Edwin Samuel Montagu och Arthur James Balfour (Montage: Redax)

… Hans Majestäts regering betraktar med välvilja upprättandet av ett nationalhem i Palestina för det judiska folket och kommer att göra de största ansträngningar för att främja uppnåendet av detta mål …

Så står det i den så kallade Balfour-deklarationen från den 2 november 1917 som fått sitt namn av utrikesministern Arthur James Balfour (1848-1930) i den brittiska regering som leddes av David Lloyd George. Deklarationen hade formen av ett brev från Balfour till medlemmen i överhuset, lord Rothschild, tillika ledare för den brittiska sioniströrelsen.

Vore det inte för kritik från regeringsmedlemmen Edwin Samuel Montagu (1879-1924) hade förmodligen både andemening och formellt innehåll i brevet kort kunnat karakteriseras av just dessa rader. Montagu, själv av judisk börd, var djupt kritisk till den sionistiska rörelsens målsättningar.

Enklast kanske exemplifierat av att han ansåg att judar bosatta i Storbritannien borde ses som ”Jewish Britons” och inte som ”British Jews”.

Montagu var en driven debattör och en skicklig talesman för den opposition som vände sig mot den sionistiska rörelsens krav. I ett kritiskt memorandum med titeln On the Anti-semitism of the Present Government utvecklar han sin kritik.

Här nedan presenteras Montagus memorandum i översättning av Hans Olof Öberg. Det kan vara värt att påpeka att det krig Montagu hänvisar till är det pågående första världskriget. När han nämner att förhållandena för judar nyss har ändrats i Ryssland så är det händelserna efter februarirevolutionen han refererar till. Själva Balfourdeklarationen är daterad bara några få dagar före oktoberrevolutionen som inleddes den 7 november enligt vår tideräkning.

Men hur utformades den fortsatta texten i Balfourdeklarationen. Den formulering som den sionistiska rörelsen helst vill gömma och glömma. Jo den lyder så här:

… varvid det naturligtvis faller av sig själv att ingenting kommer att företas som skulle inkräkta på i Palestina befintliga ickejudiska samfunds medborgerliga eller religiösa rättigheter …

 

Edwin Samuel Montagus memorandum:

Om Antisemitismen hos den Nuvarande Regeringen
En reservation mot Balfourdeklarationen av Indiens utrikesminister Edwin Samuel Montagu den 2 November 1917
(Översättning: Hans Olof Öberg)

Av Lord MONTAGU

Jag har valt ovanstående titel för denna promemoria, inte i någon fientlig bemärkelse, inte alls för att anmärka på en antisemitisk synpunkt som kanske omfattas av mina kolleger, inte med en önskan om att förneka att antisemitism kan omfattas av förnuftiga människor, inte ens med utgångspunkten att föreslå att regeringen är avsiktligt antisemitisk; men jag vill föra min synpunkt till protokollet, den att politiken hos Hans Majestäts regering är antisemitisk till sitt resultat och kommer att visa sig vara en samlingsplats för antisemiter i alla världens länder.

Denna synpunkt föranleds av gårdagens mottagande av en korrespondens mellan Lord Rothschild och Herr Balfour.

Lord Rothschilds brev är daterat den 18:e juli och Herr Balfours svar skall dateras augusti 1917. Jag befarar att min protest kommer för sent och det kan mycket väl vara så att regeringen i praktiken övertygades när lord Rothschild skrev och innan jag blev medlem av regeringen, för det har uppenbarligen förekommit en del korrespondens eller konversation före detta brev. Men jag känner verkligen, att i egenskap av den ende judiske ministern i regeringen så kan jag, av mina kolleger, tillåtas möjligheten att uttrycka synpunkter som kan vara karakteristiska för mig själv, men vilka jag omfattar mycket starkt och vilka jag måste fråga om tillstånd för att uttrycka när möjlighet uppstår.

Jag tror alldeles bestämt att detta krig har inneburit ett dödligt slag mot Internationalismen och att det har visat sig vara en möjlighet för ett återupplivande av den förslappade nationalkänslan, för det har inte bara godkänts på ett underförstått sätt av de flesta ledande politikerna i de flesta länder att omfördelningen av territorium, som ett resultat av kriget, borde ske mer eller mindre på nationell grund, utan vi har också lärt oss att inse att vårt land står för principer, för syften, för civilisation vilket inget annat land står för i samma utsträckning och att vi i framtiden, oberoende av vilket har varit fallet i det förflutna, måste leva och kämpa, i fred som i krig, för dessa syften och strävanden och att sålunda utrusta och styra våra liv och industrier, för att vara beredda närhelst och om vi någonsin blir utmanade.

För att ta ett exempel, vetenskapen Politisk Ekonomi, som i sin rena form inte känner till någon nationalism, kommer hädanefter anpassas och ses i ljuset av detta nationella behov av försvar och säkerhet. Kriget har förvisso rättfärdigat patriotismen som främsta anledning till politiskt tänkande.

Det är i denna atmosfär, som regeringen föreslår att skriva under på bildandet av en ny nation med ett nytt hem i Palestina. Denna nation kommer förmodligen att bildas av judiska ryssar, judiska engelsmän, judiska rumäner, judiska bulgarer och judiska medborgare av alla nationer — överlevande eller släktingar till de som har kämpat eller offrat sitt liv för de olika länder jag har nämnt, vid en tid när de tre åren de genomlevt har förenat deras åskådning och tanke mer ingående än någonsin med de länder i vilka de är medborgare.

Sionismen har alltid förefallit mig vara en fördärvlig politisk bekännelse, ohållbar för varje patriotisk medborgare i Förenade Kungariket. Om en judisk engelsman fäster sin blick på Oljeberget och längtar efter den dag när han kan skaka av brittisk jord från sina skor och gå tillbaka till en jordbrukande sysselsättning i Palestina, har han alltid förefallit mig att ha erkänt syftemål oförenliga med brittiskt medborgarskap och att ha medgett att han är olämplig att delta i det offentliga livet i Storbritannien eller att behandlas som engelsman.

Jag har alltid förstått att de som hängett sig åt denna bekännelse i stor utsträckning varit besjälade av de inskränkningar i och förvägranden av frihet för judar som råder i Ryssland. Men just vid denna tid när dessa judar har erkänts som judiska ryssar och fått alla friheter, verkar det fullständigt ofattbart att sionismen skulle offentligen erkännas av den brittiska regeringen och att herr Balfour skulle bemyndigas att säga att Palestina skulle rekonstrueras som ”det judiska folkets nationella hem”.

Jag vet inte vad det inbegriper men jag antar att det betyder att muhammedanerna och de kristna skall lämna plats för judarna och att judarna skall insättas i alla förmånliga befattningar och att de skall vara särskilt förenade med Palestina på samma sätt som England är förenat med engelsmännen eller Frankrike med fransmännen, att turkarna och andra muhammedaner i Palestina skall betraktas som främlingar på samma sätt som judar hädanefter skall bli behandlade som främlingar i varje annat land utom Palestina. Kanske får medborgarskap beviljas bara som resultatet av en religiös test också.

Jag framlägger med eftertryck fyra principer

1) Jag hävdar att det inte existerar någon judisk nation. Mina familjemedlemmar till exempel, som har levt i detta land i generationer, har inget slags gemensam syn eller önskan med någon judisk familj i något annat land utöver det faktum att de i större eller mindre grad bekänner sig till samma religion. Det är inte mer sant att säga att en judisk engelsman och en judisk arab tillhör samma nation än att säga att en kristen engelsman och en kristen fransman tillhör samma nation; av samma ras, måhända, om man spårar bakåt genom århundradena — genom århundraden av historia om en egendomligt anpassningsbar ras. Premiärministern och herr Briand är, antar jag, släkt genom tidevarven, den ene som walesare och den andre som bretagnare, men de tillhör förvisso inte samma nation.

2) När judarna får höra att Palestina är deras nationella hem, kommer varje land omedelbart att önska göra sig av med sina judiska medborgare och ni kommer att finna en befolkning i Palestina som kör ut dess nuvarande invånare, som tar det bästa av landet, hopsamlad från världens alla hörn, som talar varje slags språk, som finns på jordens yta och som är oförmögna att kommunicera med varandra utom med hjälp av tolk. Jag har alltid fattat det så att detta var konsekvensen av att bygga Babels Torn, om det någonsin byggdes, och jag har förvisso ingen annan åsikt än den, som vanligtvis företräddes av judarna, innan sionismen uppfanns, vilket jag för övrigt alltid har insett, den att förmå judarna att vända tillbaka till att bilda en nation, i ett land från vilket de skingrades, skulle kräva gudomligt ledarskap. Jag har aldrig hört det föreslås, ens av dess mest passionerade beundrare att någon av herr Balfour eller lord Rothschild skulle visa sig vara Messias.

Jag hävdar att de liv som de brittiska judarna levt, de mål som de har haft framför sig, att den roll de har spelat i vårt offentliga liv och i våra offentliga institutioner, har berättigat dem till att bli betraktade, inte som brittiska judar utan som judiska britter. Jag skulle med nöje beröva varje sionist sitt medborgarskap. Jag skulle nästan vara frestad att fördöma den sionistiska organisationen som olaglig och stick i stäv med det nationella intresset. Men jag skulle begära av en brittisk regering, tillräcklig tolerans, för att avslå ett beslut som underförstått gör främlingar och utlänningar av alla sina judiska medborgare, om än inte omedelbart via lagstiftning.

3) Jag förnekar att Palestina, idag är förknippat med judarna eller att det är en passande plats för dem att leva i. De tio budorden överlämnades till judarna på Sinai. Det är helt riktigt att Palestina spelar en stor roll i judisk historia men detsamma gör det i modern muhammedansk historia och efter judarnas tid spelar det helt säkert en större roll, än varje annat land, i kristen historia. Templet må ha varit i Palestina men det var Bergspredikan och Korsfästelsen också. Jag skulle inte vilja neka judarna i Palestina lika rättigheter till kolonisering med de som bekänner sig till andra religioner men en religiös test som villkor för medborgarskap, tycks mig vara den enda tillåtna av dem, som intar en trångsynt och inskränkt synpunkt över en särskild epok i Palestinas historia, och för judarna begär en position som dom inte är berättigade till.

Om mitt minne inte sviker mig så är det tre gånger så många judar i världen som möjligtvis kunde få plats i Palestina, om man körde ut hela befolkningen som återstår där nu. Så enbart en tredjedel kommer att komma tillbaka och vad skall hända med resten?

4) Jag kan med lätthet förstå utgivarna av Morning Post och New Witness att de är sionister och jag är inte det minsta förvånad att Englands icke-judar kan välkomna denna politik. Jag har alltid insett den brist på popularitet som min folkgrupp åtnjuter och den är mycket större än en del tycks tro. Vi har skaffat oss en mycket större andel av detta lands rikedomar och möjligheter än vi är berättigade till med hänsyn till vårt antal. Vi mognar över huvud taget tidigare och därför konkurrerar vi ojust med folk i vår egen ålder. Många av oss har varit slutna i våra vänskapsförhållanden och intoleranta i våran attityd, och jag har inte svårt att förstå att många icke-judar i England vill bli av med oss. Men precis som det inte finns någon överensstämmelse i tänkande och levnadssätt bland kristna engelsmän så gör det inte det bland judiska engelsmän.

Mer och mer uppfostras vi i offentliga skolor och vid universiteten och axlar vår roll i politiken, i armén, i civilförvaltningen i vårt land. Och det gläder mig att fördomarna mot giftermål mellan judar och kristna bryter samman. Men när juden har ett nationellt hem, följer med säkerhet att framstöten att beröva oss våra rättigheter som brittiska medborgare enormt ökar i styrka. Palestina kommer att bli världens getto. Varför skulle ryssen ge juden lika rättigheter. Hans nationella hem är ju Palestina. Varför fäster lord Rothschild så mycket vikt vid skillnaden mellan brittiska och främmande judar? Alla judar kommer att bli främmande judar, invånare i det underbara landet Palestina.

Jag vet inte hur den lyckosamma tredjedelen kommer att väljas ut, men juden kommer att ha valet, vilket land han än tillhör, vilket land han än älskar, vilket land han än ser sig vara en väsentlig del av, mellan att leva med folk som är främlingar för honom men som hans kristna landsmän har sagt honom att han skall tillhöra, och att förbli en ovälkommen gäst i landet, som han trodde sig tillhöra.

Jag är inte förvånad över att regeringen skulle ta detta steg efter bildandet av ett judiskt regemente och jag väntar att få höra att min bror, som har sårats i Flottdivisionen eller min brorson, som är i Grenadiärgardet skall tvingas av den allmänna opinionen eller av arméregelverket att bli officer i ett regemente som huvudsakligen sammansatts av folk, som inte förstår det enda språk han talar — engelska. Jag kan förstå, när det beslöts, och rätt så, att tvinga utländska judar att tjäna i armén, att det var svårt att sätta dem i brittiska regementen på grund av språksvårigheterna, men detta var för att de var utlänningar och inte för att de var judar och en främlingslegion förefaller mig ha varit det rätta att bilda i det fallet. En judelegion gör judarnas position i andra regementen svårare och tvingar en nationalitet på folk, som ingenting har gemensamt.

Jag anser att regeringen är ombedd att vara instrument för att genomföra önskningarna hos en sionistiskt organisation som på det hela styrs, om jag är rätt underrättad, och åtminstone i det förflutna, av män med fientlig härstamning eller börd, och med detta som medel har riktat ett kännbart slag mot friheterna, positionen och möjligheterna till tjänster, hos sina judiska landsmän.

Jag skulle säga till lord Rothschild att regeringen kommer att vara redo att göra allting i dess makt att, för judarna i Palestina, utverka fullständig frihet att bosätta sig och ett liv med lika rättigheter som de invånare i detta land, som bekänner sig till andra religiösa trosriktningar. Jag skulle begära att regeringen inte skulle gå längre.

E.S.M.
1917