Nu i finanskrisen och eurokrisen går EUs länder minst sagt i otakt. I gällande fördrag finns inte utrymme för de åtgärder som anses nödvändiga för att få bukt med obalanserna. I krisernas kölvatten dyker därför nya ”kreativa lösningar” upp från EU-högkvarteret i Bryssel. Exempel på sådana är de så kallade sexpacken, tvåpacken, färdplanen mot en verklig ekonomisk och monetär union, bankunionen och den europeiska terminen. Dessutom krängs nya regler även över medlemsländernas suveräna rätt att besluta över sin finanspolitik, sina skatter och villkoren på sina arbetsmarknader.
Genom alla dessa nya kreativa regelverk etableras smygande en hårdare centralstyrning utanför de nu gällande fördragen. Det rör sig om långtgående federalistiska planer. Och krångligt är det. Vissa gäller bara eurozonens länder, vissa gäller alla EU-länder, vissa är rekommendationer och vissa är bindande regler. Det går med en väldig fart nu. Hänger vi med? Kan det hända olyckor så att vi en dag märker att väsentliga delar av vår riksdags inflytande har avskaffats, utan att vi ens märkt det?
Med anledning av denna utveckling har S-riksdagsmannen Bo Bernhardsson i Skåne lämnat en motion (2013/14:K290) med begäran att man skyndsamt måste utvärdera och se över formerna och reglerna för regerings och riksdags arbete med EU-frågor.
Han skriver bl a:
”Eurokrisen har banat väg för idéer om en långtgående centralisering av beslutsfattandet, några av dem har redan förverkligats. Det är en federalistisk inriktning som reser viktiga frågor av demokratisk natur och utmanar det europeiska projektets legitimitet. Förr eller senare måste sannolikt det som nu sker och som kan skönjas i förlängningen av det som sker få som konsekvens att fördraget öppnas och omförhandlas.
Den utveckling som pågår inom unionen väcker en rad frågor också av praktisk, konstitutionell natur som rör hur riksdagen skall hantera EU framöver. Hur gör vi vår röst hörd på områden där besluten bara gäller eurozonen? Hur hanteras institutioner som ligger vid sidan om fördraget? Hur kan vi garantera, givet att processerna är snabba och beredningen av förslagen ofta lämnar mycket i övrigt att önska, att det inte sker konstitutionella olyckor, att det sker maktförskjutningar som aldrig varit avsikten?”
Motionen levererades till riksdagen den 2 oktober 2013. Jag har letat på nätet efter politiska kommentarer i pressen, men ingenting funnit. Är det inte ganska häpnadsväckande?
Det handlar alltså om Sveriges demokrati och Sveriges nationella självbestämmanderätt, varken mer eller mindre. Utan uppmärksamhet runt denna smygande maktförskjutning från Sveriges riksdag till EU är vi snart reducerade till den där lydprovinsen i det nya Heliga Europeiska Riket av Tysk Nation (Heiliges Europeisches Reich Deutscher Nation).
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: EU, euro, eurokris, europeiska terminen, federalism, finanskris, nationellt självbestämmande, sexpacken, tvåpacken, Bo Bernhardsson
I dagens SvD har Anders Q Björkman återgett ett intressant meningsutbyte i tyska Die Zeit:
”I en intervju med Die Zeit förra helgen vände den franske nationalekonomen Thomas Piketty – världsberömd för boken Kapitalet i det tjugoförsta århundradet – helt upp och ned på begreppen [om tyskars och grekers förhållande till sina skulder]. Enligt honom är Tyskland typexemplet på ett land som aldrig har gjort rätt för sig, som genom historien har låtit andra ta smällarna och som inte har betalat tillbaka sina offentliga skulder – vare sig efter det första eller det andra världskriget.
– När jag i dag hör tyskar säga att de har ett mycket moraliskt förhållande till skulder och är övertygade om att skulder måste betalas tillbaka, då tänker jag: Detta är ju ett stort skämt! Tyskland är ett land som aldrig har betalat sina skulder. I det avseendet kan Tyskland inte ge andra länder några lektioner, sa Piketty.
Han syftade bland annat på den så kallade Londonöverenskommelsen 1953, då stora delar av de tyska utlandsskulderna annullerades.
En viss frustration anades hos Die Zeits i övrigt korrekte utfrågare Georg Blume:
– Vill ni nu säga oss att vårt ekonomiska under skulle bero på sådana skuldavskrivningar som vi i dag förvägrar grekerna?
– Exakt, löd den franske nationalekonomens svar.”
Jag minns att Margaret Thatcher sade någon gång i slutet av 80-talet, när det började knaka i Jugoslavien, att EU en dag skulle gå samma väg, d v s de välsituerade delrepublikerna i norr (Slovenien, Kroatien) skulle skylla alla interna problem på de fattiga delrepublikerna i söder (Makedonien m fl).