av mitt liv. Men allra sist vill jag försöka säga något om det svåraste som finns. Om barnen och arbetets betydelse för oss människor.

De riktigt små barnen är helt beroende av sina föräldrar. De får allt de behöver från dem (eller dem som trätt i deras ställe); mat, omsorg, skydd, trygghet, anknytning som svar på sina enkla behovssignaler. Fort blir de egna människor som klarar allt mer på egen hand. Genom leken finner och utvecklar de sina förmågor och blir allt mer till glädje och nytta även för andra. En tvååring är bara still när den sover, den håller oavbrutet på med övningar och undersökningar som upprepas och förfinas i oändlighet. Det är denna tidigt upplevda nytta som är embryot till det vi senare kallar mänskligt arbete. Genom detta får människan sitt värde både inför sig själv och andra.

Med hjälp av arbete kommer de flesta att kunna få en inkomst som de kan leva på. Berövas de den möjligheten hotas själva livet. Ett arbetspass kan många gånger vara slitsamt, ja ibland nästan outhärdligt tungt och tråkigt, men när det är klart skänker det stor tillfredsställelse. Lönearbetet är ibland mer nödvändigt än tillfredsställande. Men den som berövas sin möjlighet till försörjning genom arbete förlorar en väsentlig del av sitt människovärde.

Jag har sedan länge slutat mitt lönearbete i skolan. Jag fick anständig lön under 32 år, men mer blev det inte. Då tappade mitt lönearbete sin mening. Min arbetsgivare och jag var inte längre överens om vad jag skulle göra. Så då valde jag att säga upp mig, mot att jag fick 12 månadslöner i en klumpsumma. Så här i backspegeln kan jag konstatera att det nog var bra det som då skedde.

Jag har nämligen inte slutat arbeta. Jag arbetar jämt, men jag arbetar med sådant jag finner nyttigt och utvecklande. Jag väljer själv. Jag kör växelbruk och skiftar mellan läsa/skriva och hantverk/grovarbete. Trädfällning börjar bli tungt med motorsågen, men med korta pass så går det ännu bra. Jag har också börjat spela ukulule och blir glad varje gång jag lärt mig en ny låt.

Utan arbete hade jag inte varit människa. Jag kommer att arbeta tills jag stupar. Men jag är lyckligt lottad eftersom jag även kan utföra mycket nyttigt arbete framför datorn. Jag gör dock bättre jobb vid datorn om jag får jobba med händerna och kroppen mellan varven.

Att mitt musikaliska fundament ligger hos The Beatles har säkert framgått. Här två tunga George Harrison-låtar framförda av Eric Clapton, Paul MacCartney med flera i en konsert till minne av George H 2017. Men fastna inte, det finns hur mycket bra som helst här…

Så, kära bloggvänner, det är inte första gången orosmolnen tornat upp sig vid horisonten. Coronakrisen vi just nu genomlever kommer att ta slut. Just nu lever vi i ett stillestånd, som ingen nu levande varit med om. Alla tänker vi på livet efter detta. Inte efter döden, utan efter Coronan. Vi har alla sett att pengar inte är ett problem, pengar finns det hur mycket som helst. Det säger riksbankschefen. Det betyder att alla sjuksköterskor, undersköterskor och hemtjänstpersonal också tänker att de kan kräva anständiga löner i första avtalsrörelsen efter Coronan. Det hoppas jag mycket på.

Frågan är ändå var alla pengarna kommer ifrån. Jag har frågat många om det, till och med en ung bankman som jobbar med finansieringsfrågor. Men ingen kan ge ett vettigt svar. Pengarna ”lånas upp på marknaden” säger man. Då är det alltså bankerna igen som lånar ut pengarna genom att trolla fram dem i sina utlåningssystem och därmed skapa sig ännu större tillgångar. Någon i Riksgälden håller väl koll på vem som skapar vad hoppas jag. Men Riksgälden skapar inte pengarna. Du som kan ge en bättre förklaring är välkommen med den.

En annan bra sak med Coronakrisen är att vi lär oss att inte flyga kors och tvärs över klotet, att mat kan produceras lika bra i vår lokala åkerjord som i Brasilien, Israel, Ukraina eller Kenya, att fysiska möten och konferenser är ett enormt överskattat forum för utveckling på våra arbetsplatser och att de sociala aktiviteterna på arbetsplatserna nu bör schemaläggas, resten kan ske digitalt. Det kan spara mycket energi och tid.

Ännu en låt med Maria Lindström som ändå har lite anknytning till äldreboenden.

Nu är jag nästan vid slutet av mitt program. Fantastiskt om någon följt med ända hit. När jag klinkar på mitt piano eller knäpper på min ukulele känner jag mig glad. När jag skriver så kan jag bättre kolla om mina tankegångar hänger samman. Mitt skrivarbete är ett sätt att bli lite mindre dum. Jag skriver alltså för att förstå. Och det finns mycket idag som är mycket svårt att förstå. Jag har inga ambitioner att vara någon framträdande världsförbättrare, men ser det som en slags medborgerlig plikt att försöka förstå och dela med andra. Och kan det jag skriver kroka i någon annans tankar och tända ett litet ljus hos några, är det inte skit. Vi är inte skit.

Snart kan vi säkert träffas utan denna isolerande fysiska distansering. Tills dess, ha en så bra sommar och höst som möjligt och gör gärna något nyttigt, roligt och utvecklande. Det hjälper i alla lägen. Tack för mig!

---

* ändrat efter påpekande från en läsare.